I avhandlingen ingår två studier som bygger på intervjuer med nyckelpersoner i läkemedelskommittéerna som gjordes 2002 och 2004. De visar att inriktningen på aktiviteterna har breddats från att ha riktat sig framför allt mot förskrivande läkare till att också omfatta beslutsfattare. Men ett tydligt patientcentrerat förhållningssätt saknades.
– Visserligen arbetar läkemedelskommittéerna på en policynivå och har inte direktkontakt med patienterna. Men ändå är det slående åtminstone i den första undersökningen att man mycket sällan pratar om patienterna. Man pratar om läkemedel som något frikopplat från patienten, säger Ingeborg Björkman.
Ändrad målsättning
Genom förändringar i hälso- och sjukvårdslagen 1997 påbörjades landstingens övertagande av kostnadsansvaret för läkemedelsbehandlingen. I den första undersökningen av hur nyckelpersoner inom läkemedelskommittéerna uppfattade sitt uppdrag var också kostnadsfrågorna dominerade, medan det i den senare undersökningen hade skett ett skifte mot mer kvalitetsfrågor.
Ingeborg Björkman menar att man genom att lämna patienten utanför befäster ståndpunkten att en förbättrad läkemedelsanvändning är en fråga för professionen.
Begreppet ?farmacevtisk omsorg? myntades på 1990-talet
av amerikanerna Hepler och Strand.
Avhandlingen visade att farmacevterna uppfattar begreppet farmacevtisk omsorg på olika sätt och att uppfattningarna baseras på åtminstone två olika sätt att se på hälsa och sjukdom.
För det första finns ett patientcentrerat perspektiv som karaktäriseras av en holistisk syn på hälsa och sjukdom. Och för det andra, vilket är det vanligaste, ett synsätt som främst grundas i ett biomedicinskt tänkande.
– Vi farmacevter är skolade i den biomedicinska traditionen. Även om vi vill tänka på patienten i första hand så sitter det biomedicinska tänkesättet djupt förankrat, säger hon.
Den ursprungliga modellen för farmacevtisk omsorg är tydligt patientcentrerad. Men när den praktiseras i Europa så är inte hela filosofin med, påpekar Ingeborg Björkman.
– Det gäller till exempel tekniken att lyssna på patienten och låta patientens upplevelse av och förväntan på behandlingen vara vägledande. Vi utgår hela tiden traditionellt från burken eller läkemedelsförpackningen.
– Att ge information om läkemedel är också viktigt, men är inte samma sak som farmacevtisk omsorg, säger hon.
Alltför ofta utgår vi från den samlade kunskapen kring läkemedel och passar sedan in patienten. Hon tycker att man i stället ska utgå från patienten och sedan lägga till den generella kunskapen om läkemedlet.
– Det är en hårfin skillnad men för patienten blir det annorlunda.
Nytt sätt att arbeta
För att uppnå ett mer patientcentrerat arbetssätt behövs strategier för att förändra de traditionella tankemönstren både inom vården och inom de medicinska och farmaceutiska fakulteterna, är Ingeborg Björkmans slutsats.
– Våra traditionella apotek inbjuder inte till att arbeta med farmacevtisk omsorg. För att förbättra kan man till exempel arbeta utanför apoteken i större utsträckning eller utveckla arbetet med tidsbokade besök på apoteket.
– Det ska vara en ömsesidighet där patienten bidrar med sina upplevelser och tankar om sjukdomen och behandlingen. Farmacevten bidrar med sina kunskaper som bygger på till exempel evidensbaserad medicin. Tillsammans fattar man sedan beslut om hur behandlingen ska fortgå, givetvis i samarbete med patientens läkare när så behövs.