Dags att hittanya idéerför forskningen

Företagens totala utlägg på forskning och utveckling har ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna. Varje nytt originalläkemedel kostar i dag flera miljarder att ta fram till lansering på marknaden. Men trots ökade satsningar ökar inte antalet nya  läkemedel. En före detta forskningschef talar om att ?innovationsunderskottet? hotar hela branschen.

4 jul 2002, kl 08:03
0

Att forska fram en ny läkemedelssubstans och ta den till marknaden kostar väldigt mycket pengar. Och det blir allt dyrare. Kostnaderna för ett nytt läkemedel har länge ökat betydligt snabbare än för sjukvården i dess helhet.
Höga utvecklingskostnader  kan leda till att företagen är mindre benägna att ta ekonomiska risker i sin forskning. Man lägger ner högriskprojekt och projekt som upplevs för smala och lägger i stället  allt på ?säkra kort?.
Om man strikt låter finansiella motiv får styra forskningssatsningar kan detta på sikt förstöra företagens innovativa kraft, forskning och utveckling. Ett för snävt betraktelsesätt kan hindra framtagandet av första medlet i något som senare leder vidare.
Forskningen bakom exempelvis acetylsalicylsyra hade större betydelse än bara den som läkemedlet i sig hade. Dessutom ledde den indirekt vidare inom det  antiinflammatoriska området,  och därmed utvecklandet av en lång rad läkemedel, NSAID.
För 20 år sedan beräknades kostnaden för ett helt nytt läkemedel till en knapp halv miljard kronor. Idag är motsvarande kostnad flera miljarder kronor. Skillnaden är åtminstone 4?5-faldig även när inflationen är borträknad.
För att få tillbaka forsknings- och utvecklingskostnaderna sätter industrin allt högre priser på sina nya läkemedel. Ett bärande argument i prisförhandlingar med betalande instanser världen över är utvecklingskostnadernas storlek.


Ramar stramas åt
Men sjukvården har inte råd att betala allt mer för läkemedel. Trenden världen över är snarare att beslutsfattare försöker dra ner sjukvårdskostnaderna, eller åtminstone begränsa kostnadsökningarna.
Och då kan det vara naturligt att sökarljuset fokuseras mot läkemedelskostnaderna ? allra helst som industrin hittills sällan lyckas bevisa att nya dyra läkemedel är samhällsekonomiskt lönsamma.
Men det ska samtidigt sägas att de politiska försöken att skära ner läkemedelskostnaderna ännu inte har varit särskilt lyckosamma.
Kostnadsutvecklingen är naturligtvis ohållbar i längden. Någonstans finns en absolut yttersta smärtgräns. Att nya pengar ska strömma in i vården som tidigare är inte att tänka på. Det är svårt att se någon annan utväg för företagen än att minska kostnaden för varje enskilt nytt läkemedel.
Det finns två vägar. Den ena är att få ut fler nya läkemedel för samma kostnad. Det andra är att fortsätta ta fram lika många nya läkemedel som idag, men till en lägre totalkostnad.
Ett sätt är att faktiskt effektivisera utvecklingen ? att oftare än i dag lyckas ta ett projekt hela vägen fram till marknaden. Idag är effektiviteten, mätt som nya substanser, låg. Under perioden 1996-1998 lanserade världens 50 största läkemedelsföretag mindre än ett nytt läkemedel vardera per år.


Kritisk forskarmassa
Läkemedelsföretagen har anställt en stor mängd nya forskare under de senaste decennierna. Trots det har inte antalet nya läkemedel ökat. Har administrationen växt sig för stark och hämmat kreativiteten? Kanske är forskarna för många på samma ställe?
Går man tillbaka i tiden hade Astra några hundratal forskare anställda när företaget tog fram Seloken (lansering i slutet av 1970-talet), Pulmicort (lansering 1982), Plendil och Losec (lanserade 1987?88). VD Håkan Mogren och forskningschefen Claes Wilhelmsson var ej ansvariga i utvecklingen av dessa medel.
Under 1990-talet har antalet forskare ökat från ett tusental till idag flera tusen. Före fusionen med Zeneca arbetade totalt ungefär 6 500 anställda i Astra med forskning och utveckling.
Trots att forskarna är fler så har företaget ändå inte lyckats placera nya originalläkemedel på marknaden. På tio år har Astra satsat 50 miljarder kronor på forskning och utveckling. Astra har självt angett att kostnaden för att ta ett nytt läkemedel till marknaden är fyra miljarder kronor. 50 forskningsmiljarder borde åtminstone resultera i tio nya läkemedel. Resultatet är noll egenutvecklade substanser på tio år.
Det är alltid företagets ledning och styrelse som har det yttersta ansvaret för resultatet. Men Astras styrelse har låtit Mogren och Wilhelmsson sitta kvar trots att forskningen misslyckats.


Parallellen Glaxo
Det gamla talesättet att inget är nytt under solen kan tillämpas på de senaste decenniernas världsledande läkemedel inom mage-tarmområdet. På 1980-talet var Tagamet (SmithKline) ledande, men när patenten löpte ut och Zantac (Glaxo) lanserades fick SmithKline problem. Detta försökte man lösa med en fusion
(Beecham) som efter många inledande våndor fick styrfart.
I början av 1990-talet var situationen liknande för Glaxo. I mitten av decenniet skulle dominansen för Zantac brytas, och tidigt såg man att Losec skulle ta över som ledande produkt.
Företaget tog tjuren vid hornen och satsade hårt inom breda områden och så köpte man ytterligare kompetens i och med förvärvet av Wellcome.
En rad nya läkemedel togs fram och Glaxo tycks ha lyckats konvertera ett företag där nästan halva omsättningen kom från ett läkemedel till ett i dag brett företag utan särskilda dominanter.
Astra har valt en delvist annan taktik. Där Glaxo tidigt kallt räknade med att tappa intäkter från sitt stora läkemedel när substanspatentet gick ut och anpassade forskningen efter det, tycks Astra lägga ner betydligt mera kraft på att till varje pris försvara omeprazolpatentet. Ännu är det för tidigt att bedöma om Astra lyckas eller misslyckas.


Ge upp eller vidareutveckla?
En annan skillnad mellan GlaxoWellcome och Astra är att det senare företaget fortsatt att utveckla sin idé med protonpumpshämmare, medan Glaxo efter ett halvhjärtat försök att piffa upp ranitidin (Zantac) med vismutcitrat (Pylorid) gav upp den ojämna kampen mot protonpumpshämmarna.
Något av en ödesfråga för AstraZeneca är hur företaget lyckas med efterföljaren till Losec. Eftersom det är samma molekyl, fast som en ren isomer och inte en blandning av båda omeprazolisomererna, är det ingen större innovation, men om den kliniska effekten är så pass mycket större som företaget har sagt, så kan esomeprazol kanske matcha de generiska kopior av Losec som snart kan förväntas.
Att förbättre befintliga produkter och därmed förlänga livet på dem har dock Astra lyckats med tidigare när Seloken ZOC lanserades.
Frågan är bara om strategin att maximalt suga ut allting ur gamla substanser är rätt på lång sikt. Lägger man för mycket krut på detta kan man försumma satsningar inom de helt nya läkemedelsområden som växer fram och där gammal kunskap är av begränsat värde.


Två olika synsätt
Genforskningen har formligen exploderat under det senaste decenniet. Om några år är hela den mänskliga arvsmassan kartlagd via det världsomfattande HUGO-projektet.
En intressant konsekvens av den ökade kunskapen om våra gener är att den dels kan leda till allt mer specialiserade läkemedel, och dels till allt mera generella läkemedel.
Den första utvecklingen kan tyckas vara mest logisk ? mer kunskap leder till att mer målinriktade terapier kan skräddarsys. I ytterlighetsfallet får varje enskild patient exempelvis monoklonala antikroppar baserade på de sjukdomsalstrare som invaderat patienten i fråga.
Men det finns en sammanbindande länk. Ökad kunskap om exempelvis genernas betydelse ger oss dels mer detaljkunskaper, men också kan vi lättare få en överblick över ett vidare fält.


Acceptera surrogatmarkörer?
Uppskattningsvis 60 procent av utvecklingskostnaden av ett nytt läkemedel uppstår under den kliniska provningsfasen. Ett sätt att minska utvecklingskostnaderna vore att de godkännande myndigheterna i högre utsträckning skulle acceptera surrogatmarkörer som en indikation på effekt.
Det är en ståndpunkt som är kontroversiell. I utvecklingen av nya grupper blodtryckssänkande läkemedel har det hävdats att eftersom sänkning av blodtrycket med diuretika och betablockerare bevisats leda till sänkt sjuklighet och död i hjärt-kärlsjukdom, så borde även andra läkemedel som sänker blodtrycket kunna rädda liv.
Dock har de senaste årens forskning ifrågasatt värdet av surrogatmarkörer när det gäller hypertoni och hjärtsjuklighet.
Men att ånyo aktualisera surrogatmarkörer skulle kunna innebära att läkemedel godkänns tidigare i processen. Därmed skulle utvecklingskostnaderna kunna minskas.
Ytterligare ett sätt vore att myndigheterna accepterar mindre omfattande kliniska studier enbart på individer som kan förväntas reagera på läkemedlet utifrån genetiska förutsättningar. En selektion i personer som förväntas svara på respektive inte svara på terapin i förväg kan teoretiskt spara runt en miljard kronor i utvecklingskostnader, enligt Jürgen Drews, tidigare forskningschef på Roche.
Visserligen kommer ett läkemedel som utvecklas för genetiskt skräddarsydda patienter att ha en mindre potentiell marknad ? men troligen ha fördel av att vara särskilt effektivt inom sin nisch.
Sådana besparingar skulle frigöra stora summor som kunde satsas på nya substanser. Kan utvecklingskostnaden minskas ökar också möjligheten att även ?smala? terapeutiska områden kan bli kommersiellt intressanta, anser Drews.


Genomforskningens potential
Den ökade kunskapen om samspelet mellan våra gener, sjukdomar och medicinska terapier kan mildra konflikten mellan vetenskapliga upptäckter och ekonomiska begränsningar.
Den genetiska bakgrunden till hypertoni är mångfacetterad. Åtskilliga olika biokemiska mekanismer, som stammar ur genetiska bakgrunder, kan kopplas till hypertoni. Trots skiftande ursprung för det höga blodtrycket tycks det mesta falla tillbaka på en kritisk komponent ? natriumpumpen i epitelvävnad. Detta faktum indikerar att generna på något sätt är inordnade i en hierarkisk struktur.
Genforskningens redskap kan användas för att upptäcka dessa hierarkiska förhållanden för olika sjukdomar. Lyckas man med detta kan man teoretiskt komma åt sjukdomar högre upp i hierarkin ? i stället för att som ofta i dag fokusera på en effekt från en gen längre ner i hierarkin.


Utmaning för de stora
Förutsättningarna för utveckling av nya läkemedel inför framtiden har alltså förändrats. Frågan är hur de i dag stora företagen lyckas ta till sig de nya verktygen för utveckling.
Mycket innovativ kraft ligger i mindre forskningsföretag, ofta kring de stora akademiska lärosätena, inte minst inom det bio- och gentekniska området.
Om de stora företagen är rädda för att ta finansiella risker och inte vågar satsa på innovationer riskerar de att halka efter. Missar man tåget så kanske man aldrig hinner i kapp. N
 
Drews hårda bud


Jürgen Drews listar sex krav som han anser måste uppfyllas för att läkemedelsindustrin ska klara av det nuvarande ?innovationsunderskottet?.
1. Företagen måste vara beredda att satsa mycket pengar, både för grundläggande forskning och utveckling. Andelen grundläggande satsningar måste öka. Idag ligger förhållandet mellan grundforskning och utveckling på 30:70 eller ännu lägre andel grundforskning. Fördelningen bör ändras till 40:60 eller till och med 50:50 anser Drews.
2. Företagen måste ha en bred bas av innovationer (räknat både i antal projekt och användande av nya tekniker). Mycket impulser finns utanför företagen. Inköp av tekniker och idéer utifrån är nödvändiga.
3. Kvaliteten och produktiviteten måste öka inom företagens egna avdelningar för upptäckt av nya substanser. Det typiska läkemedelsföretaget erbjuder inte en forskningsmiljö som befrämjar originalitet, lateralt tänkande och hög produktivitet. Stora avdelningar måste kanske till och med brytas isär till mindre enheter så att vetenskapligt driven entreprenöranda kan etableras.
4. Företagen måste hitta förstklassiga forskargrupper utanför de egna laboratorierna. Det är bättre att samarbeta med förstklassiga forskare utanför den egna organisationen än att lägga pengar på egen forskning som inte är förstklassig. Traditionell forskningsledning måste ersättas av en som är fokuserad på innovationer.
5. Utvecklingstiden måste förkortas. Det är inte rimligt att satsa flera år för att förstå biologiska mekanismer och utveckla nya tekniker för att sedan eventuellt använda dem för att ta fram nya läkemedel.
6. Belöningssystem måste inrättas ? påtagliga förbättringar ska belönas rikligt. Forskare som inte är skärpta, originella, ambitiösa och produktiva hör inte hemma i ett innovationsorienterat företag.


 

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng