Månads arkivering augusti 2003

Philip Brown har i sina krönikor i Scrip Magazine under de senaste åren varit skeptisk mot den strukturella utvecklingen inom läkemedelsindustrin. Han baserar sina analyser på ett mycket omfattande kontaktnät med företagsrepresentanter och andra experter. En vanlig uppfattning är att den exempellösa utveckling som inleddes i slutet av 80-talet nu går över i en ny fas. Denna period präglades av många tillskott av nya, innovativa produkter med stark tillväxt, som i kombination med fusioner mellan företag skapade snabb och effektiv marknadsintroduktion på den globala marknaden. Situationen nu, i början av tjugohundratalet, kännetecknas av storsäljares patentutgångar samtidigt som lansering av så kallade blockbusters dramatiskt sjunkit. Vad detta beror på är det delade meningar om. Ökade krav från registreringsmyndigheterna och ökat risktagande, med ökande kostnader som följd, anförs som några skäl. Andra är att de stora fusionerna inte medfört den produktivitetsförbättring av forskning och utveckling man förväntat, bland annat till följd av att de som ledde och utvecklade olika projekt kom på mellanhand eller lämnade sina befattningar.

Samtidigt som EU, USA och andra länder fortsätter att stimulera en positiv läkemedelsindustriell utveckling ökar försäkringssystemen, såväl offentliga som privata, sina ansträngningar att minska ökningen av läkemedelskostnaderna. Allt sammantaget ger en ny situation med en nästan halverad ökningstakt till cirka åtta procent av världsmarknaden för läkemedel, det vill säga de drygt 400 miljarder dollar som till cirka 70 procent konsumeras av 25 procent av jordens befolkning.

I en rapport från CapGemini Ernst & Young anser författarna att de stora fusioner som genomförts under senare år för att uppnå ökad konsolidering inte varit helt framgångsrika. Brister har funnits i integration och omvandling, vilket gjort att rationaliseringsmålen inte uppnåtts. Trots de extrema svårigheterna tror författarna att fusioneringsvågen kommer att fortsätta, vilket sannolikt kommer att leda till att det inom fem år endast finns fem företag i en elitdivision med mycket stor makt.

Rapporten kommenteras av Philip Brown i en krönika där han ifrågasätter vad som är drivkraften och till vilken nytta utvecklingen leder. De kortsiktiga konsolideringssträvandena innebär att satsningarna i första hand inriktas mot att tillfredsställa läkemedelsbehoven hos den välbärgade befolkningen. Att företag, som tillverkar bilar och flygplan blir allt färre, går inte att jämföra med villkoren för de företag som har ansvar att tillse att jordens hela befolkning har tillgång till mediciner. Företagen decentraliseras förvisso och man lägger ut många funktioner, t ex FoU och produktion, till underleverantörer, men det hindrar inte att en till antalet allt mindre maktelit dirigerar hela utvecklingen. För att få en alternativ sådan måste politiker tillse att det blir en sund balans mellan vetenskapliga, medicinska och affärsmässiga principer på läkemedelsområdet.

En annan fråga som diskuteras i de medicinska tidskrifterna är samspelet mellan sjukvården och läkemedelsföretagen. Denna fråga är huvudtema i ett av vårens nummer av British Medical Journal där man konstaterar att alla nya läkemedel under de senaste sextio åren utvecklats av läkemedelsindustrin i ett nära samarbete med kliniskt verksamma forskare. Dock anser man att det inbördes beroendet mellan dessa parter gått för långt med företagens allt större inflytande på utbildning, forskningsinriktning och publicerade resultat. Den ökande marknadsföringen styr också i allt högre grad läkarnas läkemedelsval. Läkemedelsbranschen har i andra media kritiserat det nämnda temanumret med argumentet att de dels inte fått yttra sig, dels att de i hög grad påverkas av hur läkarna ser på och vill ha utvecklingen. Debatten lär fortsätta.

Philip Brown har i sina krönikor i Scrip Magazine under de senaste åren varit skeptisk mot den strukturella utvecklingen inom läkemedelsindustrin. Han baserar sina analyser på ett mycket omfattande kontaktnät med företagsrepresentanter och andra experter. En vanlig uppfattning är att den exempellösa utveckling som inleddes i slutet av 80-talet nu går över i en ny fas. Denna period präglades av många tillskott av nya, innovativa produkter med stark tillväxt, som i kombination med fusioner mellan företag skapade snabb och effektiv marknadsintroduktion på den globala marknaden. Situationen nu, i början av tjugohundratalet, kännetecknas av storsäljares patentutgångar samtidigt som lansering av så kallade blockbusters dramatiskt sjunkit. Vad detta beror på är det delade meningar om. Ökade krav från registreringsmyndigheterna och ökat risktagande, med ökande kostnader som följd, anförs som några skäl. Andra är att de stora fusionerna inte medfört den produktivitetsförbättring av forskning och utveckling man förväntat, bland annat till följd av att de som ledde och utvecklade olika projekt kom på mellanhand eller lämnade sina befattningar.

Samtidigt som EU, USA och andra länder fortsätter att stimulera en positiv läkemedelsindustriell utveckling ökar försäkringssystemen, såväl offentliga som privata, sina ansträngningar att minska ökningen av läkemedelskostnaderna. Allt sammantaget ger en ny situation med en nästan halverad ökningstakt till cirka åtta procent av världsmarknaden för läkemedel, det vill säga de drygt 400 miljarder dollar som till cirka 70 procent konsumeras av 25 procent av jordens befolkning.

I en rapport från CapGemini Ernst & Young anser författarna att de stora fusioner som genomförts under senare år för att uppnå ökad konsolidering inte varit helt framgångsrika. Brister har funnits i integration och omvandling, vilket gjort att rationaliseringsmålen inte uppnåtts. Trots de extrema svårigheterna tror författarna att fusioneringsvågen kommer att fortsätta, vilket sannolikt kommer att leda till att det inom fem år endast finns fem företag i en elitdivision med mycket stor makt.

Rapporten kommenteras av Philip Brown i en krönika där han ifrågasätter vad som är drivkraften och till vilken nytta utvecklingen leder. De kortsiktiga konsolideringssträvandena innebär att satsningarna i första hand inriktas mot att tillfredsställa läkemedelsbehoven hos den välbärgade befolkningen. Att företag, som tillverkar bilar och flygplan blir allt färre, går inte att jämföra med villkoren för de företag som har ansvar att tillse att jordens hela befolkning har tillgång till mediciner. Företagen decentraliseras förvisso och man lägger ut många funktioner, t ex FoU och produktion, till underleverantörer, men det hindrar inte att en till antalet allt mindre maktelit dirigerar hela utvecklingen. För att få en alternativ sådan måste politiker tillse att det blir en sund balans mellan vetenskapliga, medicinska och affärsmässiga principer på läkemedelsområdet.

En annan fråga som diskuteras i de medicinska tidskrifterna är samspelet mellan sjukvården och läkemedelsföretagen. Denna fråga är huvudtema i ett av vårens nummer av British Medical Journal där man konstaterar att alla nya läkemedel under de senaste sextio åren utvecklats av läkemedelsindustrin i ett nära samarbete med kliniskt verksamma forskare. Dock anser man att det inbördes beroendet mellan dessa parter gått för långt med företagens allt större inflytande på utbildning, forskningsinriktning och publicerade resultat. Den ökande marknadsföringen styr också i allt högre grad läkarnas läkemedelsval. Läkemedelsbranschen har i andra media kritiserat det nämnda temanumret med argumentet att de dels inte fått yttra sig, dels att de i hög grad påverkas av hur läkarna ser på och vill ha utvecklingen. Debatten lär fortsätta.

Philip Brown har i sina krönikor i Scrip Magazine under de senaste åren varit skeptisk mot den strukturella utvecklingen inom läkemedelsindustrin. Han baserar sina analyser på ett mycket omfattande kontaktnät med företagsrepresentanter och andra experter. En vanlig uppfattning är att den exempellösa utveckling som inleddes i slutet av 80-talet nu går över i en ny fas. Denna period präglades av många tillskott av nya, innovativa produkter med stark tillväxt, som i kombination med fusioner mellan företag skapade snabb och effektiv marknadsintroduktion på den globala marknaden. Situationen nu, i början av tjugohundratalet, kännetecknas av storsäljares patentutgångar samtidigt som lansering av så kallade blockbusters dramatiskt sjunkit. Vad detta beror på är det delade meningar om. Ökade krav från registreringsmyndigheterna och ökat risktagande, med ökande kostnader som följd, anförs som några skäl. Andra är att de stora fusionerna inte medfört den produktivitetsförbättring av forskning och utveckling man förväntat, bland annat till följd av att de som ledde och utvecklade olika projekt kom på mellanhand eller lämnade sina befattningar.

Samtidigt som EU, USA och andra länder fortsätter att stimulera en positiv läkemedelsindustriell utveckling ökar försäkringssystemen, såväl offentliga som privata, sina ansträngningar att minska ökningen av läkemedelskostnaderna. Allt sammantaget ger en ny situation med en nästan halverad ökningstakt till cirka åtta procent av världsmarknaden för läkemedel, det vill säga de drygt 400 miljarder dollar som till cirka 70 procent konsumeras av 25 procent av jordens befolkning.

I en rapport från CapGemini Ernst & Young anser författarna att de stora fusioner som genomförts under senare år för att uppnå ökad konsolidering inte varit helt framgångsrika. Brister har funnits i integration och omvandling, vilket gjort att rationaliseringsmålen inte uppnåtts. Trots de extrema svårigheterna tror författarna att fusioneringsvågen kommer att fortsätta, vilket sannolikt kommer att leda till att det inom fem år endast finns fem företag i en elitdivision med mycket stor makt.

Rapporten kommenteras av Philip Brown i en krönika där han ifrågasätter vad som är drivkraften och till vilken nytta utvecklingen leder. De kortsiktiga konsolideringssträvandena innebär att satsningarna i första hand inriktas mot att tillfredsställa läkemedelsbehoven hos den välbärgade befolkningen. Att företag, som tillverkar bilar och flygplan blir allt färre, går inte att jämföra med villkoren för de företag som har ansvar att tillse att jordens hela befolkning har tillgång till mediciner. Företagen decentraliseras förvisso och man lägger ut många funktioner, t ex FoU och produktion, till underleverantörer, men det hindrar inte att en till antalet allt mindre maktelit dirigerar hela utvecklingen. För att få en alternativ sådan måste politiker tillse att det blir en sund balans mellan vetenskapliga, medicinska och affärsmässiga principer på läkemedelsområdet.

En annan fråga som diskuteras i de medicinska tidskrifterna är samspelet mellan sjukvården och läkemedelsföretagen. Denna fråga är huvudtema i ett av vårens nummer av British Medical Journal där man konstaterar att alla nya läkemedel under de senaste sextio åren utvecklats av läkemedelsindustrin i ett nära samarbete med kliniskt verksamma forskare. Dock anser man att det inbördes beroendet mellan dessa parter gått för långt med företagens allt större inflytande på utbildning, forskningsinriktning och publicerade resultat. Den ökande marknadsföringen styr också i allt högre grad läkarnas läkemedelsval. Läkemedelsbranschen har i andra media kritiserat det nämnda temanumret med argumentet att de dels inte fått yttra sig, dels att de i hög grad påverkas av hur läkarna ser på och vill ha utvecklingen. Debatten lär fortsätta.