Rimligt att kostnaderna för läkemedel får öka

    27 Okt 2016, kl 14:06
    3

    Fredrik Hed
    Apotekare och frilansande medicinjournalist

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    I Läkartidningen 42/2016 kommenterar läkaren och tidigare ordföranden i Stockholms läns läkemedelskommitté Lars L Gustafsson en artikel om introduktionen av nya läkemedel i Västra Götalandsregionen. Bland annat vill han ha nationell upphandling, kritisk värdering och regional uppföljning för att nya läkemedel ska användas effektivt. Jag håller med om att alla dessa är viktiga och angelägna vid introduktion av nya läkemedel.

    Initialt tar Lars L Gustafsson upp att kostnaderna för läkemedel har ökat marginellt de senaste fem åren, enbart någon procent, men framöver beräknas kostnaderna för läkemedel åter öka med 5–10 procent årligen, där ökningen beräknas komma framför allt vid högspecialiserad vård och användning av särläkemedel.

    Varför ska det vara ett självändamål att kostnader för läkemedel inte ska öka? Det rabblas som ett mantra, ”kostnaderna får inte öka”. Varför inte, undrar jag, om det medför bot och lindring för sjuka människor, och lägre kostnader på andra ställen?

    Nyligen presenterades också en studie ur Daisy-projektet vid Karolinska institutet, som har genomförts i samarbete med Astrazeneca, på diabeteskongressen EASD i München. Den visade att mellan åren 2006 och 2014 hade både antalet patienter med typ 2-diabetes och sjukvårdskostnaderna för denna patientgrupp ökat, från 5,5 miljarder kronor år 2006 till cirka 11,6 miljarder kronor år 2014, främst till följd av ett ökat antal patienter med typ 2-diabetes och behandling av följdsjukdomar.

    Hur mycket av dessa kostnader stod läkemedel för då? Enbart fyra procent. Det var dessutom en andel som var stabil under hela studieperioden. Resten var till absolut största del sjukvård på grund av komplikationer.

    Vid diabetes är det viktigt att minska risken för just allvarliga komplikationer, såsom stroke och hjärtinfarkt vid typ 2-diabetes, och ögon- och njurskador vid typ 1-diabetes.

    En annan studie som också presenterades vid EASD-kongressen i München, visade att kontrollen av blodsocker och kolesterol hos patienter med typ 2¬-diabetes är bättre i Danmark jämfört med i Norge och i Sverige. Studien heter Nordic Discover, och har också den sponsrats av Astrazeneca.

    Under 2015 behandlades 25 procent av de svenska patienterna med insulin, jämfört med 10 procent av patienterna i Danmark och Norge, trots att insulinbehandling är förknippad med viktökning och risk för hypoglykemi.?

    Vi ska ha en i grunden positiv inställning till nya läkemedel och vi behöver en större flexibilitet vid nyinsättning av läkemedel. Försiktighetsprincipen bör gälla, speciellt med orphan drugs, men finns det en möjlighet att det kan hjälpa – ja då ska det också testas. Och noga utvärderas. Funkar det är det bara att fortsätta, om det inte funkar ska det sättas ut. Ett förslag skulle kunna vara att landstingen bara betalar när det fungerar. Om behandlingen inte är tillräckligt bra, enligt i förväg bestämda parametrar, får läkemedelsbolagen stå för kostnaden i stället. Det blir ett sätt att dela på kostnaden.

    I sammanhanget är det viktigt att orphan drugs, särläkemedel och liknande (”dyra”) läkemedel vid ovanliga sjukdomar finansieras genom statliga medel. Ett särläkemedel som årligen kostar 5 miljoner kronor kan omkullkasta verksamheten i ett litet landsting om det finns en handfull patienter där som verkligen behöver det. I stället för att då säga nej, av kostnadsskäl, borde det finnas statliga pengar avsatta som inte drabbar landstinget. I grunden behövs också ett nytänkande från industrins sida vad gäller prissättning av sina läkemedel.

    Oavsett svårighetsgrad av sjukdom är det inte rimligt med absurda prissättningar som gör det i princip omöjligt att använda nya läkemedel. Vårdens uppgift är att bota och lindra, inte att säga nej av kostnadsskäl. Säg i stället ”Ja, vi testar, och följer upp noga och ser hur det går”. Därför behövs också bättre system för snabb och enkel uppföljning av nyinsatta behandlingar.

    3 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Apropå “I grunden behövs också ett nytänkande från industrins sida vad gäller prissättning av sina läkemedel” så förefaller nytänkandet, fr a i USA (om det nu är ett föregångsland) mest handla om hur priserna kan bli så höga som möjligt. Så höga som vården eller där försäkringsbolagen står ut med. Nota bene – många beh lyfts därför ut ur försäkringsplaner i USA nu.

      I övrigt så håller jag med Fredrik om att självklart ska nya läkemedel få kosta – när de tillför nytta för samhället. Och här finns mycket att göra bättre. Men för att det ska fungera bättre måste vi då också finna former att transferera resurser från andra samhällssektorer till vård, t ex från försäkringssystem. Problemet i vården är att prioriteringar inom vård är begränsade till de ramar som satts av politiker genom beslut om skatteuttag, transfereringar och egenavgifter.

      Det finns en rad saker som skulle kunna göras i vården ? utöver nya läkemedel – som skulle betala sig flera gånger om. För att nämna några: kortare väntetider; mer personal för strålbehandling, patologi/cytologi; fler vårdcentraler etc etc.

      Andra saker är kanske inte kostnadseffektiva ur ett samhällsperspektiv men rätt utifrån andra etiska perspektiv. Vart tog nattvak för svårt sjuka patienter vägen? Hålla handen på en orolig patient?

      Ändå utförs för samhället kostnadseffektiva åtgärder i vården inte alltid. Varför? Inte för att de inte är kostnadseffektiva ur ett samhällsperspektiv utan för att vården utifrån totalramar är tvungen att prioritera mellan många kostnadseffektiva åtgärder. Vården ska enligt hälso- och sjukvårdslagen göra många saker men ska göra det inom de ekonomiska ramar som stat och landsting beslutar om.

      Med det sagt är det förstås inte så att det går att säga att nya läkemedel prioriteras för lågt (eller för högt). Men det går att förstå att det inte är så enkelt som att allt som är kostnadseffektivt för samhället går att införa i vården ? om vi inte först i samhället är överens om att föra mer resurser totalt till vården eller tror att vi kan rationalisera i eller prioritera bort någon annan del.

      Att bättre uppföljning behövs – på individnivå – är vi helt överens om 😉

    2. Nu tycker jag inte industrin skall bli bättre på prissättning utan bättre på att reducera antalet misslyckade nya läkemedel, som utgör 95 % tyvärr. De kan gå till FAS III och där upptäcks att de saknar effekt. Nästan hela kostnaden är tagen och alla pengar kastade i sjön. Jag tycker en 5-10 % kostnadsstegring är acceptabel, därför läkemedel utgör en liten del av vårdkostnaden och kanske därför vi farmaceuter kan bli marginaliserade lätt. Helst bör man få alla godkända läkemedel förskrivna, men väldigt dyra preparat bör endast få skrivas av vissa specialister, som kan utvärdera effekten. En nackdel att försöka förbjuda läkemedel, som är godkända är att det kan finnas för få alternativ. Många patienter vill att det skall finnas många olika preparat mot deras sjukdom vid biverkningar eller dålig effekt. Det finns en risk att försöka minimera sortimentet för en sjukdom till ett preparat utan det behövs många för att det behövs alternativa preparat. Också sådana aspekter måste vägas in i ekonomiska kalkyler. Sedan är det dessutom så att subgrupper kan få mycket bra effekt av ett preparat, som inte kanske är bäst för alla. Läkemedelseffekten studeras på kanske 1000 personer, men en mindre grupp kan få bättre effekt än andra.

    3. I USA är läkemedelspriserna dubbelt så höga, som i Sverige. Men alla misslyckade läkemedel dvs 95 % är ett större problem för när vi betalar dyrt för ett nytt läkemedel, så betalar vi också för 19 misslyckade preparat. Minns IKEA:s Kamprad, som kallade sig för Fiasko-Pelle. Nu tror jag knappast att 95 % av IKEA:s inköp är osäljbara, men det är ju så tyvärr så för de stora läkemedelsföretagens produkter. Undrar vad Kamprad skulle kalla sig själv om han var VD för en av de stora läkemedelsdrakarna.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här