“Tänker han stjäla något. Eller planera ett rån?”

    18 Nov 2016, kl 12:53
    2

    Christina Ljungberg
    Leg. apotekare

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    Det är fredag, jag och en kollega ska stänga apoteket klockan 19. Han frågar om det är okej att han går lite tidigare för att hinna med en buss. Såklart, svarar jag. Du tycker inte att det är obehagligt att stänga själv då? säger han och jag svarar skämtsamt att han inte gör någon skillnad. Vi skrattar, men senare ångrar jag min kaxighet.

    Jag står vid utgångskassan när jag känner mig iakttagen. Det är en man i egenvården som jag inte märkt komma in. Jag går fram och frågar om han vill ha hjälp, han svarar leende att han bara ser sig omkring. Jag går tillbaka, men märker strax att han tittar på mig igen. Jag tänker att han kommit på något, men nej, han vill fortfarande inte ha hjälp.

    Från min plats ser jag hur han går runt, han rör ingenting men sneglar åt mitt håll ideligen. Jag fylls av starka obehagskänslor. Det är bara en liten stund kvar till stängning, och min kollega är kvar, i andra änden av apoteket. Men jag kan inte lämna egenvården ifall mannen tänker stjäla något. Eller planerar han ett rån?

    Jag funderar på om det ligger stora pengar i kassalådan, vi har väl lagt dem i säkerhetsboxen? Jag vågar inte öppna kassalådan när mannen iakttar mig. Jag försöker fixa med prislappar, men allt fokus är på mannen.

    Utanför apoteket, i gallerian, går folk förbi med kundvagnar. Skulle de se om något hände härinne?

    Min kollega ropar att han går och byter om. Han har nog inte ens märkt att mannen är i apoteket, det hörs inte eftersom han inte rör något. Kollegan går med raska steg mot utgången och ropar ”Hejdå, vi ses i morgon!” i farten. Vad ska jag säga? Stanna, det går någon och tittar i egenvården?

    Till min lättnad kommer det in en sista kund för dagen, en receptkund. Jag drar medvetet ut på expeditionen. Blicken från mannen i egenvårdens följer mig hela tiden. När jag går och hämtar kundens läkemedel funderar jag på om jag ska trycka på larmknappen, men vad ska jag säga till väktarna? Att gå runt utan att röra något är ju inte brottsligt.

    Mina händer skakar så att jag har svårt att klistra etiketterna. Jag ber kunden om ursäkt för att jag är så långsam, han svarar glatt att han inte har bråttom men att jag kanske vill stänga. Jag säger lite tyst: Mest vill jag att den där mannen ska gå. Receptkunden vänder sig förvånat om, han har nog inte sett mannen i egenvården förrän nu.

    Den underbara kunden börjar ställa frågor om rakprodukter så vi går ut i egenvården. Mannen flyttar sig bort till ett hörn och han tittar inte längre på mig. Klockan är sju och vi går tillbaka till receptdisken, kunden betalar, han köper dock inga rakprodukter.

    Jag tränger mig ut mellan diskarna och går tillsammans med kunden ut ur apoteket. Jag kan inte bli kvar där inne med mannen. Väl utanför ropar jag in att vi har stängt. Mannen går, till min stora glädje, ut. Så kommer han fram och frågar om han måste ha recept för att köpa tabletter. ”Ja, gå till doktorn” svarar jag och han lommar iväg. Jag väntar tills han har hunnit en bit innan jag vågar gå in igen.

    Känslan av hur ensam och utsatt man kan känna sig, fastän det finns folk i närheten, blir min läxa av händelsen. Nu har vi ett kodord bestämt, händer något kan jag säga att jag vill ha blåbärspaj till fika i morgon, och då kommer mina kollegor att reagera. Ta med er tipset, och har ni tips på bättre kodord tar jag tacksamt emot det.

    2 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. På vårt lilla apotek var vi bara 4 personer men vi ändrade varandras namn lite, t ex Sanna blev Annie. Använde man sig av smeknamnet var det något konstigt med en kund inne och man behövde stöd och hjälp. Fungerade bra 🙂

    2. En kund gick fram till mig i sittkanalen och var ganska berusad och verkade ha stora missbruksproblem. Jag hade aldrig sett honom tidigare. Han hotade med att riva och förstöra hela apoteket och viftade med händerna för att visa hur det skulle gå till. Jag sa åt honom: Är inte det lite synd för att vi har nyss byggt om (vilket var sant). Han sa då förvånat: Va har ni byggt om? Han började då titta sig omkring för att upptäcka förändringarna och kom av sig.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här