"Vi måste sluta acceptera läkemedelsslöseriet"

Landstingen sätter på flera sätt allt större press på läkemedelsförskrivarna. Enligt professor Arne Melander är detta rätt väg för att komma till rätta med det han beskriver som ett gigantiskt slöseri med onödigt dyra läkemedel. I stället för generikareform hade han gärna sett lagstiftning om följsamhet till kommittéernas rekommendationer.

23 mar 2004, kl 10:10
0

Arne Melander, professor och chef för Nätverk för läkemedelsepidemiologi, Nepi, är en av de mer verbala företrädarna för betalarsidans perspektiv i kampen om förskrivarpennan.
Han tycker att vi bör vara lika upprörda över slöseriet på läkemedel som över pensionsspararnas förlorade pengar och toppdirektörers enorma fallskärmar.
– En del läkare och sjuksköterskor slösar år efter år bort stora belopp av våra gemensamma pengar till sjukvården genom att inte använda billigare läkemedel som är minst lika bra och ibland till och med bättre, säger han.
Han menar då inte i första hand att man bör skriva ut billigare generiska kopior, utan snarare att man bör prioritera gamla originalpreparat som förlorat sina patent istället för nya, dyra läkemedel.
– Ett praktexempel är tiaziderna som hos patienter med hypertoni ger minst lika gott eller till och med bättre skydd mot hjärtkärlsjukdomar och förtida död som nyare, dyrare medel. Vi skulle kunna spara mer än 500 miljoner per år på en vettigare förskrivning enbart på detta område, säger han.

Inrotade vanor
Orsakerna till slöseriet är enligt Arne Melander flera. Han tror att det är en kombination av inrotade vanor, ovilja att inse att man belastar den gemensamma sjukvårdsbudgeten med onödiga kostnader, goda relationer med vissa tillverkare samt "missriktad nit" för att de forskande bolagen ska få tillräckliga intäkter för att forska fram nya, effektiva läkemedel.
Arne Melanders recept för att minska kostnaderna är i första hand att föra ut ansvaret för läkemedelspengarna så långt som möjligt i sjukvården. I princip ska varje vårdenhet ha en budget som även innefattar läkemedel. Även om kostnadsansvaret nu är överfört på landstingen så har det i flertalet landsting inte förts vidare ända ut till förskrivarna.
– Det kan låta otrevligt att sätta press på förskrivarna, men det är vad det handlar om. Och den pressen finns redan när det gäller att hushålla med lönemedel och allt annat, säger han.
– Eftersom läkemedelskostnaderna kan röra sig om 25 till 50 procent av en vårdcentrals budget så är det mycket angeläget.
Men han tycker inte att man ska gå så långt som till att tumma på förskrivningsrätten.
– Det skulle skapa mer problem än det löser, då är det bättre att låta ekonomin styra.

Begränsa subventioneringen
Han tycker också att politikerna ska ta ett större ansvar när det gäller principiella regler för prissättning och subventioner. Alla läkemedel som har en väl dokumenterad nytta bör subventioneras utan värderingar om vilken sjukdom det gäller. Samtidigt är det viktigt att betona att det ska vara en sjukdom. Då kommer man åt förskjutningen mot att allt mer resurser går till primärpreventiv användning av läkemedel, som behandling av mild till måttlig hypertoni eller måttliga kolesterolförhöjningar.
– Det är fullt friska arbetsföra personer som istället bör överväga livsstilsförändringar. Om de vill ha ett läkemedel kan det ifrågasättas om det ska subventioneras av det allmänna, säger han.
Han menar att det är där man ska sätta in den stora stöten, att det är sådana övergripande linjer som politikerna ska diskutera.
– Däremot är det heltokigt att göra sådana elefantinhopp som regeringen gjorde med Viagra och Xenical. Man behöver inte heller subventionera varje statin som kommer utan begränsa sig till dem som har god dokumentation.

– Men politikerna ska inte lägga sig i medicinska bedömningar. I förlängningen skulle det kunna resultera i att de ska ha åsikter om diabetes är en allvarligare sjukdom än astma eller vice versa.
Han hoppas att Läkemedelsförmånsnämnden kan hitta lösningar som ger långsiktigt vettiga principer för subventioneringen, även om det inte är en lätt uppgift.
Det är också viktigt att läkemedelskommittéerna agerar kraftfullare, men han påpekar samtidigt att generikareformen till viss del slagit undan fötterna för deras verksamhet. Byte av läkemedel är frågor som kommittéerna ska ta ställning till.
– Det bör bygga på regionala förutsättningar som det är synd att rucka på. Det är visserligen bra att man sparar pengar, men man kunde ha sparat genom att lagstifta om att följa kommittéernas rekommendationer.
Det hade gett samma ekonomiska effekt, men med mer sympatiska medel. Och apotekarna hade sluppit att ta på sig en tråkig uppgift, påpekar han.

Dialogsökande förståeligt
Läkemedelsindustrins önskan om en ökad dialog med sjukvården kring kostnadsökningarna är fullt förståelig, menar han. Det krävs idag stora resurser att ta fram ett nytt läkemedel och företagen blir färre och större och måste satsa stort. Problemet är att det har skett en glidning mot högre och högre kostnader som ger allt mindre vinst.
– Men det är inte tillverkarna som skapar problemen, även om en snett inriktad marknadsföring förvärrar den. Läkemedel är utmärkta produkter men användningen är ofta fel på olika sätt. Felet ligger hos mina kollegers hantering av verksamheten, säger han.

Specialister bovarna
På sistone har uppmärksamheten kring det Arne Melander kallar slöseriet inom sjukvåren ökat, även om det främst har fokuserats på läkarnas nära relation med företag. Arne Melander menar att det största slöseriet härstammar från allmänläkarnas pennor.

– Men allmänläkarna försvarar sig, med all rätt, med att det är på universitet och sjukhus som specialister bestämmer trenderna. Och det är många gånger samma specialister som har gjort prövningarna som är ute och propagerar för läkemedlen.
– Därför kan det vara en fördel att man som i England låter allmänläkarna ha hela det ekonomiska ansvaret för läkemedelsanvändningen. Ett annat tänkvärt exempel är Danmark. Där är priserna på läkemedel högre än här, men de har ändå mycket lägre läkemedelskostnader.
Han menar att förskrivningsvanorna ser annorlunda ut beroende på att det finns en annan attityd till läkemedel hos både förskrivare och patienter.
Arne Melander ser inte någon risk att patienterna kommer i kläm när det ska sparas på läkemedelsnotan.
– Om man vänder på det så har ju läkemedelskostnaden tenderat att tränga ut annan vård och patienterna kan drabbas mer av köer och annat om det blir färre läkare. Vi måste prioritera och vi har inte varit vana vid det när det gäller läkemedel, säger han.

Arne Melander
Bakgrund: Professor och chef för NEPI.
Glad över: Att det idag finns en helt annan medvetenhet om de ökande läkemedelskostnaderna än för ett par år sedan. Att läkarnas insikter om läkemedel är mycket bättre idag och att det finns väldigt många kunniga allmänläkare som verkligen behärskar sitt revir. Problemet ligger inte där utan hos opinionsbildande specialister.
Oroad över: Att kostnadsökningen inte tycks gå att bromsa i ett läge när den inte ger motsvarande vinster. Att effektiviteten i läkemedelsanvändningen är på väg ner samtidigt som industrin kommer med så få reella nyheter.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng