Årlig arkivering 2006

Tills för bara några år sedan fanns inget peroralt läkemedel framtaget specifikt mot neuropatisk smärta. Idag finns ett. Ifall det är ett trendbrott eller ej återstår att se, men det råder ingen brist på idéer om hur nervsmärta ska bekämpas.
Vid neuropatisk smärta uppstår smärtsignalen i nervsystemet och de läkemedel som finns att tillgå är långt ifrån tillfredsställande för en stor del av patienterna. Incitament saknas inte för industrin. Ett effektivt läkemedel med få biverkningar skulle tveklöst bli en bästsäljare. Och uppslagen är många. Ändå kommer vi att se få substanser med nya verkningssätt de närmaste åren.
Enligt Clas Mannheimer, professor vid Sahlgrenska akademin i Göteborg och ordförande i Svenska smärtläkarföreningen, är orsaken att det är svårt att få fram läkemedel som inte medför kraftiga sidoeffekter.
– Intresse saknas inte, men många preparat faller bort innan de når marknaden. Oftast är det just på grund av biverkningarna. Ett preparat med marginella sidoeffekter skulle vara en jättevinst. Alla de läkemedel som idag används mot neuropatisk smärta orsakar biverkningar såsom yrsel, illamående och dåsighet.

Framtagna för annat
Nästan samtliga av de medel som idag används mot neurogen smärta är egentligen framtagna för andra ändamål, bland annat depression och epilepsi.

Första perorala läkemedlet utvecklat specifikt mot neuropatisk smärta blev pregabalin som godkändes för två år sedan. Sedan tidigare fanns capsaicin, en salva som till exempel används mot smärta som uppstår på grund av bältros. Nu utvecklar flera företag preparat som verkar specifikt mot nervsmärta.
Men få har kommit långt. Mycket av forskningen ligger i preklinisk fas och flera projekt har avbrutits på vägen på grund av biverkningar. Astrazeneca uppger att de har intensiv forskning på området men allt ligger i tidig utveckling. Det preparat med nytt verkningssätt som kommit längst befinner sig i fas I.
– Framförallt behövs det nya läkemedel mot kronisk smärta eftersom det redan finns flera effektiva preparat mot akut smärta, säger Anna Sundgren-Andersson, projektledare på Astrazeneca.

?Finns ett jättebehov?
Torsten Gordh, överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och adjungerad professor i smärtforskning, anser också att nya preparat behövs mot den långvariga smärtan som kan vara neuropatisk men också kan ha andra orsaker.
– Många personer lider av kronisk värk. Det är en folksjukdom. Det finns ett jättebehov av nya läkemedel även om vi inte helt saknar verktyg idag.

Paracetamol har länge använts mot lätta smärtor, men dess verkningsmekanism är fortfarande inte helt klarlagd. Torsten Gordh tror att om man kan kartlägga den bättre kan man få fram preparat med paracetamols gynnsamma biverkningsprofil som är effektiva även mot svåra smärtor.
Forskningen efter nya substanser riktar till stor del in sig på NMDA-receptorer. De läkemedel inom klassen som idag finns tillgängliga är inte användbara för personer som lider av neurogen smärta.

För stark effekt
– NMDA-receptorantagonisten ketamin, som används som bedövning vid kirurgiska ingrepp, är för stark för att kunna ges i vaket tillstånd. Andra NMDA-receptorantagonister som används vid till exempel Parkinson är för svaga.
Ketamin ges som injektionslösning. Torsten Gordh berättar att substansen finns att specialbeställa i tablettform och då visat sig ha god effekt för vissa patienter, men detta sker i dagsläget endast experimentellt.
Forskning pågår för att få fram läkemedel som blockerar just de enheter på NMDA-receptorerna där effekt mot smärta skulle kunna uppnås. Det lär dröja ett antal år innan sådana preparat finns tillgängliga. Inget av de företag Läkemedelsvärlden har varit i kontakt med har kommit långt med substanser mot neuropatisk smärta som har NMDA-receptorn som måltavla.
Ett spår som Torsten Gordh anser särskilt spännande är att en sänkning av kväveoxidhalten i celler visat sig kunna dämpa värk.
– Vi har gjort en del preliminära experiment som tyder på smärtlindrande effekt utan de biverkningar NMDA-antagonister ger upphov till.

Sprider smärtan
Kväveoxid verkar vara inkopplad i flera system som påverkar smärta och är förmodligen också inblandad i flera analgetikas verkningsmekanism, bland annat paracetamols. Då kväveoxid är en gas kan föreningen lätt diffundera celler emellan och smärtan sprids. Läkemedel som specifikt tar tillvara på den kunskapen befinner sig fortfarande i tidig utveckling.
En ytterligare tänkbar angreppspunkt för kommande läkemedel är cannabisreceptorer. Bland annat bedriver Pfizer forskning om vilken roll receptorer för cannabinoider spelar vid smärttillstånd.
Särskilt äldre patienter är i behov av nya preparat, anser Torsten Gordh. Många smärtproblem ökar med åldern och befolkningen lever allt längre i genomsnitt.
– De läkemedel som vi har idag passar inte äldre människor. NSAID ger mag- och tarmbiverkningar, coxiber ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, antidepressiva, antiepileptika och opioider har också biverkningar som äldre är känsliga för. Det behövs nya preparat baserade på nya mekanismer.

Selektiva substanser behövs
Clas Mannheimer menar att läkemedel som är mer selektiva är lösningen.
– De läkemedel vi har mot neuropatisk smärta slår på flera mekanismer. De är så kallade ?dirty drugs?, vilket bland annat innebär mycket biverkningar. Man måste få fram mer selektivt verkande preparat.
Opioider kan ha effekt inte enbart vid vävnadssmärta utan även mot neuropatisk. Länge har man hoppats på opioider som stimulerar delta-receptorer, istället för my- och kappa som dagens preparat. Clas Mannheimer framhåller att det inte lyckats hittills.
– När det på 70-talet upptäcktes att opioider verkar på flera typer av receptorer såg man möjligheter att få fram farmaka med morfinets alla fördelar men inga av dess nackdelar. Så har det inte blivit och det har gått trettio år. Återigen är det en fråga om biverkningar.

Varje år publiceras det omkring 4 000 vetenskapliga studier om smärta. Men bara en procent, omkring 40 studier, handlar om äldre personers smärta. Det visar en färsk genomgång som publicerades i Journal Pain Medicine i maj i år. Samtidigt dominerar de äldre bland smärtpatienterna.
– Vi brukar räkna med att omkring 20 procent av normalbefolkningen lider av någon sorts smärta. Men den siffran stiger dramatiskt ju äldre man blir. Muskler blir stelare och skelettet skörare. Smärta kan också vara en effekt av exempelvis stroke eller Parkinsons sjukdom, som leder till smärtsatta muskelkontrakturer och felbelastningar av leder och skelett, säger Andreas Aly.
I en ny rapport från Stockholms läns landsting, inom ramen för det så kallade medicinska programarbetet (MPA), framgår att 60-80 procent av befolkningen 65 år eller äldre har ett eller flera smärtsamma tillstånd. Ofta handlar det om cancerrelaterad smärta, neuropatisk smärta, postoperativ smärta och smärta vid artros och ischemiska tillstånd. En litteraturöversikt från 2001 pekar på en smärtförekomst på 29-86 procent i åldrarna 75-84 år (Clin Geriatr Med 2001: 17; 417-431).
– Att det ändå görs så få studier om smärta bland äldre beror till stor del på att det är svårt. Många äldre har ett komplicerat sjukdomsspektrum och helst vill man ju ha ?rena studier?. En del har kognitiva problem som gör det svårt för dem att medverka i studier, och dessutom är biverkningsrisken större bland äldre, säger Andreas Aly.

Ulf Jakobsson, sjuksköterska och forskare på institutionen för hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet, har i sin doktorsavhandling undersökt bland annat förekomsten av smärta bland äldre, och även vilka smärtbehandlingsmetoder som används.
– När det handlar om smärtbehandlingar generellt, såväl farmakologiska som icke farmakologiska, finns det betydande kunskapsluckor. De flesta metoder som idag används är testade på medelålders och yngre patientgrupper, säger Ulf Jakobsson.
– Många studier visar att smärta bland äldre är underbehandlad. Personalen underskattar ofta patientens smärta, samtidigt som den överskattar behandlingens effekt.

Läkare förmedlar negativ bild
Bristen på kunskap har också lett till att behandlingarna ofta ser olika ut beroende på var i landet patienten bor och vilken typ av vårdgivare patienten möter. Många gånger handlar det om icke evidensbaserad behandling.
– Riskerna med det är att behandlingen blir ineffektiv, och vi har bland annat en generell underbehandling av smärta. Äldre patienter kan också se på sig själva så som gamla och vill inte ?besvära doktorn? med sina krämpor. Dessutom finns en rädsla bland äldre att bli beroende av sina läkemedel, säger Andreas Aly.
Bristerna fortsätter då man ser på hur kommunikationen fungerar mellan äldre patienter med smärta och läkarna. Det visar en europeisk studie, som Andreas Aly varit delaktig i. I studien ingick drygt 5 800 patienter, varav 800 var svenskar, samt närmare 1 500 läkare.
– Vi kartlade hur dessa patienter upplever sin situation, den behandling de får, den information sjukvården ger, hur de ser på farmakologisk behandling, vad de var mest oroliga för etcetera, säger Andreas Aly.
– Det visade sig att de patienter som kände smärta, och som besökt en läkare, i större utsträckning upplevde att det inte fanns speciellt mycket att göra åt smärtan jämfört med de patienter som inte träffat någon läkare. Det verkar som många läkare ger för negativa budskap och signalerar att det inte finns så mycket man kan göra. De kanske skriver ut något smärtstillande läkemedel, men glömmer bort att det även finns bra icke farmakologiska behandlingar.
En studie från 2004 visade att över hälften av äldre smärtpatienter som är i behov av daglig hjälp använder mellan två och fyra metoder i olika kombinationer för att hantera sin smärta, och att endast 4 procent helt avstår från smärtlindring (Eur J Pain 2004: 8; 335-44). De vanligaste metoderna är farmakologisk behandling, vila och distraktion.
Ulf Jakobsson vid Lunds universitet menar att icke farmakologiska metoder, så som elektrisk stimulering (Tens), kyla, vila etcetera, idag använts allt för lite som ett komplement till farmakologisk behandling.

– Dessa metoder skulle, beroende på orsaken till smärtan, var och en kunna bidra till att dosnivån på den farmakologiska behandlingen hålls nere. På så vis kan man också minska risken för biverkningar och läkemedelsinteraktioner, säger Ulf Jakobsson.

Tveksam till paracetamol

Enligt en SBU-rapport från 2003 är paracetamol förstahandsval vid lätt eller medelsvår smärta bland äldre. För svårare smärta används ofta opioider. Men det är en patientgrupp som ofta har en arsenal av olika läkemedel, risken för interaktioner mellan läkemedel kan vara stor och dessutom är läkemedelsomsättningen i kroppen mindre vilket ökar risken för feldoseringar.
– Äldre patienter med hjärtsvikt får ofta två till tre läkemedel och samma gäller patienter med högt blodtryck. Numera gäller det ofta även vid behandling mot smärta bland äldre. Det kan vara så att man helt enkelt inte vill ge bara ett läkemedel, om dosen då måste bli så hög att det finns risk för biverkningar.
– Men idag finns det så pass bra datoriserat förskrivarstöd att risken för läkemedelsinteraktioner skulle kunna reduceras. Det varnar för om en förskrivning leder till en sådan risk. Men samtidigt vet jag ju inte om interaktionerna verkligen har minskat till följd av detta system, säger Andreas Aly.
Andreas Aly är kritisk till den stora användningen av paracetamol, liksom av NSAID-läkemedlet ibuprofen, till äldre patienter med smärta. De studier dessa läkemedel ingått i har i regel varit små, betydligt mindre än vad som gäller för nyare läkemedel så som coxiber. Dessutom har inga studier riktat sig till en tydligt avgränsad grupp äldre patienter, exempelvis smärtpatienter över 80 år, säger han.
– Var femte till var tionde äldre patient som får exempelvis ibuprofen drabbas av magsår. Patienterna själva känner det inte, det handlar ju om värktabletter och därför blir de upplevda besvären små, men om vi tittar in i magen så ser vi det.
– Jag tror inte dessa läkemedel skulle bli godkända idag för behandling av dessa patienter, eftersom man inte har gjort tillräckligt stora och noggranna studier med de äldre preparaten och därmed är också kunskapen för liten, säger Andreas Aly.
Andreas Aly vill gärna se en större användning av morfinpreparat för behandling av svårare smärta bland äldre, om man ska se till effekt kontra biverkningar.
– Svaga opiater fungerar ofta ganska bra. Men dessa är också förknippade med besvärliga biverkningar, så som yrsel och illamående. Hos äldre är sannolikt morfin i låga doser bättre, det ger en bättre smärtlindring i relation till biverkningarna. Jag tror att morfin är underanvänt idag och orsaken är till stor del läkarnas rädsla för att använda det, säger Andreas Aly.

Hospice en vägvisare

Vid vård i livets slutskede har smärtlindringen kommit längre än vid övrig vård av äldre med smärta, menar Andreas Aly. Det pågår relativt mycket forskning på området, inte minst på Stockholms sjukhem där Andreas Aly är chefläkare, och bland läkare och övrig vårdpersonal har det de senaste 10-15 åren skett en viktig attitydförändring till smärtlindring. Rädslan för att patienter ska bli beroende av smärtlindrande läkemedel är inte längre så stor. Men den positiva utvecklingen gäller framför allt för cancerpatienter.

– De som arbetar med cancerpatienter i livets slutskede är ofta oerhört kompetenta, och som patient blir man i de allra flesta fall väl omhändertagen. Tyvärr råder en platsbrist som gör att allt för många fortfarande inte kommer i kontakt med det professionella omhändertagandet i livets slutskede, säger Andreas Aly.
– Mycket av den kunskap och erfarenhet rörande smärtlindring som kommer från hospice-verksamheten har även vi andra tagit till oss, och idag finns det ofta ett bra samarbete mellan palliativa avdelningar på sjukhus och den medicinska hemsjukvården. Men det råder en orättvisa, så till vida att det främst är cancerpatienter som får del av den här kompetensen. Många andra som har svåra symtom i livets slutskede, det kan vara patienter med kroniska lungsjukdomar, hjärtsvikt eller svåra njur- och leversjukdomar och då kanske ångest och oro är ett större problem än själva smärtan, får oftast inte lika avancerad behandling, säger Andreas Aly.

Cirka 20 procent av Sveriges befolkning lider av långvarig smärta och många av de drabbade är idag sjukskrivna, under behandling eller väntar på behandling. De direkta och indirekta kostnaderna för samhället beräknas uppgå till 87,5 miljarder.
Samordnade rehabiliteringsprogram som pågår under lång tid och hjälper patienten på flera olika plan, så kallad multimodal rehabilitering, är den metod som bäst lindrar smärta. Det är statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) som i sin rapport om långvarig smärta sett att patienter som genomgår multimodal rehabilitering får bättre rörlighet, oftare återgår till arbetet och har färre sjukdagar än de som inte har fått sådan behandling.
Långvarig smärta är ett samlingsnamn för flera olika smärttillstånd som pågått i minst tre månader. Tillståndet skiljer sig från akut smärta genom att det sker permanenta förändringar i nervbanor och vävnader.
– Ett smärtminne startas i hjärnan och kanske även ute i nerverna som gör att kroppen reagerar annorlunda än normalt, säger Märta Segerdahl, docent och överläkare i anestesi och smärtlindring.
För den drabbade innebär sjukdomen inte bara smärta utan även en allmänt försämrad livskvalité med trötthet, sömnstörningar och depression. Vid en multimodal rehabilitering blir patienten hjälpt med alla symptom, inte bara smärtan. Rehabiliteringen ska ske med hjälp av olika team där sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter, psykologer och sjukgymnaster kan ingå.
SBU rekommenderar inte enbart läkemedelsbehandling, däremot är läkemedel en viktig del av behandlingen. Alla sätt som kan minska smärtan gör vardagen lättare för den som är drabbad.
Vid behandling av långvarig värk måste det fastställas om patienten har vävnadssmärta, nervsmärta eller smärta på grund av psykologiska faktorer. Läkemedel varierar i effekt beroende på vilken typ av smärta det är. Om all smärta behandlas likartat är det fler patienter som inte blir hjälpta.
Men trots anpassad behandling är det många, nästan hälften av alla patienter, som inte får hjälp av de mediciner som finns idag.
– Vi vet för lite om hur smärtan verkar biologiskt och därför är det svårt att behandla den, säger Märta Segerdahl.

Oväntat om läkemedel
De läkemedel som används idag mot långvarig värk är paracetamol, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID-preparat), antidepressiva läkemedel, morfinpreparat, capsaicin och epilepsiläkemedel.
En nyhet från SBU-rapporten är att morfinpreparat lindrar vid neuropatisk smärta, något som tidigare inte varit fastställt. Att capsaicin hjälper mot värk i småleder är inte heller allmänt känt.
Flera av de olika läkemedlen fick bättre effekt när de kombinerades med varandra. Exempelvis får det morfinliknande preparatet tramadol bättre effekt mot nervsmärta om det tas med paracetamol.
– Om medicinerna verkar på bred front kan de ibland hjälpa bättre. Nackdelen är att också risken för biverkningar ökar, säger Märta Segerdahl.
Många av de läkemedel som används idag vid behandling av smärta togs ursprungligen fram för andra indikationer, till exempel antidepressiva medel. Men enligt Märta Segerdahl behöver inte ett smalt läkemedel fungera bättre.
– Man kan säga att kroppen är ekonomiskt byggd vilket gör att flera receptorer på olika ställen i kroppen kan reagerar på samma medel. Ett exempel på sådana mediciner är tricykliska antidepressiva medel, som påverkar både hjärnan och nervsystemet.

Använts mycket länge
Men helt klart behövs det fler läkemedel för behandling av smärta. Enligt Märta Segerdahl har det bara kommit ett fåtal nya läkemedel under de senaste femton åren.
– De flesta preparaten som används idag är flera tusen år gamla, några exempel är morfinpreparat eller antiinflammatoriska medel från pilbark.
Neuropatiska smärtor, fibromyalgi, muskelvärk samt värk i nacke och rygg är exempel där läkemedelsbehandlingens effekt för patienterna varierar kraftigt. Förhoppningen är att nya mediciner skulle kunna hjälpa dessa patientgrupper.
Eftersom behandling med läkemedel vid långvarig smärta pågår under lång tid och smärtlindringen varierar mycket mellan drabbade är det viktigt att behandlingen är väl utprovad för den enskilde patienten. Vanliga problem vid längre medicinering är att patienten får kraftiga biverkningar och upplever en sämre smärtlindrande effekt från läkemedlet.
Bra mediciner och fungerande rehabilitering är viktigt för patienten men även för samhällets ekonomi. Förhoppningen med rapporten är att minska både de ekonomiska utgifterna och det mänskliga lidandet som finns. Det ska ske genom att få bort de verkningslösa behandlingsmetoderna och lyfta fram de effektiva.
– Vi hoppas att rapporten kommer till användning på alla nivåer, både för sjuksköterskor såväl som politiker, säger Susanna Axelsson, projektledare för SBU-rapporten.

Enligt en studie publicerad i tidningen Lancet beror smärta efter en operation ofta på att ingreppet orsakat nervskador. Men enbart nervskador gör inte att en patient utvecklar kronisk smärta, man räknar med att tio procent drabbas. Däremot kan skadade nerver i kombination med andra faktorer orsaka sjukdom. En faktor är patientens förväntningar på en kommande operation. Patienter med en negativ inställning upplever oftare akut smärta efter ett ingrepp och dessa löper också större risk att utveckla kronisk smärta.
En svensk studie på drygt 2 100 patienter vid Karolinska universitetssjukhuset fick resultat som tydde på ett samband mellan obehandlad akut smärta och utveckling av kronisk smärta.
Men idag finns det i Sverige inga generella riktlinjer för hur man förebygger akut smärta före och efter en operation.
– En bra metod är att låta patienterna i samband med narkosbedömning besöka en anestesiavdelning där de kan ställa frågor om smärta, säger Anders Wincent, biträdande överläkare på smärtsektionen vid Karolinska universitetssjukhuset och en av forskarna bakom den svenska rapporten.
En av de slutsatser som dras i Lancet är att man bör försöka minska de kirurgiska ingreppens omfattning för att undvika nervskador.

Svenska uppföljningar av patienter som drabbats av stroke visar att cirka en tredjedel hade ständig eller ofta smärta två år efter insjuknandet.
Tre typer av smärta efter stroke har beskrivits i de relativt få studier som finns. Nociceptiv smärta i axeln eller skuldran förekommer hos upp till 84 procent av patienterna. Två till åtta procent lider av neurogen smärta eller central poststrokesmärta. Den tredje typen är huvudvärk som kvarstår efter det akuta insjuknandet eller spänningshuvudvärk som kommer till senare. Eftersom de olika smärttillstånden kräver olika behandlingar är det viktigt att ha kunskap om vilken smärta patienten lider av.

Komplex smärta
En svensk studie av forskningssjuksköterskan Ann-Cathrin Jönsson vid Lunds universitetssjukhus, som nyligen publicerades i Journal of Neurology, Neurosurgery and Psychiatry (2006;77: 590-595), visar att smärta hos strokepatienter ofta är av komplex natur. I vissa fall var det svårt att utvärdera om smärtan var klart strokerelaterad, men även om smärtan startade före insjuknandet kunde intensiteten förändras. Smärtan kunde förekomma på samma sida som strokesymtomen eller på motsatt sida.
– I båda fallen är smärtan troligen relaterad till förändringar i patienternas motoriska funktion, kroppsställning eller sätt att gå. Skuldersmärta hänger ofta ihop med graden av skada i armen, ju mer förlamad armen är desto värre är smärtan, säger Ann-Cathrin Jönsson.
Resultatet av hennes studie visar att 96 av 416 patienter upplevde smärta fyra månader efter sin stroke, vilket är 32 procent. Vid 16 månader rapporterade 62 patienter eller 21 procent smärta, men smärtintensiteten hade ökat och påverkade ofta livskvalitet och sömn.
Hon kunde se att skuldersmärta efter stroke är ett problem för vård och rehabilitering beroende på brist på kunskap, man vet idag inte vilken behandling som är bäst. Men att det är viktigt att sätta in behandling tidigt har många studier bekräftat. Ann-Cathrin Jönsson har i sin forskning sett en slående brist på uppföljning av smärtbehandlingen.

– I alla mina kontakter med patienter kändes det tydligt att man överlämnade initiativet till patienterna själva att säga ifrån om smärtbehandlingen fungerar. Om det förskrivna läkemedlet inte hjälper så får man kanske lägga till ytterligare ett läkemedel eller justera dosen.
– Det kan också vara värt att pröva alternativa behandlingar. Men det verkar som om man slentrianmässigt främst sätter in panodil, påpekar hon.

Ingen förklaring
Att smärtbehandlingen efter stroke ofta är otillräcklig och inte adekvat uppföljd bekräftas i en avhandling vid Örebro universitet av universitetslektor Marita Widar. I hennes studie fick strokepatienterna oftast receptfria läkemedel som paracetamol med otillräcklig smärtlindring till följd.
– Okunskap om diagnostik och behandling av olika typer av smärta är den största bristen, säger hon.
Studien visade att smärtan som regel började inom sex månader efter en stroke, att smärtan uppträdde så gott som varje dag samt att ingen hade fått förklaring till orsaken. Hon tycker det är anmärkningsvärt att deltagarna i studien hade lidit av smärta under i genomsnitt två år, de flesta varje dag, utan att känna till varför trots att de hade berättat om smärtan för vårdpersonalen.
Något annat som framkom i hennes studie var att både kyla och beröring kan vara smärtutlösande, något som är viktigt för vårdpersonalen att känna till.

Lamotrigin prövad
En dansk studie som publicerades i januari i tidskriften Neurology visar att epilepsimedlet lamotrigin kan minska smärtan hos strokepatienter som lider av central smärta. Den behandling som används idag är amitriptylin, men läkemedlet har inte effekt på alla och kan ge besvärande biverkningar.
Den centra smärtan förekommer ofta i områden med känselbortfall. Enligt forskarna uppstår smärtan i nervbanor i hjärnan eller ryggmärgen som leder till thalamus. Brist på känselinformation till hjärnan gör att hjärncellerna ger ett överdrivet svar på stimuli i det området i hjärnan. Lamotrigin verkar genom att minska den här överkänsligheten.
I studien ingick 30 patienter och lamotrigin minskade smärtan med i genomsnitt 30 procent och gav få biverkningar.

NSAID kan kopplas till en ökning av risken att drabbas av en första sjukhusinläggning för hjärtsvikt med 30 procent. Det visar en studie som publicerades i Heart den 22 maj.
Totalt 1 396 patienter som drabbats av hjärtsvikt för första gången jämfördes med
5 000 kontrollpersoner. Forskarna fann att patienter som hade använt NSAID löpte större risk att drabbas av hjärtsvikt än de som inte använt NSAID. Patienter som använt indometacin löpte störst risk.
Forskarna menar att NSAID bör användas med försiktighet av patienter med hög risk för hjärtsvikt.

Behandling med adalimumab (Humira) dämpar den inflammatoriska tarmsjukdomen Crohns sjukdom enligt en internationell studie där svenska patienter deltagit. Effekten kvarstår efter ett års behandling hos drygt var tredje patient och av dessa kunde en fjärdedel helt sluta med kortison. Adalimumab är sedan tidigare godkänd för behandling av reumatoid artrit och psoriasisartrit.
I studien fick 854 patienter adalimumab och efter 26 veckor med behandling varje vecka hade 46 procent kvarstående god förbättring.

Patienter med övervikt har betydligt lägre nivåer av det nyttiga proteinet adiponektin jämfört med normalviktiga. När patienterna bantar ökar halterna av proteinet. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin av Carl Johan Behre.
Adiponektin är ett ämne som tycks skydda mot typ 2-diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Minst två nya läkemedel mot diabetes har redan visat sig höja nivåerna av adiponektin och snart kommer ett nytt läkemedel mot fetma som har den effekten.