Alla Carola Lemnes jobb, utom det första, har kommit till genom slumpens ingivelse. Hon har blivit tillfrågad istället för att själv söka.
I dag ser hon första steget till industrin som en milstolpe. Redan nu känns vd-jobbet på Danderyds sjukhus som en annan vattendelare.
Det avgörande med att hon tog jobbet på Danderyd var dels ledarskapsutmaningen, dels att sjukhuset ombildades till bolag under den borgerliga politiska ledningen 1999.
? Jag har jättekul på jobbet. Jag tycker om att se saker som kan förbättras, förändra dem, bygga upp och starta nytt, utan att vara en klockren entreprenör. Och är man road av ledarskap är sjukhus bland de största utmaningarna.
Arbetar dygnet runt
Om Danderyds sjukhus avbolagiseras lämnar hon vd-posten. Inte i protest, utan för att spelreglerna då blir helt annorlunda.
? Politiskt direktstyrda organisationer kan varje vecka ändra åsikt och inställning efter vad som står i tidningarna. Inget ont om politiker, men de har en annan agenda och det passar inte för att leda en komplex verksamhet som ett akutsjukhus.
Styrelsen i Danderyds sjukhus AB är tillsatt av landstinget, på professionell basis, utan att innehålla några politiker.
Som tur är, för sin egen del, ser hon ingen akut risk att sjukhuset kommer att avbolagiseras, eftersom Danderyd ses som en lyckad bolagisering. Trots marginell vinst.
? Akutvård går inte att strömlinjeforma. Vi måste alltid ha plats för det oförutsedda och måste ha öppet dygnet runt. Att ha en jourlinje öppen dygnet runt kräver mellan fem och åtta doktorer vilket ger låg vinstmarginal. De akutsjukhus som går riktigt bra runt om i världen ligger på 3-4 procent. Då är det ingen tillfällighet att privata vårdföretaget Capio bara har ett akutsjukhus, St Görans sjukhus, och inte tänker köpa fler.
Problemet är att våra krav på sjukvården har ökat. Det görs mer i dag än någonsin tidigare, men köerna krymper inte. Indikationerna har glidit och i dag görs många ingrepp mycket tidigare.
? För 15 år sen gjordes en starroperation först när du var blind på ena ögat och började bli det även på det andra. Då opererades ett öga. I dag opererar man vid första tillstymmelsen på första ögat.
? Konsekvensen blir att vi snart får bita i det sura äpplet och välja, eftersom vi kan göra mycket mer än vad det offentliga kan betala för.
Helst på engelska
Hon pratar rappt utan att tveka. Hon är välformulerad och genomtänkt. Det är inte alls förvånande att hon brinner för det hon gör. Därför arbetar hon långa dagar, ibland kvällar, emellanåt på helgen.
Men privatlivet får sin del, det är hon noga med. Mannen och dottern umgås hon mycket med, likaså vänner. Musik står högt upp på intresselistan, liksom matlagning och goda viner. Hon läser mycket böcker, tre fyra stycken som hon varvar emellan är inte ovanligt, ofta på engelska.
? Jag läser lika bra på engelska som på svenska eftersom jag började i engelsk skola som femåring i Göteborg. Dessutom är det engelska utbudet bättre och jag föredrar oöversatta böcker.
Fram till förra sommaren putsade familjen på en gammal cigarrformad träbåt. Men det dåliga samvetet tog över allt mer då det inte putsades så mycket som det borde.
? Jag har också sjungit mycket, i körer, och gör lite inhopp då och då.
Vid sidan av det kulturella har forskningen haft en given plats, i varje fall sen hon började på Schering-Plough. Medicinska chefen såg en doktorstitel närmast som ett krav för att hon skulle komma någon vart. Därför fick Carola Lemne avsatt tid en dag i veckan för att forska och disputera. Tacksam tog hon chansen och doktorerade slutligen inom klinisk hypertoniforskning.
Trots vd-posten driver hon i dag ett forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Tack vare hjälp från duktiga medarbetar blir det en artikel eller två om året.
? Det är skönt att ha något som är helt annorlunda. Sen sänder det rätt signaler till min personal eftersom Danderyds sjukhus är ett universitetssjukhus.
Gillar prövningar
Hon var den första ickefarmacevten att ta plats i Apotekarsocietetens styrelse år 1998.
Men redan 1991 var hon, som ordförande i Förening för klinisk prövning, delaktig i arbetet som ledde till införandet av Diplom i klinisk prövning. Tanken med det var att definiera kvalitetskrav för att höja kompetensen bland dem som arbetade med kliniska prövningar, för att upprätthålla och helst höja kvaliteten i Sverige.
? En annan tanke var att göra det tydligt vad man måste kunna för att driva kliniska prövningar.
Diskussionerna hade startat några år tidigare men stötte på motstånd från industrin som var rädd för ökade kostnader. Idén var död men tanken levde kvar. Diskussionen fördes vidare i styrelsen i föreningen.
? Det är ett fantastiskt organ, där finns representanter från Läkemedelsverket, etikkommittéer, sjukvården och läkemedelsföretagen. Där kan diskussionen föras på ett oerhört konstruktivt sätt.
Till slut köpte alla inblandade idéen eftersom diplomeringen görs efter en tentamen efter flera års erfarenhet med utbildning efter hand. Istället för en specifik utbildning.
För att säkerställa kvaliteten bildades 1994 Svenska utbildningsrådet för klinisk prövning . Föreningen fick utse dem som skulle sitta med i rådet men det är branschen som föreslår kandidater.
? Vi hade första diplomeringen 1995. Det har blivit ungefär vad vi hoppades, ingen masstillströmning men det ska det inte vara heller. Då har vi lagt nivån fel.
Kräver säkra leveranser
Sverige har flera gånger utpekats som ett dyrt land att driva prövningar i. Därför förlorar vi många studier till lågkostnadsländer som öststaterna och länder i Sydamerika.
Men problemet är inte prövarna, de finns. Att Sverige skulle vara extra dyrt håller hon inte heller med om, USA är dyrare. Enligt Carola Lemne måste de svenska dotterbolagen bli bättre på att marknadsföra sig och den kompetens som finns här.
? Den svenska kompetensen på dotterbolaget måste vara ett tillskott för moderbolaget. Därför räcker det inte att kunna kliniska prövningar från A till O, du måste kunna läkemedelsutveckling också.
? Om man som medicinsk chef på ett svenskt dotterbolag anses kompetent nog att ingå i en utvecklingsprojektgrupp, då kommer också prövningarna till Sverige.
Det allra viktigaste för Sveriges del, för att återta positionen bland de stora prövningsländerna, är att bli bättre på att leverera patienter i tid.
? Om du säger att du kan leverera 150 patienter till den siste oktober, och verkligen gör det, då betalar företagen. Hellre det än att de går till en okänd prövare i en öststat eller Sydamerika. De älskar förutsägbarhet.
I det avseendet är läkemedelsindustrin vanedjur, de är beredda att betala för leverans. Kostnaden är viktig, men inte dödsviktigt. Kostnaderna i Sverige har blivit höga men inte för höga.
? Det är viktigare att lova och hålla leverans i tid. Där är Sveriges rykte inte hundraprocentigt.
Speciellt viktigt när länder i Östeuropa och Sydamerika är både billiga och allt bättre på att leverera patienter i tid.
För mycket kontroll
Hon är positiv till den självsanering som läkemedelsindustrin har genomfört under senare år, framför allt kring marknadsföring, resor och utbetalningar av arvoden vid kliniska prövningar.
Däremot tycker hon att det gått för långt på prövningssidan. Det har blivit för mycket pappersarbete och kontroll, ett arbete som företagen själva drivit på, längre än nödvändigt.
? Myndigheterna flyttar fram positionerna, men för att vara på den säkra sidan flyttar företagen fram ännu lite till. Sen skyller man på myndigheterna att man måste göra så mycket. Det finns ett gap mellan vad myndigheterna kräver och vad industrin själva har hittat på för att vara helt säker, i bästa välmening, men det blir ju dyrt.
? Men läkemedelsindustrin är fortfarande en bortskämd bransch, penningmässigt, med goda marginaler. Jag tror att det finns en hel del smärtsam strukturomvandling kvar att göra. Förr eller senare går något företag i konkurs.
Industrins USA-beroende oroar henne. I dag finns mycket som talar för att vinsterna där kommer att gå ner ytterligare och framtiden ser inte lika ljus ut som för 5-10 år sedan. Ökad generisk konkurrens, parallellimport och ovilja från konsumenter och myndigheter att betala företagens höga priser kommer att slå på nedersta resultatraden.
? Sjukvårdssystemen i hela västvärlden dignar. Vi har ungefär samma problem överallt, oavsett finansieringsform, och kommer inte har råd att betala fantasisummor för nya läkemedel, oavsett hur bra de är.
Extremt skråbetonad
Farmacevterna har en given roll ute på sjukhusen, men exakt i vilken roll är hon inte riktigt klar över ännu. De har specialistkunskaper utöver läkarens som borde användas.
? Läkares läkemedelskunskaper är läkande, de vet inte så mycket om medlet, medan farmacevterna kan medlet mycket bättre. Jag är övertygad att där finns mycket att hämta, men det är svårt att finansiera. Om vi anställer en farmacevt blir vi inte av med en enda doktor. Vi kan inte räkna hem det med mindre läkemedelsanvändning. Däremot i längden genom färre biverkningar och mindre interaktioner.
Hon är positiv till samarbete mellan farmacevter och läkare men oroas över det revirtänkande som båda grupper besitter.
? Sjukvården är extremt skråbetonad, och farmacevterna är inte ett dugg bättre. Det gör att andra har svårt att släppa in dem, samtidigt som läkare vet väldigt litet om farmacevterna, ?Ska de komma in här och tala om för mig vad jag ska skriva ut för läkemedel?. Å andra sidan kan farmacevterna skriva folk på näsan och säga ?aja baja?. Det behövs god vilja från båda håll.
Lösningen är personbunden, någon drar igång ett projekt, någon som andra har förtroende för. Det måste vara ett projekt som ger omedelbar nytta direkt ute på avdelningen.
? Det måste finnas ett behov ute på klinikerna. Det behöver inte nödvändigtvis vara något farmacevtiskt, snarare något praktiskt. Det som apoteket gör bra är statistik och analyser över läkemedelsanvändningen på sjukhuset. Det är en klockren roll för apoteket som vi har direkt nytta av.
Har ändrat ståndpunkt
Förr i tiden, under den första vändan i sjukvården, tyckte hon att alla politiker och chefer var idioter.
? Så tycker man rätt ofta i vården, men det tycker jag inte längre. När man förstår systemet och ser hur det hänger ihop så inser man att det finns chefer som inte är idioter och politiker som är förnuftiga.
Kvotering är en annan het potatis. Där har hon gått från nej till kanske.
? Kvotering har jag alltid varit helt emot. När Tham-professurerna skulle inrättas 1995 skrev jag och några andra kvinnliga forskare ett öppet brev till Carl Tham och uppmanade honom att inte inrätta ett andra klassens lag. Men sen, med tilltagande erfarenhet, tycker jag inte att det är lika helkorkat som jag tyckte då.
Hon menar att vi bedömer människor olika, och att det är svårt att bedöma kompetens objektivt.
? Det finns många män som fått sina jobb av fel anledning och varken har kompetens eller meriter. Skulle det då vara så förskräckligt om kvinnor skulle få jobb av fel anledning? Kanske inte. Jag är inte framme vid ja ännu men jag har definitivt lämnat nej.
Kanske är det ännu en vattendelare som närmar sig.