Annons

Arkivering

Farmaceuten behövs i recepturen nu och i framtiden

Christina Ljungberg
-
2

I apoteksutredningen som lades fram i mars föreslås att enbart farmaceuter ska få utföra de olika delarna i en receptexpedition. Idag finns ju på många håll apotekstekniker som efter en extra utbildning kan jobba i recepturen, även om expeditionerna alltid kontrolleras och godkänns av en farmaceut.

Receptbehöriga tekniker är ofta duktiga och det fungerar idag. Ändå tycker jag att utredningens förslag är bra. Jag tänker att farmaceuter i hela receptexpeditionen skulle främja samarbete med övriga vården, gynna farmaceutisk kompetens och rekrytering av farmaceuter till öppenvårdsapotek och, inte minst, stärka patientsäkerheten.

Hur vill vi att framtidens receptexpedition ska se ut? Själv hoppas jag att framtiden kommer att ställa ännu högre krav på rådgivning och information. Om apoteken ska kunna nå sin fulla potential vad gäller att förebygga och avhjälpa problem i läkemedelsbehandling behöver farmaceuten möta kunden.

Många tror att apoteken på sikt kommer att bli färre till förmån för distanshandel. Men människor får något mer i mötet med en farmaceut, utöver själva läkemedlet. Vi som arbetar på apotek vet också vilka behov det finns av rådgivning. Utvecklingen går dock trögt, upplever jag. Apotekare blir allt vanligare inom slutenvård och nu börjar man anställa kommunapotekare, men när patienterna mellan varven är kunder på vanliga öppenvårdsapotek, där man verkligen borde kunna finna farmaceutisk kompetens, är det inte säkert att man får träffa en farmaceut vid disken.

Som apotekschef i en mindre stad kan jag förstå invändningarna om att det är svårt att hitta tillräckligt många farmaceuter för att bemanna recepturen. Men om vi tydliggör och utvecklar den roll farmaceuter har på apotek är jag övertygad om att yrket kommer att attrahera fler.

När jag upptäcker felaktiga doser och ringer läkaren möter jag glad förvåning hos kunderna: ”Vilken tur att du kollade!” Att vi alltid kontrollerar alla recept förstår inte folk om vi inte använder oss av möjligheten att tala med kunderna. Vissa fel går inte heller att upptäcka utan att kommunicera. Alldeles nyligen hade jag en kund som fått antibiotika som var avsett för någon annan. Läkaren hade råkat använda fel personnummer. Och när Acetylsalicylsyra Apofri precis kommit ut på marknaden skrevs det ofta på recept, med dosering tre gånger dagligen. Det var inget formellt fel på recepten, men när man pratade med kunderna visade det sig att de egentligen skulle ha slemlösande brus med acetylcystein.

Det finns ju elektroniska stöd nuförtiden, kanske ni invänder. EES kan till exempel hjälpa till att finna felaktiga doseringar och interaktioner. Behövs farmaceuten då?  Men ju finmaskigare de elektroniska skyddsnäten blir, desto större kompetens krävs för att upptäcka de fel som slinker igenom.

Stöden ställer också krav på att värdera de signaler man får, för att kommunicera dem på ett relevant sätt för kunden. För att avgöra vad som är relevant, behöver farmaceut och kund pratas vid, till exempel om vilka läkemedel kunden faktiskt använder just nu.

Förhoppningsvis kommer apoteken i framtiden också kunna dokumentera rådgivningen för att förmedla den till förskrivare. Att då kunna sammanfatta information på ett överskådligt och relevant sätt för nästa vårdgivare fordrar också stor kompetens.  Därför tror jag att farmaceuter i recepturen är en nödvändighet i framtiden. Vad tror du?

EMA behöver vår vibrerande vetenskapliga miljö

Karin Meyer
-
1

I den pågående kampen om EMA är det många som framhållit hur bra det skulle vara för Sverige om vi lyckas bli nytt värdland och få den europeiska läkemedelsmyndigheten till Stockholm-Uppsalaregionen. Fokus har i många fall legat på de dynamiska effekter som skulle gynna oss och det lokala näringslivet – vad de cirka 40 000 besökare som årligen reser till EMA för att delta i möten skulle betyda räknat i hotellnätter, restaurangbesök och shopping.

Efter många år i läkemedelsbranschen, och med en start som forskare (även om den blev kort!), tycker jag att det är lite tråkigt att det är så få som pratar om vad Sverige kan erbjuda EMA och EU som helhet. Att vi redan i dag är en global forskningsnation att räkna med och att framsynta investeringar som gjordes för flera decennier sedan nu har bäddat för att vi överhuvudtaget är med i diskussionen om att få EMA hit till oss. Självklart behövs infrastruktur, logistik, bostäder och annat för att kunna ta emot EMA-personalen och deras familjer, men dessa framstående läkemedelsexperter behöver också en vibrerande vetenskaplig miljö att verka i – och den måste vi börja prata mer om nu.

Och oavsett hur det går med EMA har vi all anledning att ytterligare stärka vår position inom läkemedelsområdet genom fortsatta kraftfulla satsningar på forskning – inom akademin, vården och näringslivet. Utöver ett väsentligt bidrag till Sveriges BNP, enligt Läkemedelsindustriföreningen svarar läkemedelsexport för sex procent av de samlade svenska exportintäkterna, har Sverige allt att vinna på att vara ledare snarare än följare inom detta viktiga område. Bland annat för att det ger oss möjlighet att säkerställa att framtidens läkemedel ska kunna utvecklas och användas på ett optimalt sätt. Läkemedelsområdet är komplext och kräver ofta ett tvärvetenskapligt anslag och förhållningssätt.

Vi måste fortsätta att slå vakt om det som är unikt för Sverige i det här avseendet – universitetens roll. Vi har en lång tradition av att svenska universitet har en viktig position som samarbetspart med både sjukvård och näringsliv, något som i kombination med våra unika register ger oss bättre förutsättningar än snart sagt något annat medlemsland att utveckla och optimera EMA:s viktiga arbete.

Kort sagt: Stockholm har mycket att erbjuda EMA, inte minst när man, som regeringen nu gör, betonar kopplingen till Uppsala. Förutom ett internationellt erkänt medicinskt universitet (som Stockholm onekligen också kan ståta med) finns där också Statens veterinärmedicinska anstalt och inte minst, Läkemedelsverket. Vi som arbetar inom läkemedelsområdet vet redan att svenska Läkemedelsverket åtnjuter stor respekt internationellt. Det fick vi återigen bekräftat vid den nyligen arrangerade Läkemedelsriksdagen som gästades av just EMA:s högste chef Guido Rasi som uttalade sig tydligt på den punkten: ”Sverige har den starkaste läkemedelsmyndigheten i EU”.

Om EU:s regeringschefer beslutar att välja Sverige som nytt värdland kommer EMA att placeras i en av Europas mest vibrerande vetenskapliga miljöer, i Norra Hagastaden mellan Stockholm och Solna – perfekt beläget intill Karolinska Institutet och Nya Karolinska Sjukhuset, ett stenkast från E4 som tar en till Uppsala på en dryg halvtimme, och på cykelavstånd från ett flertal ledande läkemedelsföretag. Det skulle inte bara Sverige tjäna på, utan hela Europa.

Vad vill apoteken egentligen med receptexpedieringen?

Mikael Hoffmann
-
8

Det går inte att undvika att vara uppriktig. Jag kliar mig i huvudet. Jag förstår inte riktigt. Å ena sidan agerar apoteksaktörer kraftfullt för att få utveckla nya – och särskilt ersatta – apotekstjänster. Å andra sidan finns missnöje i varje fall hos apoteksaktörer kring förslag från Nya apoteksmarknadsutredningen på kravet att enbart legitimerad personal, det vill säga apotekare och receptarier, ska få genomföra receptexpedieringar.

Å ena sidan betonas det vilken viktig verksamhet expediering är. Å andra sidan rapporterar farmaceuter att det ställs krav på att reducera tidsåtgång vid expediering. Å ena sidan ska känsliga saker avhandlas på apotek. Å andra sidan är miljön oftast så öppen så att alla runt omkring kan höra vad som sägs.

Samtidigt som alla farmaceuter jag talar med trycker på att apotek är en del av hälso- och sjukvården verkar det inte i praktiken lika viktigt att legitimerad personal genomför det som är apotekens kärnverksamhet – att expediera receptbelagda läkemedel.

Jag förstår fuller väl att det saknas apotekare och receptarier. Jag förstår mycket väl att apotekstekniker kan genomföra en expedition säkert under en legitimerad farmaceuts ansvar. Och det kan också vara inte bara en besparing utan också ett smidigt sätt att hantera kundströmmar, särskilt på mindre apotek. Men ger det möjlighet till att utveckla och fördjupa expedieringstillfället på de sätt som beskrivs i andra sammanhang?

Det är inte jag som läkare som ska säga vad som är rätt här. Det är i första hand farmaceuterna själva som ska göra det tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som har tillsynsansvar för den del av apotekens verksamhet som är en del av hälso- och sjukvården som till exempel expediering av receptbelagda läkemedel. Men jag kan inte frigöra mig från att det är något som skorrar lite här.

Kan det vara att misstaget vi gör är att vi talar om att ”expediera receptbelagda läkemedel”? Att vi använder en teknisk beskrivning av något som vore mycket bättre att beskriva som att ”göra det praktiskt möjligt för patienten att genomföra sin läkemedelsbehandling så som avsikten var vid beslutet av patient och ordinatör i vården”? Använder vi den senare beteckningen blir det också mycket tydligare att det där med att expediera förpackningar är den lilla delen, medan att det där med att stödja patienten är den stora och viktiga.

Kanske kan vi då också ta ett steg ifrån dagens recepttänk med inlåsning av farmaceuter kring itereringar, förpackningsstorlekar med mera som läkaren enligt dagens regelverk måste ange i receptet trots att det i flertalet fall styrs av läkemedelsförmånen som läkaren inte kan påverka.

Tänk om kärnverksamheten verkligen var att se till att patienten har tillräckligt av läkemedel hemma för att kunna genomföra behandlingen i drygt tre månader framöver, och att patienten förstod anvisningar och vilket läkemedel som var vilket? Tänk om apotek bokade återbesökstid för patienten hos samme farmaceut om 10-12 veckor så att patienter med många läkemedel kommer när det är lugnare på apotek och så att expedieringen kan förberedas dagen innan så att rätt läkemedel finns hemma? Tänk om vi tänkte mer fritt kring detta och mycket mera?

För att kunna utveckla kärnverksamheten i den riktningen tror jag det behövs fler apotekare och receptarier som möter patienten på apotek, inte färre. Men det är bara vad jag tror. Det är ni som arbetar på apotek som måste formulera behov och målsättningar – i samråd med övrig hälso- och sjukvård. Än viktigare för mig som utomstående är att förstå vad å ena sidan farmaceuterna själva står för och vad å andra sidan apoteksaktörerna står för, och en tydlighet från er båda när era uppfattningar skiljer sig åt.

Dags att ta efter Finland och införa läkemedelsfostran även i Sverige?

Lars Dagerholt
-
0

I mitt arbete ser jag dagligen exempel på hur vi använder läkemedel på mindre lyckade sätt. Jag ser också hur vi använder sådant som folk tror är läkemedel – och inte minst även sådant som folk använder just därför att det inte är läkemedel.

Den första gruppen tror att läkemedel är lika med bot – oberoende hur det används. Och blir förvånade, arga och besvikna när det visar sig att läkemedel också kan ha andra effekter. Inte minst negativa biverkningar.

Den andra gruppen köper preparat på nätet eller genom kontakter. Det är smidigt och ibland billigare än att behöva gå till sin läkare och sedan apoteket. Det kan också vara praktiskt om man egentligen inte är sjuk, men vill uppnå någon annan effekt. Att förpackningen som ser förtroendeingivande ut och bär kända företagsnamn kanske inte alls innehåller det som står på etiketten är inget de tänker på.

Den tredje gruppen skyr läkemedel, övertygade om att läkemedelsindustrin och läkare är i maskopi med varandra för att göra dig illa. Denna grupp litar blint på hörsägen, rykten och ”alternativ vetenskap”.

Det finns även en fjärde grupp, som kanske inte är lika extrem som de som jag nämnt innan, men som innehåller komponenter av okunskap om läkemedel och dess effekter. Den här gruppen samlar många, däribland mig själv. Även om jag efter cirka 25 år i branschen har plockat upp ett och annat korn av kunskap.

Utmaningen för alla dessa är att vi är utlämnade till att lita på den expertis som erbjuds när vi blir sjuka. Och graden av tillit varierar. På samma sätt varier det hur vi väljer att agera och bidra till tillfrisknande eller lindrande av vår sjukdom (eller om vi strävar efter någon annan medicinsk effekt).

Det som styr vårt agerande och våra tankar är hur mycket kunskap vi har.

I Finland finns något som heter Läkemedelsfostran i läroplanen för grundskolan. Redan i lågstadiet tas de första stegen, som följer eleven hela vägen upp i högstadiet.

Syftet är att lära barn och ungdomar att använda läkemedel förnuftigt och att vid behov finna pålitlig ”icke-alternativ” information om sina läkemedel och behandling.

Sannolikt finns fler positiva effekter av ökad förståelse och kunskap om läkemedels effekter. Inte minst vad gäller att förhindra missbruk eller felaktigt användande.

En sidoeffekt skulle även kunna vara att skapa större intresse för medicin och vetenskap. Inte helt fel för ett land beroende av högteknologisk industri och tjänster för att klara vårt goda välstånd.

Det kan vara dags för läkemedelsfostran även i Sverige.

 

Oprofessionellt beteende riskerar patientsäkerheten

Christina Ljungberg
-
0

”På det här apoteket hjälper ALLA till att plocka varor.” Jag hade blivit inlånad till apoteket för att det skulle vara mycket att göra.  Men det var nästan inga kunder alls och jag hade plockat varor mest hela dagen. Jag läste något meddelande på intranätet när apotekschefen smög upp bakom min rygg och fällde sin syrliga kommentar.

Hon hade inte befunnit sig på apoteksgolvet på hela dagen och hade hon börjat plocka varor hade hon sett vad jag hade prickat av på listan. Jag blev arg och ledsen i stunden, sen ville jag aldrig mer bli utlånad till det apoteket.

Det är många år sedan nu, långt innan jag var chef eller jobbade på mitt nuvarande apotek. Jag var underordnad, och både under apotekspraktiken och efter märkte jag hur en del medarbetare, ofta chefer, gärna tog ut sitt dåliga humör på omgivningen. Kanske var det inte oftast cheferna, men det märktes mer och sved värre när en chef betedde sig illa.

På de flesta apotek jag har jobbat på har det varit bra stämning, men jag har lärt mig snabbt vilka medarbetare jag går till med frågor och vilka jag passar mig för att ställa ”dumma” frågor till. Fort lär man sig också vilka som kan förlora humöret och snäsa åt andra, särskilt när det är stressigt.

Självklart får människor svårare att behärska sig när de känner sig pressade och trötta, men ibland förekommer ursäkter som att man ”säger som det är”, ”är rak” eller att ”tonen är rå, men hjärtlig”. Egentligen tycker jag bara att det finns en bra beskrivning av beteendet; man är otrevlig och oprofessionell. Självklart ska man kunna be en kollega att hjälpa till att plocka varor, men vi måste uttrycka oss respektfullt mot varandra.

När jag själv blivit drabbad av sura kommentarer har jag mest sett det som mitt problem. Men så läste jag en artikel i Läkartidningen om hur dåligt uppförande påverkar patientsäkerheten, och även om artikeln främst berörde vårdpersonal gäller det förstås även på apotek.

När någon beter sig illa tappar den drabbade fokus från sin huvudsakliga uppgift. I studier presterar studenter som fått utstå oförskämdheter innan en examination sämre både på kreativa och rutinuppgifter. Man undrar ju om den farmaceutiska kontrollen också brister lättare om farmaceuten är upprörd över händelser i apoteket? Man kan behöva ”prata av sig” med andra medarbetare, och händer saker ofta kan det ta tid från verksamheten.

En annan studie på sjukhus visade att avdelningar med dåligt samarbetsklimat hade svårare att implementera standardiserade rutiner. Även på apotek är det ju viktigt för patientsäkerheten att vi klarar att ta till oss, och arbeta efter, gällande rutiner.

Otrevligt arbetsklimat föder också otrygghet. Rädslan för att göra fel kan överskugga viljan att göra det bästa för patienten och det kan även kännas svårt att tillstå misstag man gjort, vilket gör dem svårare att rätta till. Som med alla patientsäkerhetsfrågor måste problem hanteras på flera nivåer, och ska inte skyllas på enstaka individer.

Företagen har sina uppförandekoder, men i vardagen på apoteksgolvet får vi alla hjälpa till genom att behandla varandra med vänlighet och respekt. Och när vi möter dåligt uppförande inom apoteksvärlden, våga prata om det, hur det påverkar stämningen på apoteket och arbetsinsatsen, utan att för den skull bara skylla den på enskilda medarbetaren som kanske känner sig pressad över bristningsgränsen.

Vid felexpeditioner är det mer intressant hur felet uppkommit och bäst kan förebyggas, snarare än vem som gjort felexpeditionen. Jag önskar att vi kunde tänka på ett liknande sätt när det gäller oprofessionellt och otrevligt beteende. Hur förebygger vi det bäst?

Dags att komma i kapp allmänhetens förväntningar

Karin Meyer
-
0

När man som jag verkat inom läkemedelsområdet ett tag vet man att vissa förändringar tar (för) lång tid att implementera. I det dagliga omger vi oss med kollegor och organisationer som vet att det är så och vi i branschen är så vana vid det att vi förväntar oss att allmänheten också vet det. Så är det inte.

Ett exempel är detta med journaler och nationell läkemedelslista. En nära familjemedlem tvingades nyligen uppsöka vård i ett annat landsting. När hen fick höra att det inte finns en inbyggd automatik som gör att information om behandlingar och läkemedelsförskrivningar som påbörjats i ett landsting finns tillgänglig i alla landsting och på alla apotek blev personen i fråga mäkta förvånad.

Att vi i Sverige har personnummer som fungerar närapå överallt i samhället och att information samlas inom andra områden gör att allmänheten tar det för självklart att det gäller även inom vården.

Ett annat exempel är patienters skydd vid eventuella läkemedelsskador. I Sverige finns en läkemedelsförsäkring som gäller för de flesta läkemedel (cirka 99 procent) som säljs i Sverige och förskrivs inom svensk sjukvård. Den försäkring som finns är dock frivillig och för att omfattas av denna krävs att läkemedelsföretaget är delägare i LFF Service AB. Detta leder till att det förskrivs läkemedel som inte omfattas av försäkringen, vilket medför risker för patienter. Dessutom är informationen om detta till patienter olika i olika delar av landet. Vem har överblicken om hur förskrivare får denna information i sina förskrivarstöd? Ger man denna information på alla apotek? Om svar finns på dessa frågor, hur sprids dessa goda exempel?

Ytterligare en aspekt kopplat till detta är när man köper läkemedel på internet. Allt fler gör sina läkemedelsköp över internet och som kund tänker man kanske mer på pris än vad som kan hända om något går fel. För att läkemedelsförsäkringen ska gälla vid internethandel krävs att företaget bakom sajten innehar tillstånd att bedriva detaljhandel med läkemedel och har anmält detta till Läkemedelsverket.

Problematiken kring läkemedelsförsäkringen utreddes grundligt i ett delbetänkande av läkemedels-och apoteksutredningen år 2013 där utredaren fick i uppdrag att lämna förslag till förbättrat skydd för den enskilde och där förslagen inte fick innebära att läkemedelsförsäkringen urholkas eller komma i konflikt med EU-rätten. Konkreta förslag togs fram till hur skyddet kan förbättras, men inget har hänt på området. Dags att ta tag i detta.

Minimikravet borde vara att den enskilde i förekommande fall blir informerad och kan göra ett aktivt val och kan få ett utbyte till en produkt som omfattas av läkemedelsförsäkringen utan kostnad. Det är med viss förvåning man kan konstatera att när vi talar så mycket om patientcentrerad vård och en högre grad av delaktighet och individuellt ansvarstagande, har en så pass viktig fråga hamnat i skymundan.

Inom läkemedelsområdet verkar det finnas ett stort glapp mellan allmänhetens förväntningar och verkligheten. En nationell läkemedelslista är på väg och är ett steg i rätt riktning, men kommer att vara i bruk tidigast år 2019, och då kommer vi att ha ett system som en stor del av allmänheten redan tror finns. Liknande fenomen är det kring skyddet mot läkemedelsskador där allmänheten ser det som självklart att det är en säkerhet som är lika för alla och inbyggt i systemet.

Det börjar med andra ord bli dags att ”komma i kapp” allmänhetens förväntningar och krav inom båda dessa områden. Det kan ju knappast anses orimligt.

Det är inte lätt att samverka om vi inte är överens om roller

Mikael Hoffmann
-
0

Stiftelsen Nätverket för läkemedelsepidemiologi, NEPI, har under 2015 och 2016 genomfört ett projekt som vi kallar ”Samverkansprojektet” där syftet har varit att redovisa en diskussion mellan patienter och berörda yrkesgrupper – apotekare, läkare, receptarier och sjuksköterskor – kring vilka hinder de ser i läkemedelskedjan och vad som kan göras åt dessa hinder.

Något som förvånat många som läst rapporten är att de problem som projektet redovisar till stora delar inte finns beskrivna inom den nationella läkemedelsstrategin. Men det är förstås inte så konstigt. Den nationella läkemedelsstrategin utgår från en inventering kring vilka problem organisationer – sjukvårdshuvudmännen, apoteksföreträdare, myndigheter och yrkesorganisationer – lyfter fram. Samverkansprojektet försökte identifiera hinder i vardagen som stör de som dagligdags arbetar i läkemedelskedjan, eller förväntas genomföra behandlingen själva i hemmet. Det hade varit konstigt om så skilda ansatser skulle landa i samma hinder.

Det är klart att det finns viss överlappning. Behovet av en nationell läkemedelslista är tydligt framhävt i nationella läkemedelsstrategin. Samma behov är framträdande i samverkansprojektet, men då mer utifrån att patienten behöver veta vilka läkemedel hen ska ta, hur, när och varför, samt att den personal som möter patienten vid vårdinrättningar och på apotek också behöver veta samma sak.

Deltagarna i samverkansprojektet tar dock frågan ett steg vidare och beskriver ett behov av att kunna dela annan information mellan ordinatör, expedierande farmaceut och patient och att detta måste kunna ske dubbelriktat – fast med patientens tillstånd förstås.

En av de viktigaste slutsatserna från samverkansprojektet är att vi faktiskt saknar en gemensam och organisations- och yrkesöverskridande beskrivning av processen läkemedelsordination – beredning/expedition – administrering/egenadministrering. Det är inte lätt att samverka om vi inte är överens om roller och ansvar och vilket ansvar vi tar över i det vi i projektrapporten lite slarvigt kallar läkemedelskedjan (läkemedelspiralen vore ett bättre namn eftersom patienten går från vård till apotek och åter till vård och till apotek och så vidare). Många i projektet, och det gällde även farmaceuterna själva, anger en stor osäkerhet kring den farmaceutiska rollen och detta vare sig vi talar om öppenvårds- eller sjukhusfarmacin.

Det är inte lätt att samverka om läkare inte förstår vad farmaceutisk kontroll innebär och vilken frustration man som expedierande farmaceut kan uppleva över brist på information och brist på tid för att kunna göra ett bättre jobb. Det är inte lätt att samverka om farmaceuter och läkare inte menar samma sak med att ordinera och att följa upp. Det är inte lätt att samverka om vi inte diskuterar även sjuksköterskors roll, sjuksköterskor som inte bara administrerar läkemedel utan även träffar patienter i flera skilda sammanhang men också ibland ordinerar läkemedel.

Vill du bidra till samverkan? Läs gärna slutrapporten för samverkansprojektet som du hittar på NEPI:s hemsida. Den redovisar hur 57 farmaceuter, läkare, sjuksköterskor och patienter beskriver sin verklighet. Enbart det faktum att alla tillfrågade ville vara med och att de enstaka som inte kunde vara med under hela projekttiden över två år själva rekryterade efterträdare visar hur viktigt de tyckte arbetet var.

Har du tankar eller frågor efter att ha läst rapporten är du välkommen att höra av dig till mikael.hoffmann@nepi.net

 

Dags att bli världsbäst på miljö och läkemedel

Lars Dagerholt
-
1

För några veckor sedan kom Barack Obamas jobberbjudande från Spotifys vd Daniel Ek. Den nya tjänsten var ”President of Playlists”. Lämplig bakgrund för att söka den var ett nobelpris liksom att ha lett ett land under åtta år.

Spotify är ett lysande exempel på svensk teknologi och innovationskraft i en sektor där det finns fler framgångsrika företag som vinner mark ute i världen.

Ett annat område som varit framgångsrikt i Sverige är teknologi och kunskap för en bättre miljö. Till exempel var det inte länge sedan USA:s tidigare ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, hade fokus på att bevaka och verka för att skapa kontakter mellan svenska och amerikanska aktörer inom området. Och i Världsnaturfondens senaste rankning placerade sig Sverige på fjärde plats i världen vad gäller innovationer kopplade till miljö.

Vi har med andra ord en stark historia och ett patos för miljöfrågor i Sverige. Dessutom är vi lyckligt lottade med en till stora delar ännu oförstörd natur. Till detta kan läggas att vi tidigare haft en ledande roll för att driva frågor kring läkemedel och miljö.

Till exempel var det svenska Läkemedelsverket som förde upp miljön på agendan för de regulatoriska myndigheterna i Europa. Svenska Läkemedelsindustriföreningen, Lif, tog initiativet till världens första, och fortfarande enda, miljöklassificering av läkemedelssubstanser i Fass.  Och inte minst ska nämnas forskningsprojektet Mistra Pharma som avslutades år 2015 och som fortfarande är en av de största satsningarna på forskning inom området någonsin.

I dag hör vi mindre om miljö och läkemedel.

På den förestående globala konferensen för farmaceuter i Stockholm i maj, Pharmaceutical sciences world congress, har miljöfrågan till exempel endast ett litet inslag. Är detta en indikator på ett bristande miljöintresse månntro?

Jag vill hellre tro att den naturliga utvecklingen är att även läkemedel designas, tillverkas och används med minsta möjliga negativa miljöpåverkan. Det gäller de flesta andra produkter vi omger oss med.

Med tanke på vår bakgrund borde Sverige vara en lämplig plats för att driva forskning och utveckling av kunskap på området. Vi är historiskt duktiga på medicin liksom kemi och tillämpad vetenskap.

Jag hoppas att dagens stiltje bara är ett tillfälligt lugn, och att utvecklingen inom området snart tar fart igen.

Vinsterna med läkemedel som är mindre skadliga för miljö och omgivning är uppenbara.

Höj blicken och se vad vi på apotek faktiskt gör

Christina Ljungberg
-
1

Det är lite som att försöka springa i sirap såhär års, allt som ska fixas och planeras. Allt det där praktiska saktar ner en och håller fast. På jobbet känns det som att jag konstant byter fokus mellan alla uppgifter som på något mystiskt sätt verkar hopa sig just nu, inventering, egeninspektion, kommande kampanjbyte och allt annat.

Jag kan ju skylla på att det snart är jul, men om jag ska vara ärlig så kan jag känna av sirapen lite då och då under hela året. Men när jag känner att jag sjunkit alltför djupt i praktiska detaljer brukar jag försöka höja blicken och försöka se vad vi faktiskt gör på apotek.

Läkemedel utför mirakel varje dag och det krävs, till skillnad från alternativmedicinska behandlingar, ingen tro utöver att följa ordinationen. Det är egentligen helt fantastiskt att en liten tablett, kapsel, kräm eller vad det nu är kan påverka våra liv och öden.

Jag har svårt att googla mig till någon statistik på hur många hjärt- kärlhändelser vi förebygger med statiner i Sverige varje år, hur många oönskade graviditeter som undviks med preventivmedel, hur många som får en bättre skolgång med adhd-läkemedel, hur många astmaanfall som förebyggs och avhjälps, hur många sömnlösa nätter som sovs bort eller hur många irriterande eksem som läker ut.

Det är betydligt lättare att googla fram statistik på läkemedelsrelaterade problem, interaktioner, felexpeditioner och läkemedelskostnader. Naturligtvis måste vi se och lösa problem också, men såhär års kan vi ju också tänka på hur tacksamma vi kan vara för att läkemedel finns och att vi bor i ett land där de är tillgängliga och subventionerade.

Det är så tillfredställande att få arbeta i det sista steget av läkemedelskedjan och få träffa alla de människor som får uppleva nyttan av läkemedlen.

Glöm inte heller att vårt jobb är så mycket mer än bara läkemedel. ”Mitt” apotek har öppet under juldagarna och jag trodde att det skulle vara mest akuta apoteksärenden, antibiotika och liknande, som folk behövde under storhelgerna. Det har visat sig vara minst lika mycket vardagliga blodtrycksmediciner och annat de vill hämta ut. Många ensamma passar på att uträtta sina apoteksärenden för att få prata bort en stund på julafton.

Vi människor behöver varandra mer än några läkemedel. Jag hoppas att ni, kära läsare, har en härlig jul, vare sig ni står på apoteksgolvet under juldagarna eller inte. Ta hand om er och kunderna, låt inte allt det praktiska som ska ordnas i juletid bli till sirap att fastna i. Glöm inte hur viktiga vi är! Samla kraft till nya insatser på läkemedelsområdet under 2017. Förhoppningsvis kan vi hjälpa fler människor att få uppleva många framtida jular med nära och kära (eller med oss).

God jul!

Det finns en övertro på det “naturliga”

Fredrik Hed
-
15

Som frilansare har jag förmånen att göra lite av varje. Det är inte så att jag kan välja och vraka bland alla uppdrag som kommer in, men det handlar (mest) om olika uppdrag som redaktör, journalist och moderator.

Ett sådant är webbsidan Fråga Apotekaren som jag startade 2008. Där besvarar jag frågor om läkemedel, kosttillskott, naturmedel, växtbaserade läkemedel och liknande saker. Det är en allsköns blandning av frågor som kommer in, både högt och lågt, en del lite mer initierat och en del riktigt märkligt.

Sedan 2011 besvarar jag liknande frågor hos tidningen Hemmets Journal. Men vi höll på att bli oeniga direkt.

På Hemmets Journal tyckte de att frågespalten kunde heta ”Fråga naturapotekaren”. Jag satte kaffet i vrångstrupen och hoppades att jag hade hört fel. Det hade jag inte. Det är ett jättebra namn, tyckte de. Visar klart och tydligt vad det handlar om. Jag förklarade vänligt men bestämt varför det inte skulle fungera och vi enades till slut om att spalten skulle heta Fråga apotekaren om naturläkemedel. Jag tror att vi båda är ganska nöjda med det namnet.

Många av frågorna, både till tidningen och webbsidan, handlar om artros och vad som kan hjälpa till att lindra värken och ”bota” sjukdomen. Jag har besvarat frågor om glukosamin, djävulsklo, Finitro, kollagen, gurkmeja, akupunktur, Artroflex och mycket annat. Och svaret är detsamma – det finns inga bra studier så du får testa själv. Men det som är vetenskapligt bäst dokumenterat i dag är bra kost, fysisk aktivitet efter förmåga och smärtstillande mediciner.

Den märkligaste frågan jag har fått var en man som skrev och frågade efter en salva som hans mamma använde på 60-talet som gav henne väldigt lena ben. Han undrade vad den hette för han ville själv köpa den.

Många undrar över kosttillskottet Vitae Pro, om det är bra, om det fungerar, om de kan ta det med sina andra mediciner, varför det marknadsförs så hårt, om företagets påståenden om produkten verkligen stämmer och så vidare. Jag skriver med glädje att det inte är studerat och inte går att bevisa att det fungerar.

Vidare har jag svarat på frågor om magnetmadrasser (nej, de fungerar inte), om olika tillskott kan hjälpa till att gå ner i vikt (tveksam effekt), om vassle och Molkosan är bra mot hudsår (ja, en viss effekt kan faktisk finnas), vilka örter som fungerar mot mensvärk (inga), om rödbetsjuice kan sänka blodtrycket (till viss del), om det går att dela eller krossa tabletten (ibland). Det senare är en vanlig fråga från föräldrar och från äldre.

En gång kontaktades jag av en kvinna som tyckte att jag är alltför negativ när jag svarar, att bara för att det inte är studerat betyder det inte att det inte fungerar. Jag svarade till henne att det kan stämma, men om det inte är studerat kan man inte marknadsföra produkten med argument som man inte har stöd för. Hon svarade att jag inte var trovärdig eftersom jag var så negativ till kosttillskott och naturmedel.

Ganska ofta kommer det in frågor av karaktären ”Jag har en allvarlig sjukdom och behandlar med dessa läkemedel men vill egentligen inte ta mediciner så jag undrar om det finns något naturligt som är lika bra.” Många som står på Waran undrar om de kan byta till något naturligt, likaså blodtrycksmediciner och kolesterolsänkare. En kvinna som hade haft två hjärtinfarkter undrade om hon kunde sluta med medicinerna, för hon kände sig frisk som en nötkärna. Absolut inte, var mitt svar.

En annan vanlig fråga, framför allt från unga människor, är om det går att dricka alkohol samtidigt som man tar antibiotika. Helst första dagen av behandlingen. Det är viktigare att supa till än att bli frisk.

Många frågor handlar om olika psykiska tillstånd, som depression och ångest. Men då handlar det inte så mycket om naturliga alternativ, utan i stället vilka mediciner som kan kombineras för bästa effekt. Eller vilka alternativ jag rekommenderar när något inte fungerar eller ger för mycket biverkningar.

Lyckligtvis är det ytterst sällan det kommer in ”allvarliga” frågor, det verkar som att folk inser vilken typ av frågor som passar bättre i en veckotidning och på en webbsida.

Genom att besvara dessa frågor genom åren har jag kommit fram till några slutsatser: Det finns en stor skepsis mot mediciner som är granskade och godkända av myndigheterna, samtidigt som det finns en övertro på att det ”naturliga” är ofarligt. Många ställer också sitt hopp till ett tillskott eller naturmedel, i hopp om att slippa ändra sin livsstil. Det är speciellt vanligt när det kommer till övervikt och trötthet.

Det här är min sista ordinarie blogg här hos Läkemedelsvärlden.se. Det har blivit några stycken (25 tror jag att det är) och man ska ju sluta på topp, som det heter. Men jag lämnar inte helt och hållet, jag ställer dörren på glänt och hoppar in med en spontanblogg lite då och då när andan faller på.

Tack för mig och på återhörande!

Tänk gärna både fritt och rätt

Karin Meyer
-
1

Efter ett visst mått av otålig väntan så släpptes äntligen forskningspropositionen. Den är ju viktig inte bara för oss intresserade av forskning och utveckling. Minst lika betydelsefull är den för Sverige som land och som stark kunskapsnation som vill tillhandahålla en vård i världsklass för sina medborgare.

En av nyheterna i propositionen är att införa en tredje kvalitetsindikator för fördelning av forskningsmedel som ska väga lika tungt som de övriga två. De båda befintliga kvalitetsindikatorerna är publiceringar och citeringar samt storleken på de externa medel som universitetens forskare tilldrar sig. Till dessa har man nu lagt till kvalitetsindikatorn ”samverkan”.

Under många år har det talats om vikten av att universiteten arbetar med nyttiggörande och ”den tredje uppgiften”, att säkerställa att forskningen når ut i samhället. Under senare år har alla lärosäten inrättat strukturer och stöd som till exempel innovationskontor för att på ett systematiskt sätt stödja forskare i detta viktiga arbete.

Det är i sig inte särskilt förvånande att tiden har kommit att även rikta finansiella styrmedel till forskargrupper som har samverkan med omgivande samhälle som en tydlig del i sin forskning och att detta ska premieras.

Intentionen är god och självklart bör även forskare i så stor utsträckning som möjligt samverka med omgivande samhälle då det behövs både tvärvetenskap och samverkan för att vi ska lyckas lösa de riktigt stora framtida samhällsutmaningarna. Men hur ska detta mätas och följas upp? För även om nyttan av samverkan är uppenbar för flertalet forskningsområden så gäller det inte alla, och hur ska detta hanteras?

Forskningsområden där det är mindre självklart är just den mycket tidiga grundforskningen där de framtida användningsområdena kan vara svåra att definiera, men där just den nyfikenhetsdrivna forskningen fyller funktioner som först långt senare visar sig möjliggöra helt nya tillämpningsområden.

Det blir en utmaning att utforma kvalitetsindikatorerna så att det går att bedöma och därmed fördela medel på ett sätt som inte missgynnar och riskerar den fria grundforskningen.

Det är ofta man tar del av framgångsrika forskare som efter 10-15 år äntligen kunnat bilda ett företag eller som fått finansiering för produktutvecklingen. Den forskning och kunskap som varit basen för att nå så pass långt talas det inte lika ofta om, men är en så viktig grundförutsättning.

I gyllene bokstäver över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala finns devisen "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större". Orden är ett citat från juristen Thomas Thorild som var student på 1700-talet. Han var en kontroversiell tänkare som väckte debatt i sin samtid, och devisen känns mycket aktuell även i dag.

Medskicket till dagens beslutsfattare är; säkerställ att det finns metoder för att nationellt kunna mäta och följa upp samverkan som kvalitetsindikator på ett sätt som inte missgynnar den fria grundforskningen, det kommer att gynna helheten i svensk forskning.

“Tänker han stjäla något. Eller planera ett rån?”

Christina Ljungberg
-
2

Det är fredag, jag och en kollega ska stänga apoteket klockan 19. Han frågar om det är okej att han går lite tidigare för att hinna med en buss. Såklart, svarar jag. Du tycker inte att det är obehagligt att stänga själv då? säger han och jag svarar skämtsamt att han inte gör någon skillnad. Vi skrattar, men senare ångrar jag min kaxighet.

Jag står vid utgångskassan när jag känner mig iakttagen. Det är en man i egenvården som jag inte märkt komma in. Jag går fram och frågar om han vill ha hjälp, han svarar leende att han bara ser sig omkring. Jag går tillbaka, men märker strax att han tittar på mig igen. Jag tänker att han kommit på något, men nej, han vill fortfarande inte ha hjälp.

Från min plats ser jag hur han går runt, han rör ingenting men sneglar åt mitt håll ideligen. Jag fylls av starka obehagskänslor. Det är bara en liten stund kvar till stängning, och min kollega är kvar, i andra änden av apoteket. Men jag kan inte lämna egenvården ifall mannen tänker stjäla något. Eller planerar han ett rån?

Jag funderar på om det ligger stora pengar i kassalådan, vi har väl lagt dem i säkerhetsboxen? Jag vågar inte öppna kassalådan när mannen iakttar mig. Jag försöker fixa med prislappar, men allt fokus är på mannen.

Utanför apoteket, i gallerian, går folk förbi med kundvagnar. Skulle de se om något hände härinne?

Min kollega ropar att han går och byter om. Han har nog inte ens märkt att mannen är i apoteket, det hörs inte eftersom han inte rör något. Kollegan går med raska steg mot utgången och ropar ”Hejdå, vi ses i morgon!” i farten. Vad ska jag säga? Stanna, det går någon och tittar i egenvården?

Till min lättnad kommer det in en sista kund för dagen, en receptkund. Jag drar medvetet ut på expeditionen. Blicken från mannen i egenvårdens följer mig hela tiden. När jag går och hämtar kundens läkemedel funderar jag på om jag ska trycka på larmknappen, men vad ska jag säga till väktarna? Att gå runt utan att röra något är ju inte brottsligt.

Mina händer skakar så att jag har svårt att klistra etiketterna. Jag ber kunden om ursäkt för att jag är så långsam, han svarar glatt att han inte har bråttom men att jag kanske vill stänga. Jag säger lite tyst: Mest vill jag att den där mannen ska gå. Receptkunden vänder sig förvånat om, han har nog inte sett mannen i egenvården förrän nu.

Den underbara kunden börjar ställa frågor om rakprodukter så vi går ut i egenvården. Mannen flyttar sig bort till ett hörn och han tittar inte längre på mig. Klockan är sju och vi går tillbaka till receptdisken, kunden betalar, han köper dock inga rakprodukter.

Jag tränger mig ut mellan diskarna och går tillsammans med kunden ut ur apoteket. Jag kan inte bli kvar där inne med mannen. Väl utanför ropar jag in att vi har stängt. Mannen går, till min stora glädje, ut. Så kommer han fram och frågar om han måste ha recept för att köpa tabletter. ”Ja, gå till doktorn” svarar jag och han lommar iväg. Jag väntar tills han har hunnit en bit innan jag vågar gå in igen.

Känslan av hur ensam och utsatt man kan känna sig, fastän det finns folk i närheten, blir min läxa av händelsen. Nu har vi ett kodord bestämt, händer något kan jag säga att jag vill ha blåbärspaj till fika i morgon, och då kommer mina kollegor att reagera. Ta med er tipset, och har ni tips på bättre kodord tar jag tacksamt emot det.

Dags att välja vår ambitionsnivå för e-hälsa

Lars Dagerholt
-
1

I dag finns en ny sektor som håller på att skapas. Den kallas för ”health tech”, eller e-hälsa. Med stöd från oss i offentlig verksamhet kan Sverige vara världsledande på området.

Inom e-hälsa finns utrymme för sann innovation – där två tvärvetenskapliga områden korsbefruktas och skapar nya möjligheter till patientnytta. I Sverige har vi en god position inom båda dessa områden: it och medicin.

I det offentliga Sverige kan vi välja att stödja denna utveckling. Eftersom sjukvården och medicinsk forskning och utveckling till stor del sker inom ramen för offentlig verksamhet behöver vi vara engagerade. Annars löper vi risken att se på när vi förlorar ledartröjan.

E-hälsa handlar om nya möjligheter att analysera data, att genom maskinlärning tolka och analysera data mer effektivt än någon expert klarar samt att ur stora datamängder hitta nya samband och riskfaktorer. Samtidigt får vi genom billig medicinteknik och telekommunikation tillgång till mer och nya datamängder som vi inte sett tidigare. Ett exempel är hälsodata som samlas kontinuerligt genom mobilen eller den smarta klockan.

Drivande är engagerade patienter/individer som varje dag får större möjligheter att göra avancerade mätningar själva på egna villkor.

Nya teknologier och efterfrågan skapar möjligheter att utveckla produkter och tjänster som vi inte sett tidigare. Ett nytt dynamiskt ekosystem är på väg att växa fram i Sverige.

Inkubatorer, acceleratorer och andra satsningar med fokus på nya företag och idéer i skärningspunkten mellan it och hälsa etableras och utvecklas. Vi ser hur investerare som traditionellt inte varit aktiva inom life science alltmer riktar sitt intresse mot sektorn och skapar förutsättningar för snabb tillväxt. Och det finns goda svenska exempel på hur snabbväxande företag kan utvecklas och ta marknad, till exempel Spotify, Klarna, iZettle och Skype.

Vi ser även stora resursstarka aktörer inom it och telekommunikation som nu intresserar sig alltmer i hälsa där IBM, Microsoft, Telia och IP-Only är några. Även Läkemedelsbolagen har mer eller mindre utvecklade strategier för att delta i samarbetet kring denna växande sektor.

Till detta har vi en stark position inom medicinsk vetenskap, it, liksom lång erfarenhet av kvalitetsregister och en kunskapsdriven sjukvård.

Om vi kommer att behålla vårt försprång gentemot resten av världen beror på hur vi inom det offentliga Sverige väljer att agera. Myndigheter och sjukvård kan antingen stödja utvecklingen – eller att se hur den snabbt flyttar till miljöer som är mer gynnsamma.

Om valet är det första behöver stödet komma från flera håll:

  • Bra produkter som stödjer bättre vård bör köpas – och användas.
  • System för att vårdgivare även ska hantera intäkter ifrån nya affärsmodeller.
  • Sjukvården behöver vara mer öppen för samarbeten med denna nya sektor.
  • Myndigheter behöver vara lyhörda och ge god information om hur regulatoriska frågor ska hanteras på bästa sätt – i en internationell regulatorisk miljö.
  • Arbetet med att utveckla och implementera standarder, lagstiftning och regelverk bör ske skyndsamt – med patientperspektivet som ledstjärna.
  • Större engagemang från våra universitet för att utveckla tvärvetenskaplig utveckling och samarbeten över ännu fler gränser för att gynna innovation och utveckling.

Lyckas vi behålla dessa företag och den utveckling de representerar vore det värdefullt för hela life science-sektorn. Men den stora vinnaren skulle vara patienten.
 

Vårda de strukturer för innovation vi redan har

Märit Johansson
-
2

Life science-branschen är mycket viktig för svensk exportindustri. Läkemedelsbranschen ökade sin export under 2015 och representerar nu sex procent nettoexporten.

Trots glädjande siffror debatteras det svenska innovationsklimatet och vår innovationsförmåga flitigt. Olika rapporter och utspel visar allt från starka svenska positioner i många olika internationella index till braskande rubriker som antyder att Sverige faller tillbaka jämfört med andra europeiska länder. Att mäta innovation och effekterna på tillväxt är således genuint svårt, för vad är egentligen viktigast för att skapa ett klimat där företag och idéer verkligen kan utvecklas, mogna och växa?

För att innovationsklimatet ska vara gynnsamt krävs attraktiva och långsiktiga innovationsmiljöer. Dessa miljöer behöver en kritisk massa av kompetenta personer och företag. De bör vara självförsörjande ekosystem med närhet till undervisning, ledande forskning, innovationsstöd, affärsutvecklingsstöd, testmiljöer, både små och stora bolag, serviceföretag samt sist men inte minst ha tillgång till kapital. Exempel på sådana miljöer är högskolenära inkubatorer och science parks vars uppgift är att driva mötesplatser som stimulerar lärosätenas samverkan, kommersialisering och acceleration av lokala tillväxtbolag såväl i Sverige som internationellt. I dag finns nästan 20 life science-inkubatorer och science parks i Sverige.

Andra faktorer som påverkar innovationsklimatet är goda förutsättningar för företagen som tillgång till kompetens, sänkt bolagsskatt och förenklad expertskatt. För att få till ett optimalt innovationsklimat måste ett visst mått av vilja, intention och energi infinna sig i alla led och hos alla aktörer. Detta måste också kommuniceras så att alla involverade parter strävar i samma riktning.

Staten satsar på forskningsplattformar inom life science och informations- och kommunikationsteknik, så kallad ICT, däribland SP/RICE och Scilifelab och Swedish ICT. Staten har dessutom olika organ för att finansiera projekt och företag som Vinnova, Tillväxtverket, Almi och Swelife.

Vinnova samfinansierar även den nya trenden, det vill säga att stora företag på ett strukturerat sätt närmar sig små företag. Astrazeneca har startat Biovation Hub och GE Helthcare öppnar sin Bio Process Innovation Hub 2018. J&J Innovation har öppnat ett kontor i KI Science Park för att vara nära forskarna och KI Innovations inkubator, samt företagen i parken. Andra organisationer som också stöttar är Sweden Bio, Lif och Apotekarsocieteten samt en mängd kluster. Ännu har vi inte hela bilden av vad alla dessa satsningar ger.

Vad finns det då för hinder för ett gott innovationsklimat – utöver brist på kapital?

  • Brist på styrning av innovationssupport.
  • Toppstyrda programutlysningar, tvärtemot det de utlysningar i Norge som Brukarstyrd Innovationsarena, BIA, fokuserar på – nya produkter, processer eller tjänster i en eller flera sektorer.
  • Tvång på samverkan som kan leda till samarbeten som inte driver utvecklingen framåt samt komplicerade och otydliga ägarförhållanden som kan hämma investeringsviljan i dessa projekt.
  • Brist på stöd för infrastruktur för företag i lite senare faser.
  • Brist på samverkan och utvärdering av befintliga stödorganisationer.

Även om det startas många bra initiativ undrar jag ibland om det inte är bättre att satsa på redan befintliga strukturer och miljöer? Genom att utvärdera dem efter hand och om de inte håller måttet antingen lägga ned eller ge verksamheterna nya direktivskulle spara både resurser och energi.

Det vore sannolikt inte bara mest effektivt ur ett verksamhetsperspektiv utan också rimligt i en tid där hållbarhet och återbruk är viktiga ledstjärnor.

Frågan om innovationsklimatet i Sverige diskuteras på Läkemedelskongressen den 8 november. Läs mer om programmet här.

Rimligt att kostnaderna för läkemedel får öka

Fredrik Hed
-
3

I Läkartidningen 42/2016 kommenterar läkaren och tidigare ordföranden i Stockholms läns läkemedelskommitté Lars L Gustafsson en artikel om introduktionen av nya läkemedel i Västra Götalandsregionen. Bland annat vill han ha nationell upphandling, kritisk värdering och regional uppföljning för att nya läkemedel ska användas effektivt. Jag håller med om att alla dessa är viktiga och angelägna vid introduktion av nya läkemedel.

Initialt tar Lars L Gustafsson upp att kostnaderna för läkemedel har ökat marginellt de senaste fem åren, enbart någon procent, men framöver beräknas kostnaderna för läkemedel åter öka med 5–10 procent årligen, där ökningen beräknas komma framför allt vid högspecialiserad vård och användning av särläkemedel.

Varför ska det vara ett självändamål att kostnader för läkemedel inte ska öka? Det rabblas som ett mantra, ”kostnaderna får inte öka”. Varför inte, undrar jag, om det medför bot och lindring för sjuka människor, och lägre kostnader på andra ställen?

Nyligen presenterades också en studie ur Daisy-projektet vid Karolinska institutet, som har genomförts i samarbete med Astrazeneca, på diabeteskongressen EASD i München. Den visade att mellan åren 2006 och 2014 hade både antalet patienter med typ 2-diabetes och sjukvårdskostnaderna för denna patientgrupp ökat, från 5,5 miljarder kronor år 2006 till cirka 11,6 miljarder kronor år 2014, främst till följd av ett ökat antal patienter med typ 2-diabetes och behandling av följdsjukdomar.

Hur mycket av dessa kostnader stod läkemedel för då? Enbart fyra procent. Det var dessutom en andel som var stabil under hela studieperioden. Resten var till absolut största del sjukvård på grund av komplikationer.

Vid diabetes är det viktigt att minska risken för just allvarliga komplikationer, såsom stroke och hjärtinfarkt vid typ 2-diabetes, och ögon- och njurskador vid typ 1-diabetes.

En annan studie som också presenterades vid EASD-kongressen i München, visade att kontrollen av blodsocker och kolesterol hos patienter med typ 2¬-diabetes är bättre i Danmark jämfört med i Norge och i Sverige. Studien heter Nordic Discover, och har också den sponsrats av Astrazeneca.

Under 2015 behandlades 25 procent av de svenska patienterna med insulin, jämfört med 10 procent av patienterna i Danmark och Norge, trots att insulinbehandling är förknippad med viktökning och risk för hypoglykemi.?

Vi ska ha en i grunden positiv inställning till nya läkemedel och vi behöver en större flexibilitet vid nyinsättning av läkemedel. Försiktighetsprincipen bör gälla, speciellt med orphan drugs, men finns det en möjlighet att det kan hjälpa – ja då ska det också testas. Och noga utvärderas. Funkar det är det bara att fortsätta, om det inte funkar ska det sättas ut. Ett förslag skulle kunna vara att landstingen bara betalar när det fungerar. Om behandlingen inte är tillräckligt bra, enligt i förväg bestämda parametrar, får läkemedelsbolagen stå för kostnaden i stället. Det blir ett sätt att dela på kostnaden.

I sammanhanget är det viktigt att orphan drugs, särläkemedel och liknande (”dyra”) läkemedel vid ovanliga sjukdomar finansieras genom statliga medel. Ett särläkemedel som årligen kostar 5 miljoner kronor kan omkullkasta verksamheten i ett litet landsting om det finns en handfull patienter där som verkligen behöver det. I stället för att då säga nej, av kostnadsskäl, borde det finnas statliga pengar avsatta som inte drabbar landstinget. I grunden behövs också ett nytänkande från industrins sida vad gäller prissättning av sina läkemedel.

Oavsett svårighetsgrad av sjukdom är det inte rimligt med absurda prissättningar som gör det i princip omöjligt att använda nya läkemedel. Vårdens uppgift är att bota och lindra, inte att säga nej av kostnadsskäl. Säg i stället ”Ja, vi testar, och följer upp noga och ser hur det går”. Därför behövs också bättre system för snabb och enkel uppföljning av nyinsatta behandlingar.

Sveriges studenter – forskningens framtid

Karin Meyer
-
2

Det närmar sig tid för beslut av forskningsproposition. En ur många aspekter mycket viktig proposition som denna gång ska omfatta forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation – och ha ett tioårigt perspektiv för att uppnå en långsiktig planering. Det bådar gott! Men ju mer fakta som kommer fram kring sänkta kunskapsnivåer inom gymnasieskolan, desto mer uppenbart blir det att vi har ett bekymmersamt glapp mellan gymnasieskolan och högre utbildning – och i förlängningen även forskningen. Det börjar bli dags att lyfta denna fråga.

Samtidigt som svenska gymnasieelevers kunskapsnivåer sjunkit i internationella jämförelser har betygsnivåerna för samma elever ökat. Detta högst motsägelsefulla scenario har lett till stundtals heta debatter och som engagerat många kring varför svensk skola hamnat i detta läge och vad som bör göras.

Debatten är mer än välbehövlig, men vi behöver även en motsvarande debatt inom den högre utbildningen för det är ju där våra gymnasieelever, med de internationellt sett lägre kunskaperna, hamnar. Hur ser situationen ut för de universitet och högskolor som utexaminerar civilingenjörer, farmaceuter, läkare och andra viktiga yrkeskategorier och som gör att vår industri, akademi och offentlig sektor håller internationell klass även i framtiden?

För vissa utbildningar och lärosäten fungerar det bra, men för andra noteras att en allt större andel av lektorernas tid går till att hantera den ökande andelen studenter som har svårigheter att ta sig igenom utbildningen. Trots stora insatser leder det inom vissa områden ändå till en stor andel avhopp vilket inte kan anses bra för varken studenten eller lärosätet som till stor del erhåller anslag i förhållande till antal utexaminerade studenter. Värdefulla anslagsmedel får inte den utväxling som borde vara möjlig.

Risken är uppenbar att kraven på sikt sänks och kvaliteten därmed indirekt sjunker. Det är i sig oroväckande, och även varför den allmänna debatten har stannat vid grund- och gymnasieskolan när implikationerna är så stora i resten av kedjan.

De grundutbildade studenterna utgör rekryteringsbasen för doktorandtjänsterna, och de disputerade utgör basen för forskningen i Sverige både för industri och för akademi. Det är därför viktigt att den kommande forskningspropositionen även innehåller stöd för konkreta åtgärder till universiteten så att de har förutsättningar att examinera önskat antal studenter med bibehållen/ökad kvalitet.

Att bara invänta skolreformer räcker inte, utan bör kompletteras med åtgärder som på kortare tid kan ge effekt. Det kan röra sig om exempelvis preparandutbildningar, basår eller andra åtgärder som förbereder studenterna inför grundutbildningarna.

1...456...27Sida 5 av 27