Arkivering

Under de senaste trettio åren har vi sett fantastiska forskningsframgångar inom en rad terapiområden, som lett till nya läkemedel som lindrar och till och med botar sjukdomar vi tidigare bara kunnat drömma om att kunna behandla. Utvecklingen inom cancerområdet och hepatit C är lysande exempel på denna typ av framgångar.

Har framgångarna gjort att vi tar det för självklart att man inom överskådlig framtid även ska ha effektiva läkemedel inom områden där dessa saknas? Frågan är om vi verkligen kan förlita oss på att forskningen kommer att leda till nya effektiva behandlingar mot exempelvis Alzheimers och nya antibiotika som inte ger upphov till resistensutveckling tillräckligt snabbt. Inom dessa båda områden lyser de riktigt stora framgångarna fortfarande med sin frånvaro.

Flera nya läkemedelskandidater mot Alzheimers har under senaste tiden stoppats på grund av bristande effekt. Vad gäller utvecklingen av nya antibiotika har man stött på svårigheter vad gäller resistensutveckling men här saknas även incitament och fungerande affärsmodeller. Självklart måste vi träget fortsätta investera i forskning inom dessa områden så att vi kan få fram nya läkemedel. Men vi måste förmodligen ha mer realistiska tidsaspekter eftersom alla tecken tyder på att det kommer ta längre tid än vi hoppats på.

De senaste prognoserna vad gäller spridning av antibiotikaresistens är minst sagt skrämmande. Om vi inte gör något så kommer vi inom de närmaste decennierna få svårt att genomföra cancerbehandlingar, operationer och behandla infektioner. I viss mån kan spridningshastigheten av antibiotikaresistens minska genom att vi minskar själva användningen av antibiotika. Det vi tillsammans kan göra är exempelvis att minska risken för infektion genom god handhygien, lämna in överblivna antibiotika på apotek, reservera användningen av antibiotika inom djur-och humansjukvård till där den verkligen behövs, och att inte konsumera livsmedel som utsatts för antibiotika.

Parallellt med forskning kring nya läkemedel bör vi ägna oss mer åt att ändra våra beteenden för att förhindra och/eller skjuta upp insjuknanden. En tredjedel av alla demenssjukdomar kan förebyggas genom att tidigt i livet göra livsstilsförändringar som att äta mer grönsaker, motionera och sluta röka.

Vi som arbetar i läkemedelsområdet brinner ofta för just forskning och utveckling av nya läkemedel. Och inte utan anledning eftersom nyttan av läkemedel är stor för patienter och samhället i stort. Men parallellt med detta bör vi även hjälpas åt att öka kunskapen om hur vi tillsammans kan ändra vissa beteenden för att skjuta fram eller förhindra insjuknande. Detta är kanske enda sättet att köpa oss den tid som behövs för att lösa gåtan kring Alzheimers och hur vi överlistar bakteriernas förmåga att utveckla resistens mot läkemedel.

En spolkloss på toaletten som ”varje gång du spolar bryter … ner de skadliga (läkemedels)resterna så de inte hamnar i miljön”, ”tar bort 60-80 % av alla skadliga läkemedelsrester som lämnar kroppen”, som har effekt på ”antibiotika, cytostatika, antiinflammatoriska, värktabletter, p-piller och många fler”, som Apoteket AB har godkänt i sin kvalitetskontroll. Låter som om det var för bra för att vara sant, inte sant?

Som den konsument som förväntas betala 1 500 kronor per toalett och år för att få en ny spolkloss varannan till var tredje vecka, så vill jag förstås gärna veta vilken vetenskaplig dokumentation eller oberoende utvärdering som ligger bakom den svepande marknadsföringen.

Svaret från Apoteket AB i dess kundforum var att spolklossarna ”är bland annat testade på Akademiska i Uppsala. Forskningsresultaten är inte offentliggjorda”. Kundforumet är nu stängt för frågor efter det att ytterligare två personer ställt samma fråga och Apoteket AB meddelat att ”all information som vi får från tillverkare tillhör tillverkaren och vi får inte lämna ut information utan att de har godkänt det (gäller för alla produkter).” I stället hänvisas jag som kund till tillverkaren för svar på frågor.

Via mailkorrespondens med ansvarig person på Apoteket AB får jag beskedet att ”när FAQ’n togs fram så baserades det på vilka frågor som farmaceuterna bedömde var mest intressanta för den vanliga kunden, nu när vi mera aktivt berättar om pCure så kommer vi se om den skall justeras.” Utöver detta får jag en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet där enzymatisk rening i avloppsreningsverk presenteras på drygt 1 av 104 sidor, men som inte kommenterar enzymatisk rening i hemmet genom spolklossar i toalett. Att veta vilka läkemedelssubstanser som företaget kan visa faktiskt påverkas genom spolklossen måste vara viktig information för en kund som överväger att köpa spolklossarna, men någon sådan information får jag inte.

Från företaget Pharem Biotech, som säljer spolklossen, får jag ett svar undertecknat Alexander (inget efternamn). I det får jag får reda på att ”enzymer kan bryta ned läkemedelsrester” samt att detta är ”välutrett inom forskningen med publicerat material från hela världen”. Tack, det visste jag redan men det gäller som sagt vid system på avloppsreningsverk, inte i hemmiljö. Vidare uppges att ”pCure (som spolklossen heter, reds. anm) har testats och undersökts i verkliga miljöer och simulerade miljöer där den genomsnittliga nedbrytningsgraden på upp till 60-80 % har identifierats vid användning i toaletter.”

Vad gäller testade substanser skriver man att ”pCure har primärt utvecklats med fokus på substanser som listas i till exempel NLS (Nationella läkemedelsstrategin)”. Företaget uppger att de – efter att marknadsföring och försäljning påbörjats (!) –  ”tittar nu på hur vi ska besvara alla frågor på ett tydligare sätt” och hänvisar till att man ”kommer att förtydliga detta inom kommande period.”

Inga svar på vilka substanser man testat mot, expositionstid i toalett eller analysmetodik. Inget om resultat per substans, variation i effekt. Ingenting annat än marknadsföringsspråk. Så vad kan man då dra för slutsatser kring detta?

1. Apoteket AB som säljer och marknadsför varan har ett informationsansvar mot slutkunden. De kan inte bara hänvisa till företaget, de måste själva efterfråga information och presentera den för kunden.
2. Marknadsföringslagen ställer tydliga krav på tillverkare, distributör och detaljhandel att påståenden i marknadsföring måste kunna verifieras.
3. Apoteket AB har genom att godkänna produkten i sin kvalitetskontroll – som enligt Apoteket AB:s hemsida även omfattar en funktionskontroll – lånat ut sitt varumärke till tillverkaren som självklart använder detta i sin marknadsföring.
4. Tillverkaren Pharem Biotech förefaller enligt produktsidan för Pcure se företag som huvudkund. Dessa uppmanas köpa årsprenumerationer för sina toaletter som används av (ofta friska) medarbetare för att sedan få ett intyg som de kan använda för att visa miljömedvetenhet i sin marknadsföring och verksamhetsberättelse.
5. Ingen – inte Apoteket AB, inte marknadsavdelningen bakom Pcure, inte Pharem Biotech – svarar på enkla frågor kring produkten. Frågor som varje tilltänkt kund borde kunna ställa som till exempel om denna spolkloss är effektiv mot just det här läkemedlet jag tar.
6. Slutligen, att en studie inte är vetenskapligt publicerad innebär inte ett absolut hinder att dela med sig av delar kring metodik och resultat innan publicering i andra fora, som exempelvis konferenser, eller via andra medier. Har man använt data från en tilltänkt vetenskaplig publikation i sin marknadsföring är man däremot enligt marknadsföringslagen skyldig att kunna verifiera sina påståenden. Om nödvändig information kan äventyra en framtida publikation i en vetenskaplig tidskrift får man helt enkelt avstå från att använda uppgifterna inom marknadsföring. Har man redan gjort det har marknadsföringslagen företräde.

Så vad vet vi då? Det vore bra om vi så enkelt som med en spolkloss i toaletten kunde lösa problemet med läkemedel i urin. Det är rimligt att utgå ifrån att enzymatisk nedbrytning kan ha effekt – men inte för alla läkemedel och inte ens för alla miljöfarliga läkemedel.

Hur effektiv läkemedelsrening kan vara i toalettstolen vet jag som tilltänkt kund däremot inte tillräckligt om utifrån marknadsföringen av denna produkt. Nog är det rimligt att det kan tänkas ha en roll för kortvarig användning i samband med en kur med vissa antibiotika eller andra miljöfarliga läkemedel (givet att studiemetodiken håller). Men det är inte den bild som marknadsföringen ger.

Även Apoteket AB har ett stort ansvar i att räta ut dessa frågetecken: Ni kan inte kicka runt en kund med frågor till tillverkare eller företag bakom tillverkaren. När ni säljer och aktivt marknadsför en produkt på er hemsida och med pressmeddelande, måste ni ta ansvar för att ge kunden svar på sina frågor, och vid behov agera mellanhand mot tillverkaren.

När den här bloggen publiceras, eller när du läser den, har jag kanske fått svar på mina frågor och kanske har de svaren förvånat mig genom att ge fullt stöd för marknadsföringen. Visst vore det bra om spolklossen verkligen ger den miljönytta som marknadsföringen påstår. Men till dess jag har fått adekvata svar har jag, tyvärr för miljön, mina dubier kring nyttan för miljön av denna kostsamma intervention. Att välja att inte lämna svar på relevanta frågor kring påståenden i marknadsföring inger tyvärr inte förtroende.

Mikael Hoffmann är chef för stiftelsen NEPI – nätverk för läkemedelsepidemiologi, ledamot av Läkemedelsverkets vetenskapliga råd. Han var tidigare styrelseledamot i forskningsprogrammet Mistra Pharma,  finansierat av Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra. Huvudsyftena med Mistra Pharma var att identifiera läkemedelssubstanser som utgör en risk i vattenmiljön och föreslå strategier för riskminskning.

“Ropen skalla, vetenskap åt alla!” Det var en av ramsorna som ljöd den 22 april när March for Science genomfördes runt om i världen. Initiativet som startade i USA var den största manifestationen för vetenskap någonsin och spreds snabbt till en global aktivitet. Totalt manifesterades det i fler än 600 städer världen över och i Sverige marscherades det i Stockholm, Uppsala, Umeå, Göteborg och Lund.

Initiativet var mycket bra. Men faktum är att behovet av vetenskap och faktabaserad kunskap, och dess betydelse för samhället i stort och för oss medborgare, måste göras ännu tydligare.

Vi hör ofta att det finns ett missnöje över att forskning och faktabaserad kunskap inte syns och får tillräckligt mycket utrymme i samhällsdebatten och av våra politiker och beslutsfattare. Det ifrågasätts varför satsningar på forskning och vetenskap, som ju är så viktigt, sällan blir en valfråga som våra politiker driver.

Men för att komma dit måste avståndet mellan forskare och det omgivande samhället minska – och det kommer inte att ske av sig själv.

Man kan inte bara lägga detta ansvar på beslutsfattare, media och forskningsfinansiärer – även forskarsamhället bör ta steget ut och i större omfattning på olika sätt interagera och kommunicera runt sin forskning som är begripligt för fler än de närmast sörjande.

Forskarvärlden är i stora delar uppbyggd på ett ”peer review”-system, vilket innebär att tillsättningar av akademiska befattningar och beslut om publiceringar av artiklar i vetenskapliga tidskrifter görs av det kollegiala forskarsamhället. Det är i sig helt logiskt eftersom det krävs hög specifik kunskap för att bedöma den vetenskapliga nivån, att resultaten i artiklarna är tillräckligt nya samt att de är reproducerbara och framtagna enligt god forskningssed. Men mot bakgrund av rådande tendenserna i samhället där åsikter allt oftare lyfts fram och ibland tycks väga lika tungt som faktabaserad kunskap, måste något ytterligare göras för att minska avståndet mellan forskare och allmänheten.

Många av de cirka 1,5 miljoner ”peer reviewed” artiklar som publiceras årligen når inte utanför en mycket begränsad inre krets. Risken att viktiga forskningsresultat stannar inom det kollegiala forskarsamhället och inte når ut till den allmänna publiken är därför stor. Men att skriva artiklar för allmänheten och förklara komplexa sammanhang är en konst i sig, och är en helt annan sak än att skriva vetenskapliga manuskript för ”peer review”-granskning. Det kräver andra kunskaper kring språkliga formuleringar, disposition och kunskap kring hur media och journalister arbetar.

Det är således hög tid för forskare ta sin del av ansvaret och ta sig ut från labben och i större utsträckning interagera med samhället i stort. För att det ska bli verklighet bör det även tydliggöras och ingå som ett uppdrag till våra lärosäten att förmedla till dess forskare.

Forskare bör förklara sin forskning på ett sätt som gör att allmänheten kan förstå och därmed se vikten av faktabaserad kunskap. Det skulle uppskattas och välkomnas av många. Det höga förtroendet för forskarsamhället är något vi måste värna om, men som också behöver stödet från samhället och allmänheten. Det är en grundförutsättning för att vi ska kunna lösa de riktigt stora framtida samhällsutmaningarna.

Därför var det glädjande att se så många forskare på gatorna den 22 april. Låt March for Science bli startskottet för vetenskapens självklara plats i samhället.

Under våren hade jag förmånen att träffa och umgås med en grupp volontärer vid ett barnsjukhus i Laos. Det slog mig hur de laddades med energi och engagemang för det yrke de valt, och möjligheten de hade att för alltid påverka människors liv.

På Lao Friends Hospital for Children i Luang Prabang jobbar idag 15 läkare, 25 sjuksköterskor och två farmaceuter. Sjukhuset ligger i anslutning till det regionala statliga sjukhuset, och behandlar barn upp till 15 år. Antalet sängplatser är 20, och varje dag tar de emot cirka 60 öppenvårdspatienter. All vård och medicin är gratis.

För att stödja personalen på sjukhuset finns möjlighet att bidra som volontär under en period. De som jag träffade var där under någon eller några månader. Flera var unga och nästan färdiga med sina läkar- eller specialistutbildningar i hemlandet, andra var mer erfarna. Ingen av dem var sjuksköterska eller farmaceut, kompetenser som de hoppas kunna finna bland sina volontärer snart. Det är ett tag sedan de hade en farmaceutvolontär på sjukhuset, och behovet är mycket stort.

Volontärernas huvuduppgift är kunskapsöverföring. Allt kliniskt arbete görs av den lokalanställda personalen. Volontärerna bidrar med kunnande och metodik som de lärt sig i sina hemländer för att stärka kompetensen hos läkare och övrig sjukvårdspersonal. Förvisso med viss modifikation. Förhållandet till engångsartiklar som munskydd och handskar är annorlunda i Luang Prabang jämfört med hemma på till exempel The Hospital for Sick Children i Toronto, ett av världens ledande barnsjukhus.

Sjukhuset drivs av organisationen Friends Without A Border som startades 1996 av fotografen Kenro Izu. Överenskommelsen med Laos regering är att etablera sjukhuset under tio år. 2025 övergår sjukhuset i sin helhet till den regionala sjukvårdsorganisationen.

Så, har du lust att bo i en av UNESCO:s utsedda världsarvsstäder med unik, bevarad miljö? Som samtidigt har en avslappnad och härlig miljö med god mat och trevliga människor? Då rekommenderar jag dig att kontakta Friends Without a Border för att spendera någon eller några semestermånader i Laos (kontaktuppgifter nedan). Det går också utmärkt att kontakta mig för mer information.

I Laos bor ungefär sju miljoner invånare. Det är ett av världens fattigare länder. Samtidigt är Laos hem för Sydostasiens bästa kaffe, ett otal fantastiska buddistiska tempel, safirer, och ett kök som inspirerats både av Kina, Vietnam, Thailand och Frankrike.

Normalt bland volontärerna finns tre till sex läkare, tre till åtta sjuksköterskor, och en farmaceut. Totalt har sjukhuset 110 anställda. Volontärerna får ingen ersättning, men Laos är ett billigt land att leva i och kostnaden för en volontär är måttliga. Till exempel får man en utmärkt middag för 15-30 svenska kronor. Satsar du på en lyxmiddag kan det bli nästan 50.

Mer om Lao Friends Hospital for Children i Luang Prabang finns på Facebook och webben:

www.fwablaos.org och https://www.facebook.com/fwabnyc/