Såg du Uppdrag granskning om fallet Gulli? En äldre kvinna som levde i ett förvirrat, demensliknande tillstånd i elva år på grund av biverkningar. Först när hon var dödssjuk och inte längre fick i sig några läkemedel piggnade hon till. I dag mår hon bra, men minns ingenting av åren mellan 1996 och 2007. Ett riktigt skräckexempel.
En av lösningarna som presenterades både i programmet och SVT:s efterföljande chatt var att satsa på läkemedelsgenomgångar. Enskilda patienter på chatten fick också rådet att fråga personalen på apoteket.
Med all respekt för den kunskap som finns bland apotekspersonalen är det ändå tveksamt om något av det hade hjälpt. Slutsatsen i programmet var att epilepsiläkemedlen hade orsakat demensen. Säg att Gullis dotter Kerstin Jönsson hade tagit sin mammas läkemedelslista och gått till något apotek i Västerhaninge. Vilken farmacevt hade gett rådet att sätt ut antiepileptika till en patient som haft allvarliga epileptiska anfall? Det är inte heller sannolikt att den här typen av problem hade upptäckts i en rutinmässig läkemedelsgenomgång.
Det talande I fallet Gulli är att det var ett vårdbiträde som till slut insåg att demensen förmodligen var en läkemedelsbiverkan.
Det här stödjer tesen som Michael Borg, äldreapotekare i Halland, driver. Personalen närmast patienterna har en viktig roll i det team som kan komma till rätta med felbehandlingar. Deras magkänsla är ovärderlig, och genom att drilla dem kan man bygga in kvalitet i systemet. Apoteket, och för den delen andra konsultföretag som utför läkemedelsgenomgångar, vill gärna hävda att deras expertkunskap är lösningen. Men i vilket annat sammanhang anser man att kvalitet går att åstadkomma med slutkontroller och stickprov? För det är väl ändå det en läkemedelsgenomgång innebär, om man ska hårdra det hela.
Det är ett anmärkningsvärt stort glapp mellan det strukturerade arbetssätt samhället kräver av dem som framställer läkemedel, och de låga krav som ställs på de strukturer som finns närmast patienten.
När ett läkemedel tillverkas sker det enligt Good Manufacturing Practice. Inspektörer finns där också, men deras jobb är att bekräfta att allt redan är rätt och att processerna är upplagda på ett sätt som minimerar möjligheten att göra fel. De står inte och plockar bort defekta ampuller från löpande bandets sista led.
När läkemedlet väl kommer ut i vården är det bara att lita på good old Hippocrates, läkarnas ed att »så vitt jag förmår och mitt förstånd räcker ? vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja«. Säkerheten bygger helt plötsligt på enskilda personers engagemang, kunskap och goda intentioner. Ett sårbart och godtyckligt system.
Framstående experter på kvalitetsfrågor avråder från metoden att enbart tala om för personalen att kvalitet är deras personliga ansvar. Har de inte rätt redskap att upprätthålla kvaliteten blir det personliga ansvaret skrämmande och nedslående. Istället måste man låta personalen vara en del av ett väl genomtänkt system.
Kanske är det dags för en Good Polypharmaceutical Practice, ett helhetstänk med standardiserat arbetssätt, kontinuerliga kontrollstationer och tydlig ansvarsfördelning. Målet med en GPP är att det ska bli omöjligt för alla inblandande att göra som i fallet Gulli: svära sig fria från ansvar genom att hänvisa till varandra. Eller, som också verkar vara populärt, säga att det är läkemedlet det är fel på.