Arkivering

Somliga besöker lokala restauranger när de åker utomlands. Jag kollar in apoteken, eftersom det ofta finns både annorlunda mediciner och hudvårdsartiklar där.

Jag berättade för en bekant häromdagen att jag börjat arbeta som nyhetsredaktör på tidningen Läkemedelsvärlden.
– Måste du redovisa vilka mediciner du tar då? skämtade han och hänvisade till att ekonomijournalister ofta måste redovisa vilka aktier de innehar.
Nu har ju användare av vissa läkemedel inte så ofta ett egenintresse av att skriva om det (möjligtvis för att få något att ingå i högkostnadsskyddet). Men det är en intressant tanke.

Jag har förvisso inget att dölja. Mitt medicinskåp hemma består till mestadels av allergimediciner och receptfria läkemedel från andra länder. Somliga tycker om att sätta sig på en lokal liten restaurang när de kommer till ett nytt land. Jag tycker om att gå och handla i livsmedelsaffärer och apotek. Genom att gå i affärer som befolkningen själva går till lär jag mig mer om landet.

Jag har bland annat influensamedicin från New York, förkylningstabletter från Kina och värktabletter från Estland. När jag var i Barcelona för ett tag sedan drabbades jag av en dunderförkylning. Jag besökte ett litet apotek och fick med mig ett snabbverkande pulver som skulle blandas ut med vatten. De flesta kanske skulle ställa sig lite avvaktande till att ta en okänd medicin. Men de flesta förkylningsmediciner jag hittat består av NSAID, C-vitamin, koffein och socker.

Många apotek utomlands säljer mycket mer än bara läkemedel. Så börjar det blir i Sverige också, det finns ett allt större utbud med hud- och egenvårdsprodukter. Jag läste nyligen att Vårdapoteket nu har börjat sälja snacks. Snart kommer kanske det mesta vi behöver i vardagen att finnas på apoteken. Jag tror det kommer att bli många fler som, liksom jag, shoppar på apoteken.

Så här med första halvan av 2011:s bakom
oss kan man konstatera att saker och ting både blev och inte blev som
det var tänkt.

Tar man upp backspegeln och tittar efter vad som bjudits på läkemedelsfronten är det framför allt två saker från det gångna halvåret som syns.  Det som träder fram allra tydligast är den nationella läkemedelsstrategin, tätt följt av den nya apoteksmarknadens jungfruår.

Det är lätt att fråga sig vad myndighetsanställda, branschföreträdare och framför allt politiker skulle ha gjort utan att ha den nationella läkemedelsstrategin att klamra sig fast vid. Många är frågorna som de senaste månaderna fått svaret ?vi ser över det inom ramen för läkemedelsstrategin?. Det har blivit som ett mantra för både stort och smått som fått bemöta frågor om både subventionssystemet, generikautbytet, äldres läkemedelsanvändning och särläkemedel.

Aktörer som berörs av resultatet har kämpat för sin sak (läs vad några av dem tycker här).  I juni i år, ett år efter att en förstudie till strategin presenterades, skulle den slutliga versionen äntligen bli klar lovades det från socialdepartementet. Men de arbetsgrupper som knåpat på den har inte nått helt i hamn och det senaste budet är att vi får ge oss till tåls till augusti.  Blev alltså inte riktigt som det var tänkt. Det jag undrar är  hur konkret en strategi blir – kommer det leda till verkliga förändringar eller handlar det om ännu fler visioner  som läggs på framtiden?

Under våren 2011 har de första analyserna av en ny apoteksmarknad dykt upp. I Sveriges Apoteksförenings allra första årsrapport som kom i april, konstaterades att vårt land gått från en till 21 apoteksaktörer och att antalet apotek ökat med 20 procent efter omregleringen. Fler apotek alltså, vilket var precis vad regeringen tänkt. Men intressant är att svenskarna har lite svårt att helt förlita sig på sina nykomlingar. Vårens kundundersökningar tyder på att det är Apoteket AB som smäller högst vad gäller kundförtroende. Att det i många fall bara är inredning och påsar som bytts ut tycks inte hjälpa. Svensken litar mest på det som känns igen.

Andra saker har inte gått helt enligt planerna. Att fler apotek inte självklart betyder bättre tillgänglighet har stått klart när problemen med tillhandahållandeskyldighet och den så kallade 24-timmarsregeln dominerat debatten. Regeringen har bestämt att inte ducka för frågan och tog i juni beslutet som att tillsätta ännu en apoteksmarknadsutredning där Sofia Wallström ska bena i problemen fram till april nästa år. I samma utredning ska hon också undersöka hur marknaden för dosdispensering ser ut, förutsättningarna för ägandet av Apoteket Farmaci AB och möjligheterna till att starta särskilda djurapotek.

Tittar vi tillbaka ser vi också att två utredningar med läkemedelskoppling har levererats till socialdepartementet.. Först  missbruksutredningen och sedan den om vården av  papperslösa, som föreslår att gruppen ska få rätt till både subventionerad vård och läkemedel. Förhoppningsvis kommer de i framtiden inte som i dag behöva söka hjälp i smyg, något du kan läsa om i vårt reportage Illegala patienter från i våras (inloggning krävs).

En historia med mindre lyckligt slut är den om massvaccineringen med Pandemrix. Misstanken om ett samband mellan vaccinet och narkolepsi hos barn dök upp redan sommaren 2010 och under våren har det bekräftats i registerstudier från bland annat Läkemedelsverket. Rekommendationerna är nu att ingen under 18 år bör vaccinerats med preparatet. Trots att det omöjligt kan ha blivit som det var tänkt står de inblandade myndigheterna fast vid att de inte skulle gjort annorlunda. Läs mer om turerna kring Pandemrix här och här (inloggning krävs). En större europeisk studie är på gång och resultat väntas innan årets slut.

Det finns alltså en hel del frågor förutom den nationella strategin som väntar på sin upplösning eller fortsättning till hösten. Dessutom har vi upphandlingen av HPV-vaccin, det europeiska lagförslaget om hur läkemedelsinformation får spridas till patienter, en annan liksom om de som spår en om överetablering av apotek med nedläggningar som följd får rätt. Så efter en skön sommar med förhoppningsvis mycket vila är ni välkomna tillbaka att stilla er nyfikenhet med Läkemedelsvärlden i augusti.

Tills dess önskar vi en glad sommar!

Härom veckan visades ett underhållande program om Viagra som
samhällsfenomen på Sveriges Television. En hel halvtimma ägnades åt det
blå pillret och vad det betytt för vår syn på normal sexualitet. Liksom
kritiken mot den omfattande användningen av statiner väcker den
intressanta tankar om vad som är normalt.

För folk i branschen är det ingen nyhet att nya läkemedel emellanåt går hand i hand med helt nya eller utvidgade diagnoser. När SSRI-preparaten lanserades ägnades en hel del kraft åt att sprida de sjukdomar som läkemedlen hjälpte mot bland förskrivande läkare och patienter. När potensmedlet Viagra nådde marknaden började man tala om männens sexuella dysfunktion snarare än ren och skär impotens. Ju fler som går in i diagnosluckan desto fler kan få medicin.

Men för allmänheten, de som inte läst Ingrid Carlbergs ?Pillret? eller har ett specialintresse, är det inte alltid solklart. Jag tycker därför att det är uppfriskande att kulturprogrammet Kobra i SVT nyligen ägnade ett avsnitt åt att, som de säger ta ett ståndaktigt grepp på det lilla blå pillret. På sitt speciella vis lyckad de få in samhällsfenomen, kultur, marknadsföringsstrategier och en del medicin i samma paket. Och även om det fanns saker att ställa sig frågande till, som varför det mest var kvinnor som uttalade sig om männen och deras sexualitet, så förmedlade de på ett begripligt sätt ett fenomen.

Ett par dagar efter att programmet sänts träffade jag en tjej i 25-årsåldern som var väldigt uppfylld av programmet. Hon hade aldrig hört talas om websidor om sjukdomar som drivs av läkemedelsföretag eller tänkt tanken att prat om sjukdomar kan vara ett sätt att rikta blickarna mot en behandling. Men som kulturarbetare brukar hon titta på Kobra och hade fått sig en tankeställare. Det mest intressanta var att hon, förutom bilden av idealmannen och ett så kallat normalt sexliv, hade börjat fundera på sitt eget och sin omgivnings läkemedelsbruk. Eller snarare missbruk.

Hon uttryckte det som att hennes generation och hennes umgängeskrets utvecklat en slags nolltolerans mot smärta och problem. Inget ont eller jobbigt som inte har ett piller till lösning, som hon uttryckte det. ?Är man ledsen får man antidepressiva, har man ont i huvudet får man värktabletter, vi orkar helt enkelt inte vänta på att bli bättre ?.

Resonemanget känns igen från studier och medierapportering och inte minst min egen omgivning. Får vi inte antibiotika när vi har ont i öronen blir vi sura på läkaren, måste ju bli frisk nu. Nu senast protesterar ett antal läkare och forskare på DN debatt mot vad de anser vara en överdriven förskrivning av kolesterolsänkande statiner. De hänvisar bland annat till en omfattande Cochraneanalys. Den visar att hjärtfriska individer knappt har nytta av statinbehandling. Studier visar att de som blir hjälpta av statinerna är män som redan haft en hjärtinfarkt och även där är nyttan i ringaste laget. Ändå förskrivs det som aldrig förr, i en jakt på att nå de ?normala? kolesterolvärdena.

Industrin vill – och ska – sälja sina produkter och även om de har ett stort ansvar för hur deras läkemedel marknadsförs så finns det fler ansvariga. Vården, de som förskriver, har en väldigt viktig uppgift när det kommer till att erbjuda andra lösningar än en snabb kur på burk.

Även om diskussionen om den överdrivna tron på snabba lösningar på allehanda helt naturliga fenomen i vissa kretsar är en välkänd, så är min bekant 25-åringens reaktion ett tecken på att den behöver lyftas ytterligare. Läkemedel vid rätt tid och i rätt mängd är ovärderligt. Men livet innebär att man ibland blir ledsen, förkyld eller får potensproblem. Och piller är inte alltid den bästa lösningen.

Vi har hört det förr. Handeln med falska läkemedel ökar. Ändå är det lätt att tänka att det hela tiden handlar om någon annan i något annat land. Men så enkelt är det inte och det är dags att vakna även
för de svenska apoteksaktörerna.

I en undersökning från 2010 uppger runt var sjätte svensk att de köpt illegala läkemedel och ännu fler att de skulle kunna tänka sig att göra det. Den klart största delen sker över internet av folk som delvis känner till riskerna. Smidighet, anonymitet och pris är skäl som köparna ofta uppger ligga bakom beslutet att klicka sig fram till en beställning. Skäl som får dem att omsätta drygt 860 miljoner kronor om året.

Men även om det är lätt att tro det så håller sig inte problemet till den elektroniska världen. Häromdagen dömdes en man i Storbritannien till åtta års fängelse för att ha importerat och distribuerat falska läkemedel från Kina. Genom att paketera om dem lyckades han och hans kumpaner att sälja dem vidare så att de hamnade på apotekshyllor och sjukhusens medicinförråd. Drygt 25 000 förpackningar av falska neuroleptika, cancerpreparat och blodproppshämmare nådde ovetande britter innan bluffen avslöjades. Analyser visar att de bara innehöll en bråkdel av de aktiva substanserna jämfört med originalen.

Än så länge har inget liknande uppdagats i Sverige men det betyder inte att det inte kan hända eller i värsta fall redan har gjort det. Rapporter från resten av Europa talar sitt tydliga språk ? det blir vanligare att icke godkända läkemedel med oklart innehåll når de vanliga distributionskedjorna. Här finns stora pengar att tjäna vilket gör uppfinningsrikedomen stor hos de som är lagda åt det hållet.

Att Läkemedelsverket tycker att problemet med falska läkemedel vuxit sig stort att de den 1 maj startar en ny enhet som fokuserar på just olagahandel är ett annat tecken. Enligt enhetschefen Per-Åke Sandvold är det värsta scenariot just att dessa illegala produkter letar sig in på apoteken och i vården.

Med det i bakhuvudet känns det lite oroväckande att frågan ofta behandlas lite styvmoderligt, som något som händer ?där borta?. EU-parlamentet röstade i februari igenom en ny lag som ska försvåra försäljningen av falska läkemedel. Om den antas av ministerrådet börjar den gälla 2013 och kommer att innebära bland annat att läkemedelsförpackningar ska märkas med ett särskilt spårnummer.

Där kommer personal på svenska apotek och grossistföretag blir högst inblandade i jakten på eventuellt humbug. Det är lätt att slå dövörat till när ett ämne börjar kännas tjatigt. Men jag bara hoppas att även de svenska apoteken och leverantörerna rustar för en hårdare kamp mot förfalskningarna och inte nöjer sig med att det främst handlar om nonchalanta internetköpare som får skylla sig själva.

Det är inte bara läkemedelsföretagen som bär ansvaret för en hög
transparens när det kommer till finansiering av olika projekt. Även de
som tar emot pengar måste redogöra för samarbeten för att inte riskera
sin trovärdighet.

Den 11 april är det Världsparkinsondagen som uppmärksammas med evenemang runt om i landet. I samband med detta presenterar Parkinsonförbundet en undersökning som visar att patienterna får olika behandling beroende på var i landet de bor. I en enkätundersökning har de fått svar från över 3000 Parkinsonpatienter varav 526 personer uppger att de nekats behandling. Anledningen är att sjukvården inte uppfattat dem som tillräckligt sjuka eller att behandlingen helt enkelt är för dyr. I pressmeddelandet som skickats ut finns prydliga siffror i tabeller och budskapet är tydligt ? Sveriges läkare måste blir bättre på att informera Parkinsonpatienter om vilka behandlingar som finns. Undersökningen utgör också grunden för en hearing om Parkinsonvården som hålls i socialutskottet nästa vecka.

Ett fråga som helt klart mår bra av att diskuteras och belysas. Problemet är bara att det ingenstans framgår att läkemedelsföretaget Abbott varit med och bekostat undersökningen. Företaget marknadsför bland annat Duodopa, ett av preparaten som används för behandling av Parkinson. Tittar man i Läkemedelsindustriföreningen, Lif:s, databas över samarbeten ser man snart att de hystat in 200 000 kronor till vad de kallar ?awarenesskampanjen?.

Från Parkinsonförbundet säger man att informationen om var pengarna kommit ifrån inte ansågs relevant för mottagaren. Förbundet får sina pengar från olika håll varav läkemedelsindustrin är ett. Generalsekreteraren bedyrar att undersökningen utformats helt utan inflytande från företaget och att Parkinsonförbundet haft som mål att göra vården och beslutsfattare uppmärksamma på problemet. Lite mer awareness alltså.

Det kan säkert stämma att det är så det gått till. Att patientföreningar och intresseorganisationer många gånger driver samma frågor som industrin och att de kan ha fruktbara samarbeten för patienternas bästa är inget nytt eller konstigt. Men, för att inte mottagaren av informationen ska behöva tveka eller känna sig minsta misstänksam, bör information om finansiering och andra kopplingar finnas med. Liksom författare till vetenskapliga artiklar eller experter myndigheternas kommittéer ska uppge eventuella jäv.

I den tid vi lever i när prat om öppna kort och transparens har en välförtjänt tydlig plats, är det allas ansvar att informera. Det är faktiskt relevant för mottagaren att veta vem som betalt för vad och hur mycket och om de fått något i utbyte. Det är relevant att veta om det finns en kraft, som ett företag, bakom ett projekt som har som intresse att sälja mer läkemedel. Att en läkare väljer att inte ge en patient en viss behandling kan faktiskt ha rent medicinska beslut och inte vara en följd av okunskap eller ekonomi, en aspekten som riskerar tappas bort beroende på vem som för diskussionen.

Det var för att öka öppenheten som Lif:s databas över samarbeten startade 2005. Men det är inte alla som har för vana att gå in och söka i den, eller ens vet om att den finns. Utan en öppenheten från alla parter är risken är annars att vi som får resultaten av de här undersökningarna i knäet inte tar dem på allvar och att patientföreningarna underminerar sin betydelse. Med tydligheten från börjar minskar risken för senare överraskningar som lätt kan leda till ett, kanske onödigt, ifrågasättande av budskapet.

I omregleringens linda var det mycket prat om hur de nya
apoteksaktörerna skulle nischa sig, både från aktörerna själva och från
allmänt spekulerande tyckare. Innan de ens valt material till
kundpåsarna snackades det om vårdnära tjänster och
läkemedelsgenomgångar.

 När butikerna sen började öppna och kunderna komma var det till en början inte mycket som tydde på skillnader. Det mest radikala, var att våga bryta mot trenden hundra nyanser av grönt i loggan. Kedjorna var, med all rätt, måna om att kunderna skulle känna att de var på ett apotek.

Så för något år sedan började man se den första förändringen av sortimentet och inte oväntat på egenvårdssidan. De olika kedjorna började ta in olika märken av hudvårdsserier och vitaminer, vissa slog till på produkter med eget märke, andra anställde hudvårdsterapeuter. Pressmeddelandena i min inkorg ropade krämer och face water. Lite olika blev det, men i ärlighetens namn mest lika.

Nu, lagom till förberedandet av beach 2011, har en ny våg av produktprofileringen tagit form. Av de pressmeddelanden jag nu får från apoteken är det häpnadsväckande många som handlar om mat. Eller nej, matrelaterade föremål skulle jag vilja säga. Istället för lotion och vitaminer drunknar jag sedan ett par veckor i lanseringar av Hunger Control, Modifast, Slimdrink, Powerbar och påsar med frystorkad dietmat. Apotek Hjärtat har stuckit ut en smula genom att presentera ett måltidsmått, en uppfinning som ska hjälpa kunderna som trots allt vill ha vanlig föda att lägga upp portioner i lagom storlek.

När de nya apoteken började ta form hördes många skämtsamma profetior om hur apoteken skulle förvandlas till salladsbarer och börja sälja glass istället för piller. När jag nu, på förvånansvärt många apotek, måste forcera kyldiskar med måltidsersättningar, dietpuddingar och glukossänkande fibrer för att ens nå fram till plåsterhyllan, då är det som att sanningen är på väg att hinna i fatt dikten.

Ett annat fenomen som kommit är att införa nya titlar på apotekspersonalen som egenvårdsspecialist och säljare. Att fantisera om att nästa titel som införs på en kedja blir kallskänka känns plötsligt inte helt uppåt väggarna.

Någonting håller på att hända med apoteksväsendet som samhällsfenomen. Nya företagsprofiler och nischapotek är inte längre bara något som de redan invigda och riktiga nördarna pratar om. Apoteken är på väg in i både populärkulturen och i vardagsrummet.

Apoteket AB som statligt fenomen har säkert fått utstå en och annan gliring i humorprogram och krogshower. Ändå känns det längesedan som apotek det var ett hett ämne för satiriker eller andra samhällsspanare och inte alls i samma utsträckning som gamla Televerket eller SJ.

Men någonting håller på att hända, apotek som fenomen börjar ploppa upp i kulturen än här och än där. Som ett nytt väsen tycks det locka till betraktelse, värt att undersöka och studera. Ett exempel är föreställningen ”Teaterrepubliken öppnar apotek” som nyligen gästspelade i Stockholm från Malmöbasen. Där får publiken följa ett gäng skådespelare som i strävan efter att dra in pengar på den annars så olönsamma kulturverksamheten, också startar ett apotek. Med full inlevelse övertygar de med prat om entreprenörsskap publiken om att det är den perfekta lösningen med stora vinstmöjligheter. För den som följt branschens utspel och apotekkedjornas säljsnack om unika profiler blir det väldigt komiskt och man konstaterar att de gjort sin research.

I en text i DN som hyllar motståndet beskriver författaren Bodil Malmsten hur hon vill göra just motstånd mot privatisering av apoteken, men istället går från apoteket med en dyr kräm. I förra veckans avsnitt av Spanarna på Sveriges Radio, där en panel resonerar kring nya trender i samhället, avhandlades just – apoteken. Skribenten Jessica Gedin noterar hur det dyker upp allt fler apotek som uppenbarligen tycks rikta sig mot friska människor som vill ha lyxiga nattkrämer snarare än sjuka som behöver receptbelagt och råd. I sin slutkläm drar hon paralleller till USA där hon noterat apotek som börjat med både mat- och ölförsäljning, en mötesplats för friskusar och att det snart kommer handla om caféer och lunchställen även här. Tankar som de flesta som bevakat branschen tänkt sedan omregleringen först kom på tal. Nu har de nått en viss del av kulturen.

Jag ser tydligt framför mig vad som kommer härnäst, när även folkhemskulturen tar in apoteken och slår mynt av den. Det är nog bara en tidsfråga innan vi i tablån får Dokussåpan ”På apoteket” där vi får följa egenföretagaren som kämpar i konkurrensen, eller vad sägs om SVT:s Drama-satsning ”Apotekaren i Fagerhult”. I mitt stilla sinna hoppas jag bli besparad tävlingsprogrammet ”Sveriges sämsta farmacevt” där en jury korar den mest inkompetente apoteksanställde som går att uppbringa. Men varför inte en talangshow á la Idol med chans att åka till Paris och tävla om mästartiteln. Eller varför inte det första spelet till X-box eller Nintendo Wee, där du ska blanda dina egna dekokter med hela kroppen.

Så alla ni farmacevter som har en detektivroman i rockfickan, passa på innan det är försent.

Det duggar tätt mellan undersökningarna som mäter vad kunderna
egentligen tycker om apoteken nuförtiden. Har de blivit bättre, är det
lättare att få svar på sina frågor, kan personalen sin sak och hur är
det med servicen?

Apoteksradarn, Svenskt Kvalitetsindex, mystery shoppers, kundbarometern. Det finns ett antal olika undersökningar om kundernas inställning till apoteken som slås upp olika stort av de berörda beroende på vilka resultaten är.

Senast i raden är Svenskt Kvalitetsindex, SKI, som regelbundet intervjuar svenska konsumenter om olika typer av detaljhandelsbutiker. När resultatet presenterades häromdagen låg apoteken i topp vad gäller kundnöjdhet tillsammans med Systembolaget. I botten hamnar byggvaruhusen. Efter 4000 intervjuer blir slutsatsen i SKI att kundernas favoriter av de företag som särredovisas är Apoteket AB och Kronans Droghandel. De får höga betyg för både nöjdhet, image och förmåga att leva upp till kundens förväntningar.

Tittar man igenom de undersökningar som kommit senaste halvåret är det slående att det i nästan alla är de största kedjorna som får bäst betyg. Apoteket AB, Kronans Droghandel och Apotek Hjärtat återkommer. Att kunderna är så nöjda med de här apoteken kan självklart bero på att de är bra. Det rör sig om stora företag med goda resurser för personalutbildning och genomarbetade program för kundbemötande och service. Men det kan också bero på att det finns någonting med en större kedja och ett varumärke som känns igen, något som ger en positiv och trygg känsla. En logotyp som syns på flera ställen i trakten, som i kraft av stora marknadsföringsbudgetar dyker upp i teve och tidningar, det känns igen och det igenkända, det känns säkert. Enligt en annan SIFO-mätning har apoteken lagt ner totalt 213 miljoner kronor på marknadsföring sedan omregleringen, även den listan toppas av Apoteket AB.

Jag säger inte att de stora aktörerna är dåliga på att möta kunden men jag tror att de små aktörerna och de minsta egenföretagarna har svårt att komma fram i den här typen av undersökningar, om de ens finns representerade. Värt att notera är därför att det lite extra intressant är att kategorin ?Annat? i SKI:s undersökning, där ett antal egenföretagarapotek ingår, får högre kundnöjdhet än Apoteket AB själv. I gruppen ingår även Vårdapoteket och DocMorris och det hade varit intressant att bena upp vilka apotek däri som gör kunderna nöjda och på vilket sätt.

En annan iakttagelse är att i en undersökning daterad juni i år där hemliga testpatruller, så kallade mystery shoppers, skickades ut till de olika aktörerna för att få hjälp med svår allergi, är det lite omvända världen. Där hamnade Åhléns apotek högst vad gäller personalens kunnighet och servicekänsla. Överlag får de nya aktörerna högre betyg för service än Apoteket AB.  Det gäller både siffrorna från SKI och Apoteksradarn som kom för ett par veckor sedan. Detta medan personalen hos den gamla monopolisten anses vara mer kompetenta och att kedjan har bättre produkter. Än en gång kan man fråga sig om det inte är fenomenet av att det gamla, trygga och välkända är säkert som spelar in. Alla som gått runt bland hyllorna hos de olika kedjorna kan konstatera att det inte skiljer så där väldigt mycket i sortimentet.

Till sist; eftersom omkring 80 procent i en TNS SIFO undersökning från i oktober inte säger sig ha märkt av var sig ökade öppettider eller förändrar service eller varuutbud efter omregleringen gissar jag att den stora massan fungerar ungefär som en bekant till mig som på min fråga vilket apotek han hade besökt svarade; ? Vilket? Finns det fler? ?

Förkortningar av långa och otympliga namn på företeelser och företag
fyller sin funktion. Att säga ett par tre bokstäver istället för att
rabbla en lång tungvrickande ramsa är fördelaktigt för både avsändare
och mottagare. Inte sällan blir det förkortningen som tar över och blir
det rådande namnet.

Ofta faller det efter en tid i glömska vad den där förkortningen egentligen stod för. Som att HSB står för Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening eller ABB för Asea Brown Boveri. Eller hur var det nu med IKEA – Ingvar Kamprad Enskilda Aktiebolag?

En förkortning har också andra inneboende fördelar. Själva ursprungsnamnet kan ändras utan att det egentligen märks, tricket är bara att hitta nya ord som börjar på samma bokstav. Det är precis det som har hänt när det elektroniska stödet EES, det som i begynnelsen hette DUR (Drug Utilisation Review), plötsligt har bytt skepnad. Från expeditionsstöd till expertstöd.

Förvandlingen av kommit smygande, började dyka upp under våren, lite här och var, i bisatser och mer som en felsägning än en medveten förändring.?Jag föredrar att kalla det elektroniskt expertstöd, istället för expeditionsstöd? hördes folk säga, Ylva Hambraeus Björling, vd för Apoteket Service AB var en av de första. Under sommaren har transformeringen fulländats. När regeringen i juni beslöt att EES ska blir tillgänglig för förskrivare eftersom de tröttnat på att vänta på att de ska ta fram ett eget system, ja då hette det elektroniskt expertstöd och ingenting annat. Samma sak på Apotekens Service hemsida. Expeditionsstödet har diskret lättat, lösts upp och försvunnit.

Det är fantasieggande att fundera på hur det gick till. Att det i en mötesanteckning som skulle skrivas rent plötsligt blev expert i stället för expedition. När det lästes skulle först någon snabbt rätta till det, ta sekreteraren i örat men så plötsligt, nej. Vänta. Det är ju genialt. Ett expertstöd för alla läkemedelsexperter, inte märkt åt expedierande farmacevter utan även till läkarna. Med tanke på de stundtals infekterade turerna kring EES verkar det strategiskt och väl tajmat.

En titt i ordlistan får mej att undra om det fanns fler förslag uppe till omröstning? Av debatten att döma skulle nog vissa velat kalla det efterklokstöd. Eller varför inte enkelstöd, evidensstöd eller esoteriskt stöd. Det sista är avsett för invigda och svårtillgänglig. Det får kanske framtiden utvisa.

Och vad gäller IKEA är det Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd som gäller.

Att många av de fel som gäller läkemedel uppstår i vårdens övergångar är
mer eller mindre skåpmat. Ändå känns det både snopet och chockerande när det sker mitt framför näsan på en.

Nyligen blev en nära släkting till mig väldigt sjuk. Gråvit, lelös och iskall åkte hon ambulans till akuten. Det blev intensivvård på ett av de stora universitetssjukhusen i huvudstaden, slangar, respirator, blinkande skärmar och en massiv uppbackning av personal och resurser. Skönt för en stressad och orolig anhörig.

Det visar sig vara en rejäl maginfektion som slagit ut hela tarmsystemet i kombination med en propp i lungan. Med undantag för det lilla vatten som kan sugas ut ur en fuktad svamp fick inget passera läpparna. Näringsdropp, antibiotika, heparin och smärtlindring fördes in via slangarna hon var kopplad till. Efter några dagar piggar sjuklingen på sig, det gråvita byts mot en mer stabil blek färg. Dags att byta avdelning, lämna de högteknologiska apparaterna och den minutiösa kontrollen på IVA-avdelningen och ge plats till nya och sjukare personer. Nästa anhalt får vi veta blir en infektionsklinik. Samma sjukhus men på andra sidan staden. Klockan är 11 på förmiddagen.

Jag ser hur sköterskor och läkare börjar ringa, knappra in och skriva upp. Allt som den sjuka får i sina slangar ska hon ha även på nästa ställe. Noteringar görs om att absolut morfin bör undvikas på grund av beroendeproblematik, allt noggrant. Jag kan inte låta blir att blir lite uppspelt över att få sitta och vara så nära allt det här jag skriver och läser om på dagarna, journalsystem, läkemedelslistor. Här är det minsann koll inför övergången tänker jag. Klockan 17 kommer ambulanstransporten, sjuklingen far iväg och jag och hennes man efter.

När vi kommer fram en halvtimme senare har den sjuka blivit grå igen. Rösten bär knappt, hon har ont efter skakig bilfärd. Inga slangar någonstans. Vi undrar vad som hänt, finns det någon smärtlindring? Efter en stund kommer det in en stressad sköterska. Nej jag kan inte ge några läkemedel, upplyser hon oss, vi har inte fått några uppgifter om vad hon står på. Det inte kan stämma säger vi, irritationen och hjälplösheten slår till med oväntad kraft. Heparinet? Superantibiotikan? Jag hittar det inte i datorn, fortsätter hon, och det kom inga papper i ambulansen, säger sköterskan, vars irritation också stiger. Sjuklingen andas tyngre och tyngre, har ont.

Här, utbrister den sjukes man plötsligt. Han är två meter lång och den enda i rummet, som haft en chans att se plastfickan på en hög ställning inne i rummet. Han, och ambulanskillen som lagt bunten med journaler och listor där. Sköterskan bläddrar i papprena, stressar ut igen. Efter vad vi tycker är en evighet kommer hon in. Läkaren har inte signerat ordinationerna så det går inte att ge något ändå. Det är ingen trevlig stämning på rummet just då.

Efter ytterligare en stund börjar det ordna sig, läkaren som varit på ett akutanrop kommer och lugnet infinner sig. Både vi och sköterskan är ju snälla personer egentligen och den sjuka får sina läkemedel och, med undantag av att de ger morfin ändå innan vi säger ifrån, så går det bra.

I teorin vet jag ju att det är i vårdens övergångar som läkemedelsrelaterade fel uppstår. Men att med egna ögon uppleva de slarv- och systemfel som förekommer gör mig chockad och besviken. Den här gången hade den sjuka friska och pigga personer i sin närhet som kunde stötta henne. Det har långt ifrån alla. Jag verkligen hoppas att läkemedelsstrategier, nationella it-system och lag om patientsäkerhet kommer att leda någonstans. Men lite tveksam är jag.

Ett exempel på hur hälsa integreras i vardagen är att skaffa en
motionscykel till skrivbordsstol. Där kan du sitta och trampa så snart
andan faller på och kanske lyckas ta dej ner till Paris innan semestern.

Bilden är måhända extrem men förekommer och kan bli vanligare. I alla fall om man får tro Mats Ohlsson, framtidsstrateg på Kairos Future. För att hälsa och välbefinnande blir allt viktigare för oss svenskar står klart när resultaten av projektet Opinion Hälsa presenterades i mitten april. Studien är ett försök att svara på frågan vad framtidens hälsokonsumenter förväntar sig av samhället och sig själva och bygger på enkäter och intervjuer med 400 personer ur allmänheten och djupintervjuer med experter inom området.

Begär mer än behov är en av slutsatserna som fastnat i mitt huvud efter att ha lyssnat på presentationen av rapporten. I vårt välbärgade land med en hög samlad lyckokvot vill vi ha ut mer och mer av vår tillvaro. Vi vill inte bara vara friska utan i topptrim både fysiskt och psykiskt. Självförverkligade med spända muskler. Att välja vårdcentral kommer enligt scenariot att bli som att välja bostad och inte i första hand handla om att du ska hitta en läkare du har förtroende för utan en hälsoinrättning där allt från personliga tränare, SPA-avdelningar och cappuccino i väntrummet får betydelse. Vi är också beredda att betala för den där lite bättre vården. Hela 54 procent av svenskarna tycker att sjukvårdens ökade kostnader ska finansieras av en kombination av ökat skatteuttag och privata finanser.

Här kommer enligt Mats Ohlson många aktörer ge sig in och apoteken ligger bra till med sin redan tydliga hälsoprofil. De som ojar sig över att apotekspersonalen inte kan hantera resultatet av att mäta blodsocker och tryck gör det bara svårt för sig själva menar han. Värre blir det om även bensinmacken eller lunchrestaurangen gör det.

När helheten blir viktig är det antagligen bara en tidsfråga innan individen vill ha just helhetsbilden av sin egen hälsa. En teori som gick igen under temadagen var att när svenskarna nu börjar förstå att ingen utomstående högre makt har den samlade bilden med alla data från hälso- och sjukvården, då dröjer det inte länge innan de vill ha makten över den själva. Dagen då vi själva som enskilda människor kommer att vilja ha exklusiv rätt till våra journaler och hälsouppgifter och sedan genom medgivande låta andra ta del av den torde snart vara här. Vi kommer att vilja vara ägare till informationen om oss och det som rör våra kroppar och hälsa. Det blir en utmaning att skapa sammanhållande databaser och sätt att överblicka och distribuera allt detta som säkert kan ge pengar för den som gör affärer av det.

För tänka på oss själva, det gör vi allt högre grad men sen tynar omsorgen bort. En undersökning som gjorts inom EU visar att i snitt 30 procent av européerna tycker att en gammal förälder som inte klarar sig själv ska bo hos sina barn. 24 procent tycker att barnen ska besöka den äldre och hjälpa dem med omsorg. I Sverige är samma siffror 13 respektive 4 procent, lägst i hela EU.

Vi vill också själva bestämma vad som är bra vård. Ett tecken på det är trenden att den information som myndigheter och andra experter idag står som garanter för, som om en viss typ av behandling är bra, flyttas till medborgarna själva. Genom sajter och forum där människor poängsätter och värderar kommer vårdtagarna vara de som i högre grad än idag påverkar varandras val. Samtidigt, när valen är svåra som i frågan om allvarliga och livshotande sjukdomar kommer nog de flesta även i framtiden ha en auktoritär hand som pekar, en trygg expert.

Under tiden kan vi fundera om vi ska klämma en mil till innan lunch.

Läkemedelsindustrin får ibland kritik för att den satsar för mycket på
produkter som redan finns på marknaden, så kallade me-to-läkemedel. I
USA har fenomenet tagit en ny vändning när ett kosttillskott blir
receptbelagt.

Ett exempel på idérikedomen är det som Glaxosmithkline, GSK, i USA gjort. Nyligen lanserade det en receptbelagd variant av ett receptfritt kosttillskott. Deras produkt Lovaza med omega-3 fettsyror har godkänts av FDA för att sänka nivåerna av triglycerider hos patienter med förhöjda värden. Produkten finns sedan länge som receptfri, både på apotek och i andra butiker.

Varför ett läkemedelsföretag väljer att göra en receptbelagd variant på någonting som sedan länge funnits i hälsokosthyllan kan man fundera på. Den amerikanske bloggaren John Mack som försökt gå till botten med det hela konstaterar att Lovaza innehåller nästan tre gånger så mycket av de olika fettsyrorna som det kosttillskott han brukar köpa. På så sätt är det enklare att ta, bara fyra istället för 11 tabletter. Däremot är priset per dos högre för den receptbelagda varianten. Man kan fråga sig om patienten hellre kommer att vilja ha sina fettsyror på recept eftersom de då kan bekostas av subventionerande myndigheter eller försäkringsbolag?

Man kan också fråga sig varför FDA godkände Lovaza. Enligt information på myndighetens hemsida bygger slutsatserna om på en studie med 454 patienter som kan tyckas knapert. Men med massiva reklamkampanjer och en omfattande webbsatsning är det nog en och annan amerikan som vill ha ett recept på sina fiskfetter.

Man kan konstatera att själva idén med omega 3 på burk är något av en me-too och den som inte gillar piller kan göra som några apotek i Österrike och välja en hel röding istället.