Annons

Fetma bör räknas som oberoende riskfaktor för hjärtsvikt

En ny studie visar att fetma ökar risken för hjärtsvikt och att ökningen inte enbart kan förklaras av den indirekta effekten via anda riskfaktorer.

23 sep 2002, kl 11:16
0

KÄRLSJUKDOMAR Idag är närmare 60 procent av USA:s befolkning överviktiga med stor risk för ökad dödlighet i hjärtkärlsjukdomar. Flera studier har visat samband mellan fetma och hjärtsvikt, men det har rått delade meningar om övervikt är en oberoende riskfaktor. I exempelvis Framinghamstudien togs inte fetma med som riskfaktor eftersom det ansågs påverka andra viktiga riskfaktorer.
I New England Journal of Medicine publicerades nyligen en studie som undersökt relationen mellan BMI och antalet fall av hjärtsvikt bland de 5 881 personer som ingick i Framinghamstudien. Forskarna kom fram till att cirka 11 procent av alla fall av hjärtsvikt bland män och 14 procent bland kvinnor beror på enbart fetma. Forskarna menar att övervikt och fetma som orsak till hjärtsvikt inte har uppmärksammats tillräckligt.
I studien kunde man se en progressivt ökad risk för hjärtsvikt när BMI ökar från normalt (18,5 till 24,5) till övervikt (25 till 29,9) och fetma (över 30). Med ett BMI på över 30 uppskattades risken till dubbelt så stor jämfört med normalt BMI.
Är det då viktigt om fetma är en oberoende riskfaktor för hjärtsvikt eller om effekten går via andra fysiologiska och metabola avvikelser? Enligt en kommentar i samma nummer av NEJM (358-359) kan bättre kunskap om sambandet mellan hjärtsvikt och fetma bidra till att utveckla bättre behandlingsmetoder. Vissa terapier för hypertoni och diabetes, som hämmare av renin-angiotensinsystemet och metformin, verkar vara särskilt effektiva för behandling eller prevention av konsekvenserna av övervikt och fetma och kan därför minska risken för hjärtsvikt.
Det är också viktigt att ta med överviktiga och feta patienter i kliniska studier, påpekar man. Det kan i sin tur hjälpa till att identifiera fler terapier som är särskilt effektiva i att förhindra hjärtkärlsjukdom i den här populationen.
New England Journal of Medicine 2002;347:305-313