En idog systemförbättrare

I sex år har Marianne Boivie varit ansvarig för Läkemedelsprojektet vid Landstingsförbundet. Det har lärt henne hur oerhört svårt det är att påverka läkemedelsanvändningen.

8 jun 2001, kl 17:50
0

När Marianne Boivie var 17 år tog hon tåget till Stockholm. Mamma följde med för att förvissa sig om att flickpensionatet där dottern skulle bo var respektabelt. Värdinnan verkade seriös och mamma kunde efter en natt på en extrasäng, någorlunda trygg, återvända till Alvesta.



? Vad jag aldrig berättade för mamma var att värdinnan hade en 20 år yngre älskare som bodde i ett av rummen och att hon medicinerade oss med 96-procentig sprit som hon hällde i rödvin när vi var förkylda.



Det var sådant man inte berättade för mödrar i slutet av 50?talet. Alldeles speciellt inte om man som Marianne Boivie hade föräldrar som var aktiva i nykterhetsrörelsen och själv bestämt sig för att vara kvar i Stockholm.



? Hela min uppväxt var kaffe. ?Hurran? sattes alltid på när det kom folk, minns Marianne Boivie.



? Nu för tiden tar jag en kopp kaffe hemma på morgonen. Resten av dagen dricker jag vatten. Speciellt när man blir äldre är det viktigt att dricka mycket vatten, påpekar hon.



Därför har hon inte heller något tips när jag väljer bland alla varianter av kaffe som Landstingsförbundets kaffeautomat har att erbjuda. Hon tar ett stort glas vatten.



Laborantkurs skulle räcka


Marianne Boivie kom till Stockholm för att utbilda sig till laboratorieassistent.



Till sin mammas stora sorg hade dottern bestämt sagt nej till gymnasiestudier. Laborantkursen var, förutom att den var i Stockholm, föredömligt kort ? bara ett år.



Kanske säger hon, så här sett i backspegeln, att beslutet att inte läsa vidare på gymnasiet handlade om att det var ?lite trångt därhemma?. Laborantkursen blev en en möjlighet att lämna Alvesta.



? Jag hade också en idé om att den skulle räcka som avstamp för en vidare yrkeskarriär. Efter laborantkursen skulle i princip alla dörrar vara öppna.



Men Marianne Boivie upptäckte efter bara en kort tid på bakteriologiska laboratoriet vid Karolinska sjukhuset att här var yrkeskarriären avslutad. Om hon inte läste vidare.



Så till mammas stora glädje blev det sedan såväl student som akademiker av dottern.


   ? Men tiden på Karolinska var en nyttig erfarenhet. Jag vet hur det är att vara assisterande personal. Att få vänta kanske i timmar på en signatur för att kunna sätta igång arbetet. Och då skulle det gå fort.



Efter avslutade juridikstudier anställdes hon i början av 70?talet av Landstingsförbundet.



Dyrbar historia


När Marianne Boivie 1996 utsågs som ansvarig för att förbereda landstingen på övertagandet av ansvaret för läkemedelskostnaderna var utgångspunkten att det skulle ta några år.



Nu är Läkemedelsprojektet inne på sitt sjätte. Det har visat sig vara en inte helt okomplicerad historia. Ansvariga i landstingen har genom projektets arbete alltmer blivit varse att det här kan bli en dyrbar historia.



Innan landstingen är beredda att ta över ansvaret för kostnaderna ska de också ha tillgång till de styrmedel som påverkar dessa, påpekar Marianne Boivie så gott som varje gång hon intervjuas i sin egenskap som projektets ledare.



Så också denna gång:



? Den som betalar måste också förfoga över styrmedlen.



Och där är man inte ännu, påpekar hon. Men man har kommit en bit på väg. I den senaste överenskommelsen med regeringen slås fast att landstingen och staten har ett gemensamt ansvar för kostnaderna för läkemedelsförmånen och att landstingen ska ges ett betydande inflytande i den av Olof Edhag föreslagna Läkemedelsförmånsnämnden. Den nämnd som han föreslår ska fatta beslut om vilka läkemedel som ska subventioneras.



? Eftersom man när man beslutar om subvention också ska ta hänsyn till ett nytt läkemedels kostnadseffektivitet vill vi att det också ska vara nämnden som förhandlar med företagen om priset, säger Marianne Boivie.



Om det också blir så återstår att se när propositionen kommer i höst.



Regeringen ska i höst också lämna förslag till riksdagen om ett förbättrat uppföljningssytem och ett förbättrat förmånssystem.



Några år till


Därför dröjer det nog också några år till, tror hon, innan det är dags att avsluta det här projektuppdraget. Det är ett i en lång rad av chefs? , projektlednings? och utredningsuppdrag hon haft sedan hon anställdes på Landstingsförbundet.



? Ja, det börjar väl bli rätt många nu.



Marianne Boivie har arbetat med utbildningsfrågor, hon var med och utformade den första vårdgarantin, hon hade ansvaret för riksplaneringen av högspecialiserad vård som hjärttransplantationer och hon har varit med och utarbetat rekommendationerna om specialistvård utomlands.



Förutom det har hon suttit med i en mängd statliga utredningar, i SBU:s styrelse och är alltjämt ledamot i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).



? I alla år medan mamma levde försökte jag förklara för henne vad mitt arbete gick ut på. Men att arbeta med utvecklingsfrågor på Landstingsförbundet i Stockholm det var liksom för långt bort. Så när mamma skulle tala om för tanterna i Alvesta vad jag gjorde sa hon kort och gott att ?Marianne hon är jurist?.



Att Marianne Boivie ägnat sig så mycket åt utvecklingsfrågor förklarar hon med att hon tycker om att dra igång nya saker, där ?tänket? inte redan är avklarat.



? Och det har faktiskt varit roligt hela tiden. Men roligast har det här jobbet med Läkemedelsprojektet varit säger hon och ser verkligen ut som hon menar det.



Arbetet har alltid varit viktigt för Marianne Boivie. Arbetsdagarna är långa och intensiva. Men nu för tiden finns det inte några utredningar i sängen.



? Det orkar jag inte. Jag är fullständigt utpumpad när jag kommer hem. Då läser jag poesi eller bläddrar i vackra magasin och konstböcker. Behöver jag läsa något för jobbet gör jag det på morgonen. Man vaknar ju tidigare ju äldre man blir.



Innan hon går till arbetet har hon också hunnit med en jogging- och lekrunda med Juttan, en älskad bullterrier, tittat på kulturnyheterna på TV, läst tidningen förstås.

Och tagit dagens kopp kaffe.



Människor är kloka


Hennes utgångspunkt i arbetet är att människor är rationella och kloka. Ser man därför något som är tokigt är det inte människorna det är fel på utan systemet.



? Vad som till exempel slog mig i början av det här projektet var hur lite man faktiskt vet om hur läkemedelsanvändningen och förskrivningen ser ut; hur läkemedelsanvändningen liksom lever sitt eget liv vid sidan av övrig sjukvård.



Det här arbetet har verkligen fått henne att inse hur svårt det är att påverka läkemedelsanvändningen. Och nog kan det väl synas märkligt tycker hon att det egentligen inte finns några styrmekanismer för användningen av läkemedel; att det i stort sett är marknadskrafterna som styr vad som forskas fram, hur det marknadsförs, hur det används.



Men det är samhället som solidariskt betalar.



? Men visst har det har hänt en del sedan 1997 då apoteket fortfarande skickade räkningen direkt till Riksförsäkringsverket som betalade notan.



Det finns många brister i det nuvarande systemet



? Läkemedelsbehandlingen måste integreras i hälso-och sjukvården och jämföras, värderas och prioriteras som alla andra insatser.



Beslutet att dra in subventionen för medlen mot övervikt och impotens menar hon var en viktig signal. Alla läkemedel kommer inte att vara subventionerade i framtiden.



? Med all respekt för de som lider av övervikt så vet vi ju att effekten av till exempel Xenical är mycket liten och att det behövs bra mycket mer för att komma tillrätta med övervikten.



Därmed tycker hon att det inte heller finns något självklart behov av att subventionera ett sådant läkemedel.



Prövotid för nya medel


Marianne Boivie skulle gärna se en viss skärpning av den allmänna förskrivningsrätten. Ett förslag hon har är att nya godkända läkemedel under en prövotid bara ska förskrivas av specialistläkare. På så sätt skulle man få en bättre uppfattning om hur preparaten fungerar i vardagen innan de ?släpptes fria?. Specialisterna skulle utarbeta en praxis innan medlen blev allmänna.



? Läkemedlen är väl prövade och testade i kliniska studier innan godkännandet men sedan vet man väldigt lite om hur de fungerar i vardagen. Hon skulle också önska att man kunde få en bättre kunskap om hur patienterna använder de förskrivna medlen.



? Vi vet ju till exempel att många avbryter behandlingen när de inte tycker att det fungerar, utan att det alltid kommer till läkarens kännedom.



En fundering hon har är om apoteken skulle kunna involveras i det arbetet. Personalen skulle till exempel kunna ha hand om frågeformulär som delas ut när man expedierar nya mediciner.



Saknar kunskap om äldre


Ett annat område där hon tycker det saknas kunskap är interaktioner mellan läkemedel.



? Vi vet en del om interaktioner mellan två läkemedel, men vi vet inget om vad som händer när man äter tre olika preparat. Det innebär att det i dag inte finns något vetenskapligt underlag för all den mängd mediciner som gamla människor äter.



Trots alla studier och kliniska tester saknas det kunskap om hur läkemedlen fungerar i vardagen konstaterar hon.



I vardagen påverkas vi av så många saker som rimligtvis också har betydelse för läkemedelsbehandlingen.



? Vi vet ju att det händer saker med kroppen bara med tanken. Tänk bara hur salivproduktionen kommer igång om man koncentrerar sig på ordet citron, säger Marianne Boivie.



Och tar en klunk vatten.

[RED ANM: Läs även KLARGÖRANDET till denna artikel – klicka på RELATERADE ARTIKLAR ovan.]

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng