Någon säkert fastställd orsak till att Parkinsons sjukdom uppstår finns inte. Fortfarande är orsaken till att de nervceller som producerar signalsubstansen dopamin bryts ned okänd och omdebatterad. Sannolikt kan ett flertal olika mutationer under vissa förhållanden ge upphov till sjukdomen.
– Men det forskas mycket på Parkinson. Sjukdomen är ju en slags modell för hjärnans funktion i största allmänhet. Mycket av framgångarna på andra fält kan också härledas från dopaminforskningen, säger docent Bo Johnels, överläkare vid neurologiska kliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Det finns många teorier om sjukdomens uppkomst.
– En omhuldad sådan säger att det är ett fel i nervcellernas genetiska kod som gör att det ansamlas ett ämne, alfa-synuclein, i hjärnan. När halterna blivit för höga faller de ut och förgiftar dopamincellerna.
En teori som Bo Johnels menar är trolig och som påminner om utvecklingen vid Alzheimers sjukdom.
– Idag har vi inte något som kan bromsa sjukdomen. Men Arvid Carlsson försåg världen med verktyg som vi blivit allt bättre på att använda.
Den normala behandlingen idag med läkemedel och, vid avancerad Parkinson, så kallad elektrostimulering i hjärnan, förbättras sakta men säkert. Men speciellt för yngre patienter är också rehabilitering mycket viktigt, säger Bo Johnels.
– Läkemedelsbehandlingen optimerar rörelseförmågan men har ofta inte så stor effekt mot de kognitiva problemen. Och så finns de emotionella problemen. Att få besked om en sådan här sjukdom innebär ju ofta en kris.
Motoriska komplikationer
Behandling med levodopa, som stimulerar produktionen av dopamin, är den grundläggande behandlingen. Men frågan om hur behandlingen ska inledas har länge debatterats och det råder fortfarande inte konsensus.
Effekten av levodopa är mycket bra, men redan efter några års behandling brukar motoriska komplikationer, dyskinesier, uppkomma.
Ett synsätt är att levodopa accentuerar den degenerativa processen.
En skola menar därför att man bör skjuta upp insättandet av dopa. Ett synsätt som Tommy Eriksson, apotekare och en av författarna till behandlingskapitlet om Parkinsons sjukdom i Läkemedelsboken ansluter sig till.
– Det är visat att risken för komplikationer minskar om man inleder behandlingen med en dopaminagonist, säger han.
– Dopaminagonister eller L-dopa i doser om max 400 mg/dygn är förstahandsbehandling. Det är rimligt att börja med en dopaminagonist och lägga till L-dopa om man inte får tillräckligt bra symtomlindring.
Någon helt enhetlig linje finns dock inte, och Bo Johnels påpekar att eftersom dopaminagonisterna inte är lika effektiva riskerar man underbehandling.
– Eftersom sjukdomen är oerhört individuellt utformad måste behandlingen inrikta sig mot de symtom som är viktigast för den enskilda patienten att få hjälp med.
Svensk uppfinning
För svårt sjuka Parkinsonpatienter finns möjlighet att tillföra levodopa i infusionsform direkt i tolvfingertarmen. Men problemet har varit beredningsformen.
Uppsalaföretaget NeoPharma fann dock lösningen, en pseudoplastisk gelberedning. Våren 2004 godkände Läkemedelsverket preparatet för försäljning under namnet Duodopa och företaget gör nu ett mindre segertåg över världen. Doseringen styrs med hjälp av en bärbar pump och patienten kan själv byta kassetten med läkemedlet.
– För patienter som inte kan hållas anständigt stadigt rörliga med hjälp av tabletter är det här en bra chans, säger Bo Johnels.
Svårt finna såväl bot som broms
Den stora utmaningen är ett läkemedel som bromsar eller förhindrar symtomens orsak, nervcellsdöden inom de basala ganglierna.
– Det är den stora grejen. MAO-B-hämmaren rasagilin (Azilect) har nyligen godkänts för försäljning och det har spritts bland patienter och andra att medlet skulle vara neuroprotektivt. In-vitro modeller och djurexperimentella data antyder att det kanske är så, men det finns inga som helst kliniska bevis, säger Tommy Eriksson.
– Det sa man också om MAO-hämmaren selegilin som introducerades i Sverige för drygt femton år sedan. Men i uppföljningsstudier över längre tidsperioder visade det sig att den inte har någon nervskyddande effekt. Däremot kan det fungera som tillläggsbehandling till levodopa för att reducera dosglapp.
Fördelen med rasagilin jämfört med selegilin är, säger Tommy Eriksson, främst att biverkningar som ortostatism och mardrömmar tycks vara mindre vanligt, även om det förekommer.
En stor begränsning med rasagilin är, menar Tommy Eriksson, att patientsäkerhetsdata är mycket ofullständiga. Vid registreringen fanns data för färre än 2 000 patienter.
– Vi vet alltså nästan inget om ovanliga och potentiellt mycket allvarliga biverkningar.
Förutom Azilect och Duodopa har under 2000-talet kombinationspreparatet Stalevo med levodopa, dekarboxylashämmare och entakapon introducerats på den svenska marknaden.
Även om det inte kommit några farmaka med nya angreppssätt anses området relativt forskningsintensivt. Det pågår till exempel tester med nya läkemedel riktade mot andra signalämnen än dopamin, som också är störda vid sjukdomen.
Nya strategier
Försök som gjordes i Lund på 1990-talet visade att man kunde få transplanterade fosterceller att överleva, växa in och producera dopamin i mottagarens hjärna. Men tillgången på nervceller från embryon är begränsad.
Odlade nervceller är det som är aktuellt i den fortsatta utvecklingen av tekniken.
Bo Johnels är övertygad om att möjligheten att motverka effekterna av nervcellsbortfallet med transplantation av stamceller kommer att visa sig användbart.
Men det dröjer. Och han är tveksam till om det kommer att bota sjukdomen.
– När nervsystemet utvecklas anläggs de här cellerna i hjärnstammen och sedan växer nerverna upp i storhjärnan och tar kontakt. Om man kan upprepa den bravaden genom att implantera celler vet vi inte. Det troliga är att man implanterar dem på målorganet och får en liten ?dopaminfabrik? där, ungefär som man gjorde med fostercellerna.
– Förhoppningsvis levererar den sedan dopaminet lugnt och stilla och på rätt sätt så att verkan blir bättre och jämnare än med medicinerna.
En annan framtida terapi är att med tillväxtfaktorer bromsa sjukdomen.
– Försök har gjorts i USA, men om det är en fungerande strategi vet vi ännu inte.