Arkivering

I affären träffar jag plötsligt en kollega jag inte sett på länge och den första impulsen är förstås att kramas, men jag hejdar mig. Det går ju inte. Vi håller avstånd, men står och pratar och efteråt känner jag mig upplyft över att ha träffats.

Den här epidemin slår rakt i det mest centrala för oss människor, att få umgås. Att kommunicera på avstånd, via telefon och videokonferenser räcker långt, men inte hela vägen. Att möta någon annan på riktigt gör oss både gladare och lugnare.

Just med tanke på betydelsen av mänskliga möten är behovet apoteken fyller nu enormt och apotekspersonalen förtjänar verkligen alla hyllningar i världen. Information om corona-viruset rullas ut i presskonferenser, i reklampauser på tv, på alla nyhetssajter och man kan förstås ringa 1177, men att få träffa någon öga mot öga och få ställa de frågor man har eller bara få prata av sig lite om sin oro är svårslaget.

Förutom att apoteken låter kunderna möta utbildad personal för att få råd kan jag bara tänka mig vilken enorm logistik som pågår bakom kulisserna just nu, och hur mycket varor som behöver plockas varje dag. Kan inte heller föreställa mig hur det är att få ihop bemanningen när alla är skyldiga att stanna hemma vid minsta symptom hos sig själv eller hos barnen.

I mitt nya jobb på Göteborgs universitet är jag kursansvarig för den verksamhetsförlagda utbildningen, praktiken i slutet av apotekarprogrammet. All annan undervisning på universiteten sker på distans, men den verksamhetsförlagda utbildningen ska fortsätta trots de extraordinära omständigheterna.

Jag är väldigt imponerad av hur handledare och studenter jobbar hårt för att genomföra kursen och hittar på kreativa lösningar på praktiska hinder. Likaså hur övrig personal går in och stöttar när handledarna behöver vara hemma.

Jag skäms lite över att jag är legitimerad apotekare och inte arbetar på apotek när behovet av personal är så stort. Samtidigt hoppas jag att jag gör en insats genom att göra tester och rätta tentor så att en kull nya apotekare kan bli legitimerade till sommaren. Jag som har träffat studenterna (innan alla restriktioner) kan lova att det är en skara fantastiska nya kollegor ni har att se fram emot!

När krisen passerat, när det nu blir, hoppas jag att alla ser vilken roll apoteken spelat i att hjälpa oss igenom detta. Att närsomhelst kunna kliva in på närmaste apotek och kunna fråga apotekspersonalen om råd gör de fysiska apoteken till en värdefull resurs för hela samhället och inte minst en avlastning för övriga hälso- och sjukvården.

Så länge vill jag ge alla mina kollegor, vare sig ni jobbar hårt på apotek eller någon annanstans, en kram på distans. Er jag känner hoppas jag kunna ge en riktig kram nästa gång vi ses!

Jag glömmer aldrig en äldre dam en midsommarafton för några år sedan som såg mig sorgset i ögonen och viskade: ”Jag vet knappt om jag vågar gå hem”, när jag berättat att hennes man inte fått något nytt recept på oxikodon.

Man lär snabbt känna dem, de kommer ofta, ibland flera gånger i veckan. De har stenkoll på sina intervall och en del har olika recept från olika förskrivare. Det är smärtstillande, ångestdämpande och sömntabletter.

Jag tänker på all tid som måste gå åt till att besöka olika förskrivare, att försöka få recept, att räkna tabletter för att få ihop det till nästa uttag – och inte minst – att gå till apotek.

På apoteket får vi också ofta höra bakgrunden. Trots att det egentligen inte är vår sak att värdera behovet av tabletterna vill man ha någon slags erkännande av att behovet finns. Man är ingen sådan där tablettmissbrukare utan man har ont. På riktigt!

Jag tvivlar inte på att smärtan är högst verklig, men det kan vara jobbigt att från andra sidan apoteksdisken se hur någon tappar greppet om sin läkemedelsbehandling, och ibland även om livet runtomkring.

Förvånansvärt många verkar dock klara av att bolla sitt tablettmissbruk parallellt med familj och arbete. Och när jag tänker på hur tufft det kan vara, utan tablettmissbruk, förstår jag inte hur de orkar.

I sällsynta fall får vi också reda på av anhöriga att någon gett upp och avsiktligt överdoserat, men jag antar att det är mycket vanligare än vad vi får veta. Jag kan också känna mig maktlös när kunder kommer till apoteket på helgen och utlovade recept inte kommit, och jag förstår att de sannolikt har ett litet helvete framför sig till nästa vardag.

Om ett år ska det bli möjligt för apotek och vårdgivare att ansluta sig till den nationella läkemedelslistan. En patients förskrivna, och uthämtade, läkemedel kommer att samlas i en lista och även förskrivare kommer att kunna se vad patienter hämtar ut. Det finns en möjlighet för patienten att spärra information, men förskrivaren kommer att kunna se att information är spärrad och om det gäller särskilda läkemedel.

Det blir som en blandning av Receptregistret och Läkemedelsförteckningen, som alla får tillgång till med patientens medgivande. På e-hälsomyndighetens hemsida står att olämplig förskrivning av narkotika kommer att minska med den nationella läkemedelslistan.

Jag hoppas att primärvården får resurser till stöd och kanske även nätläkare och nätpsykologer då står beredda att ta emot patienterna, som kommer att behöva stöd i sin nedtrappning av läkemedel, för att undvika att illegal handel ökar och att det slutar i tragedier. Att minska den olämpliga förskrivningen vill vi ju alla, men vi får inte lämna de som redan lider svårt i sticket.

Årets seniorvecka, där apoteken fokuserat extra på att använda elektroniskt expertstöd, EES, framför allt för kunder över 75 år, har nyss gått i mål. EES ger signaler om interaktioner mellan kundens läkemedel och även om doser som avviker från de rekommenderade.

Apoteken gör många EES-analyser under seniorveckan, men få signaler stängs. Tanken är att farmaceuten ska avsluta signaler för att kunden ska slippa en diskussion om samma saker varje gång denna hämtar läkemedel på apotek. När man stänger ner signalen får man ange vilka åtgärder som vidtagits och kan skriva en kommentar. Stängda signaler försvinner från översikten i systemet, men nästa farmaceut kan välja att ta fram avslutade signaler om man vill kontrollera dem.

EES är bra eftersom det är gemensamt för alla apotekskedjor. Jag skulle önska att det fanns en möjlighet att dokumentera åtgärder och vad man diskuterat utan att avsluta signalen. Då skulle vi ha nästan ett journalsystem för apotek, med kortfattade anteckningar från kundmötet när det behövdes. Det finns möjlighet att skriva kommentarer i expeditionssystemet i dag, men de följer kundens recept. Om kunden har flera recept på samma läkemedel kan kommentaren missas och kommentaren försvinner när receptet blivit för gammalt.

Jag måste erkänna att jag har svårt att stänga signaler. Jag kan förstå att det är bra att göra det eftersom det gör översikten mer överskådlig och kunden slipper som sagt upprepade diskussioner. Men i praktiken är det ofta svårt för jag vill att nästa farmaceut ska kunna se signalen, för uppföljning.

Till exempel kan man få en signal om att kunden har ett läkemedel i två olika styrkor, en möjlig dubbelmedicinering. När jag pratar med kunden är hen medveten om att det finns recept av två olika styrkor på grund av pågående upptrappning av dosen, men kunden vill ha kvar båda recepten eftersom den nya dosen inte utvärderats än. Kunden verkar ha koll på styrkorna nu, men vid nästa expedition kanske något av recepten inte är giltigt längre. Då fungerar EES-signalen som en påminnelse om att dubbelkolla aktuell styrka med kunden (EES ger signaler även för inaktuella recept där det beräknas finnas läkemedel kvar hemma).

Och ibland kan kunder som förstår sin läkemedelsbehandling ändå missförstå i ett senare skede; till exempel på grund av att generika med samma substans har olika namn, förskrivare råkar förnya fel recept, läkemedel hämtas av ombud och så vidare. Då kan en signal i EES vara bra att ha kvar även om det leder till samma dialog som tidigare.

Bland kommentarerna på Facebook efter seniorveckan ser jag att många andra farmaceuter resonerar likadant. Visserligen går det att ta fram även de stängda signalerna, men det är inte säkert att nästa farmaceut har tid eller tänker på att kontrollera det.

Det tråkiga är att det är först när farmaceuten stänger signalen som någon åtgärd dokumenteras, och är därför enda sättet att se i EES att farmaceuten gjort en bedömning av signalen. Då synliggörs arbetet som utförs på apotek och det finns förstås ett värde i att farmaceutiska bedömningar blir mätbara. Men ska EES främst ska ses som ett arbetsverktyg eller verktyg för datainsamling?

Vi håller på att rensa pärmar på apoteket. Apoteket ska flytta till nya lokaler till hösten och vår tanke är att försöka skicka så mycket papper det bara går till arkivering eller i papperskorgen innan dess.

Jag har jobbat på apoteket i många år nu och det blir lite av en nostalgisk resa att se gamla namn och signaturer fladdra förbi. Trots att man tycker att mycket är sig likt från dag till dag inser man hur många människor som faktiskt passerat under tiden.

Några har man fortfarande en relation till, andra har man tappat kontakten med, trots att man då pratade varenda dag, och någon finns inte kvar i livet. Likadant är det med arbetskamrater på tidigare arbetsplatser, människor som man en gång delade de mest personliga saker, och en stor del av sin vakna tid, med ser man nu bara i Facebookflödet.

Det sägs att bra relationer mellan arbetskamrater är viktigare för att kunna lösa komplexa uppgifter än hur stor kompetens de inblandade har. Det känns troligt, har man ett gott samarbete kan man utnyttja varandras styrkor och kompetenser allra bäst, och de allra tråkigaste uppgifter blir enklare att ta tag i när man åtminstone kan ha trevligt under tiden.

Omvänt kan dålig stämning hämma en, otrevliga ord eller tonfall kan bita sig kvar i timmar efteråt och distrahera en från jobbet och det är farligt när man har ett jobb som kräver ständigt fokus av patientsäkerhetsskäl.

Det är viktigt med stödet från varandra eftersom vi som apotekspersonal ibland kan vara utsatta; smärta, sjukdom och missbruk får människor att visa sina sämre sidor. Bara kollegorna kan fullt ut förstå jobbet på apotek och de utmaningarna som finns där ibland.

Jag kan inte påstå att jag alltid har trivts med alla kollegor jag har haft, men ofta har jag fått med mig viktiga lärdomar om mig själv på vägen. Om jag retar mig på någon annan inser jag vad i arbetet och samarbetet jag tycker är så viktigt att jag har svårt att ha överseende. Likadant har jag insett att det inte är så lätt för andra människor att se vilka fantastiska intentioner jag haft, om resultatet inte blir bra i deras ögon.

Ett exempel är schemaläggning. Jag tänkte att det var självklart att man vill ha en ledig fredagskväll om man ska jobba under helgen, men många tycker tydligen precis tvärtom.

Reflektera över vad du retar dig på, vad som är viktigt för dig, respektive vad som är viktigt för dina kollegor. Om kollegorna eller chefen inte verkar förstå vad som är viktigt för dig, i schemaläggning eller annat, tala om det och vänta inte på att de ska förstå. Och omvänt, om en kollega verkar missnöjd, fråga varför så att du förstår vad som är viktigt för dem.  Schemaläggning kan tyckas vara en detalj, men sådana detaljer kan göra stor skillnad för trivseln.

Tack till alla mina gamla och nya apotekskollegor. Tack för allt kul varje dag! Och förlåt för alla gånger jag tänkt att ni borde kunna läsa mina tankar och för alla gånger jag har haft svårt att läsa era. Ta hand om varandra därute i apoteksvardagen.

Samtidigt som Storbritannien verkar lämna EU får vi på svenska apotek en påminnelse om att Sverige är med. Alla läkemedelsföretag, apotek och distributörer i EU kraftsamlar och genomför en koordinerad och tekniskt avancerad satsning för att förhindra att förfalskade läkemedel tar sig in i våra distributionskanaler.

Nu i februari träder ett EU-direktiv i kraft där nästan alla läkemedelsförpackningar förses med en 2D-kod. I koden sparas information om läkemedlets produktnummer, serienummer, batchnummer, samt utgångsdatum. Varje läkemedelsförpackning kommer alltså ha en kod som är unik för just den förpackningen.

Koden stäms av mot en central databas i EU för att verifiera att läkemedlet är äkta och inte förfalskat. I databasen kan man se status hos förpackningen och innan den lämnas ut till kund från öppenvårdsapotek blir den avaktiverad. Indragna, avregistrerade eller utgångna läkemedel kommer att få detta som status i databasen och kommer inte att kunna lämnas ut. Det är fascinerande vilken information som kommer att kunna härföras ur ett litet blipp.

På apotek ska alla 2D koder scannas i expeditionen och avaktiveras när läkemedlen lämnas ut till kund. Apoteket jag arbetar på har kopplats upp nu i veckan och det har varit en viss nervositet. Databasen verkar kunna bjuda på en hel bukett av felmeddelanden när vi har fått läsa in oss på olika scenarier.

Tänk om man står som enda öppna apotek på miltals radie och får signal om att läkemedlet inte får lämnas ut, utan måste läggas i karantän tills utredning skett? Och hur förklarar man det för kunden?

Helst ska vi inte heller prata om förfalskade läkemedel, för det kommer fortfarande att vara otroligt osannolikt att vi får in förfalskade produkter på apotek i Sverige. Men om informationen i databasen inte stämmer med 2D-koden på förpackningen måste det förstås ändå utredas, så det kommer säkert uppstå situationer där vår kommunikationsförmåga sätts på prov.

Nu när vi har infört det på mitt apotek har dock oron inför e-verifikationen varit helt obefogad. När vi scannar 2D-koden händer absolut ingenting. Men det är helt i sin ordning, koden registreras och förpackningen avaktiveras utan att vi ens märker det! Det är smått fantastiskt.

Visst kan det kanske komma dagar när databasen har en dålig dag och då kommer alla läkemedelsdistributörer och öppenvårdsapotek i Europa att ha en dålig dag tillsammans. Men i grunden är den nya e-verifikationen ändå ett fint exempel på hur olika företag och länder kan samarbeta för att öka patientsäkerheten. Jag hoppas att fler sådana exempel kommer inom vården i framtiden.

Det är advent. Det känns som att hela världen runt en accelererar flera varv och går upp i spinn i jakt på julmys och julefrid. Man brukar märka det på apoteket också, alla trängs innan jul för att hämta ut alla läkemedel, så att de ska slippa sen. Men de kommer ofta under julen och mellandagarna i alla fall, så lugnet verkar aldrig riktigt infinna sig. Slutet på året blir bara en upptakt och slutspurt inför nästa års rivstart.

Man kan ju aldrig lära känna en människa genom dess läkemedelslista, men man kan se att många har det tufft. Och det är ödets ironi att Imovane (sömnmedel) är restnoterat just nu.

Så träffade jag en pensionär som sade att hon var så väldigt bra på att vara lat. Hon brukar sätta sig framför sin kamin och sen kan hon sitta där och bara vara i ett par timmar. Kanske med ett korsord, men det gick bra att bara sitta och titta också. Det låter underbart.

För egen del travas saker som ska göras ständigt upp över horisonten och skymmer livsperspektivet. Jag tänker att jag bara ska ta mig igenom det här och sen blir det lugnare … Men det fyller hela tiden på. Det dåliga samvetet sitter på min axel och kvittrar oavbrutet viktiga saker som behöver göras och det tystnar aldrig.

Med smarta telefoner är det ju så smidigt också. När klockan är mycket, jag är trött och bara vill sitta i soffan kan jag ju alltid passa på att skriva veckomatsedel, beställa hem veckans mat, kolla mail och lägga in nästa veckas vistelsetider för barnomsorgen samtidigt. Så himla smidigt! Men jag känner inte efter hur skön soffan är och jag tittar inte på programmet på tv:n, inte ens om det är något jag vill se.

För att underlätta strukturerar jag upp, planerar, förbereder, lägger in påminnelser och rensar bland saker hemma. Men den där stunden när jag kan sätta mig ner och bara sitta, kanske med ett korsord, kommer aldrig.

Jag upplever inte att jag är en person med höga krav på mig själv, jag har ingen önskan om att vara perfekt och jag vill inte bo i något perfekt hem heller. Ändå känns mitt liv som en enda lång att-göra-lista. Det är en honungsfälla, känslan av att klara av saker och att ständigt bocka av måsten, jag känner mig duktig av att prestera och det är svårt att sluta eller ens pausa.

Det är väl nu texten borde komma med någon smart vändning, tipsa om mindfulness, yoga, te och värmeljus, städa efter jul och ”strunta i alla måsten”. Men jag har ingen smart vändning jag själv tror på. Har ni? Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig från nuläget till platsen framför kaminen, annat än att barnen växer upp och jag går i pension. Innan dess måste vi bara hinna installera en kamin också.

Men jag har lärt mig att alltför noggrann planering kan göra att ribban hamnar alldeles för högt från början och att julefrid inte kan planeras i detalj, köpas för pengar eller städas fram. Men jag hoppas att ni hittar den. Lycka till!

Vi har en privatläkare i stan som ofta skriver Spektramox till barn. Jag kan ju inte veta, kanske är det indicerat i varje fall, men det gnager lite i mig varje gång varje gång jag står och späder det.

Hur påverkar det barnen som får upprepade antibiotikabehandlingar under uppväxten? Kommer mina barn ha några verksamma antibiotika att ge till sina barn mot allvarliga infektioner?

Det går nästan inte att föreställa sig en värld där vi inte längre har några verksamma antibiotika. På apoteket stöter vi ju dagligen på infektioner som kunde ha blivit livshotande i ett sådant scenario.

Antibiotikaresistens må vara ett större problem i andra delar av världen än så länge, men bakterier respekterar inte nationsgränser så problemet lär bli större här. Generellt tror jag dock att medvetenheten och förståelsen bland föräldrar är stor.

Ibland kan jag bli lite trött på att öroninfektioner hos småbarn och deras påstått hysteriska föräldrar utmålas som problemet. Eller att artiklar om antibiotikaresistens illustreras med en bild av ett gråtande barn, en flaska och en dosspruta, samtidigt som antibiotika används förebyggande i djuruppfödning i andra delar av världen.

Vi på apotek kan inte påverka djurhållning utomlands eller förskrivning av antibiotika, men jag tänker att det finns några saker vi kan göra:

• Påminn kunder om att äta hela dosen och inte sluta tidigare, även om de känner sig friska. Kan tyckas självklart, men för alla kunder är det inte det. Många drar sig för att ta tabletter och kanske även antibiotika.
• Räkna på dosen. Dosen ska vara tillräckligt hög och det ska vara tillräckligt många doser per dygn för att kunna behandla infektionen helt. Ring förskrivaren och dubbelkolla annars. Kan också tyckas självklart, men är man stressad prioriterar man ibland fel.
• Uppmana kunden att lämna in överblivna läkemedel på apoteket, glöm inte småtuber efter ögon- och öroninflammationer.  Uppmuntra kunderna att gärna att göra det direkt efter kuren. Med överblivet läkemedel hemma ökar risken för att man tar till det i onödan när man blir sjuk nästa gång, eller ger det till någon annan som man tänker kan behöva det.
• Gör det enkelt att lämna in överblivna läkemedel. Insistera inte alltför mycket på uttryckta tabletter, inga kartonger, särskilda påsar etc. Blir det för jobbigt drar sig folk för att lämna in läkemedel på apoteket. Jag förstår att det kan leda till något ökade destruktionskostnader för apoteket, men allas vår framtid ligger i den andra vågskålen. Fråga om det bara är läkemedel (och inte stickande/skärande, batterier, termometrar, blodsockermätare eller annat i påsen), men är det bara läkemedel så tjafsa inte.
• Uppmana folk att följa vaccinationsprogram. Skickar landstinget ut informationsaffischer om säsongsinfluensa till exempel, sätt upp dem i apoteket. Influensa behandlas inte med antibiotika, men bakteriella sekundärinfektioner kan följa den.
• Sprid information. På www.skyddaantibiotikan.se finns affischer och flyers för utskrift för att sprida information till allmänheten.

Det kan tyckas hopplöst och att vår insats är så liten i det stora hela, men det finns ju ingen som har makten att göra allt. Kommer du på något mer vi på apotek kan göra?

Kanske har listan ”Mina sparade recept på apotek” ändrats på senaste tiden, eller så har jag bara råkat stöta på problemet oftare på sistone, men det faktum att datum när nästa uttag tidigast kan ske inom förmånen inte tar hänsyn till ett eventuellt expeditionsintervall ger onödigt många missförstånd på apotek. Känner ni igen det?

Listan ”Mina sparade recept på apotek” är en förteckning över de aktuella elektroniska recept man har. Om ett läkemedel inom läkemedelsförmånen har flera uttag ska 2/3 av förbrukningstiden gå innan kunden får göra ett nytt uttag med förmån. Hur lång förbrukningstiden är räknas ut genom att farmaceuten vid första expedieringen på receptet anger hur många doser kunden tar per dag, med stöd av doseringen förskrivaren angett.

Har kunden gjort ett uttag som räcker tre månader måste alltså två månader förflyta innan nästa uttag kan göras med förmån. Datum för senaste uttag och datum för när nästa uttag kan göras inom förmånen anges då på listan mina sparade recept. För läkemedel där det inte går att räkna ut en exakt daglig dos, till exempel krämer och ögondroppar, kryssar farmaceuten i att daglig mängd ej kan anges och då saknas datum för nästa uttag på receptlistan.

Problemet uppstår när läkaren har satt ett expeditionsintervall på receptet. Då måste det gå angiven tid mellan uttagen och uttag får alltså inte göras tidigare ens utan förmån.

Läkare sätter expeditionsintervall för läkemedel när de inte vill att patienten ska kunna hämta ut för ofta. Det kan till exempel vara för sömntabletter där förskrivaren vill förhindra att patienten ökar dosen eller överdoserar. Expeditionsintervall anges också på listan mina sparade recept, men inte i form av datum utan bara i text, såsom Expeditionsintervall: sex veckor. Datumet för när nästa uttag kan göras inom förmånen står även om ett längre expeditionsintervall gör det omöjligt att göra ett uttag på detta datum.

Ett exempel är att en kund har fått sömntabletter med 30 tabletter per uttag och 30 dagars expeditionsintervall mellan uttagen. Om kunden hämtar ut den 1 oktober får nästa uttag göras den 31 oktober på grund av expeditionsintervallet. På listan står att senaste uttag gjordes 1 oktober och att expeditionsintervallet är 30 dagar, men på raden under står att nästa uttag inom förmånen tidigast får göras den 21 oktober.

Detta ger stora missförstånd och kunder kan bli ytterst irriterade när de inte får hämta på datumet som står på listan. E-hälsomyndigheten utformar listan ”Mina sparade recept” och de ser nu över hur de recept som har expeditionsintervall inte får texten ”Nästa uttag inom förmånen tidigast”.

Under tiden E-hälsomyndigheten arbetar på utformningen av listan har jag ett förslag: Om man expedierar ett recept för första gången och ser att angivet expeditionsintervall överstiger 2/3 av förbrukningstiden, så kan vi kryssa i att daglig dos ej kan anges. Då har receptlistan bara datum för senaste uttag och intervall angivet, inget datum för förmån. Expeditionsintervallet förhindrar att receptet expedieras för tidigt ändå. Tror ni att det kan minska antalet missförstånd?

Enligt ett blogginlägg av etikrådet i tidningen Svensk farmaci är farmaceuter mer lojala mot arbetsgivaren än mot professionen. De hänvisar till vetenskapliga studier som visar att en stor del av receptexpeditionerna består av tystnad och diskussioner om kostnad och utbyte, vilket ses som icke-medicinskt eller farmaceutiskt.

”Professionen har man förhoppningsvis valt utifrån intresse och vilja att arbeta med och kommunicera kring läkemedel – inte för att sträva mot kötidsmål och merförsälja! Det är förvisso tufft att hålla emot när man värderas på snabbhet, försålda receptrader och schampoflaskor.”

Jag tror att de flesta väljer att bli farmaceuter för att de vill hjälpa människor. Att förklara generikautbytet och hur högkostnadsskyddet fungerar är inte alls någon oviktig del eller, vad gäller utbytet, nödvändigtvis icke-medicinskt.

För patienterna kan förståelsen vara helt avgörande för följsamheten till den förskrivna behandlingen. Att det blir tyst stundtals kan ju bero på att man kontrollerar just det farmaceutiska, dessutom tror jag att de flesta naturliga samtal faktiskt består av en ganska stor del tystnad.

Min kedja mäter inte kötider, men det ändå väldigt stressande när kötiden blir för lång. De väntande börjar skruva på sig och det märks väldigt väl på stämningen i hela rummet.

Fastän jag är farmaceut och tycker att farmaceutiska frågor bör få ta tid kan jag också mycket väl förstå att kunderna kan ha andra behov just då och andra ärenden att hinna uträtta. Om jag har goda grundkunskaper kan kontrollerna och informationen ske effektivt.

När jag sommarjobbade på apotek för snart 20 år sedan berättade en av farmaceuterna att hon brukade jobba extra långsamt om kunder berättade att de ville hinna med bussen, folk skulle lära sig att apoteksärenden måste få ta tid.

I dag ser apoteksmarknaden helt annorlunda ut, till följd av politiska beslut. Att då påstå att merförsäljning och kötidsmål beror på att farmaceuter inte protesterar tillräckligt, eller är för lojala med sin arbetsgivare, är väldigt skuldbeläggande.

Vi har inte fattat de politiska besluten som ligger till grund för att arbetet på apotek är annorlunda än på monopoltiden. Vi har inte heller själva tänkt ut generikasystemet eller reglerna för läkemedelssubvention, men vi ägnar mycket tid åt att förklara och försvara dem varje dag.

Jag menar dock att det är av omsorg om just kunderna. Människor är mer än farmaceutiska problem, ibland har de frågor om sin läkemedelsbehandling eller om generika, men ibland behöver de mest ett bra schampo för känslig hårbotten. I alla fallen gör de klokt i att vända sig till en farmaceut, och det var därför jag valde denna profession.

Mannen framför mig är alldeles askgrå i ansiktet, han behöver nästan hålla sig i disken för att inte ramla ihop. Han vill ha något för sin onda hals, men inte sugtabletter, det gör för ont att svälja och det måste vara sockerfritt för han är diabetiker. Han klarar inte av att äta så han har stängt av sin insulinpump. Jag hänvisar honom till läkare, men det visar sig att han kommer direkt från vårdcentralen, men de kunde inte hjälpa honom.

När han går frågar jag oroligt om han är ensam hemma, rädd att han kommer att kollapsa närsomhelst. Någon vecka senare är han tillbaka på apoteket för att hämta insulin hos min kollega, han ser pigg ut och jag går fram för att bara säga att jag är glad att se honom, jag blev lite orolig sist. Han berättar att hans familj ringt ambulans strax efter att han varit på apoteket och att han legat inlagd på sjukhus i flera dagar för infektionen.

Min dotter som är elva upplevs av läraren som trött i skolan, jag tänker att hon kan ha järnbrist och ringer vårdcentralen. De har ont om läkare och hänvisar till skolsköterskan. Skolsköterskan är svår att få tag i, men svarar via e-post att skolhälsovården inte kan göra provtagningar. Hon råder oss att söka ungdomsmottagningen, men det känns helt fel. Då råder hon oss i stället att kontakta vårdcentralen igen och att hota med att byta om vi inte får hjälp.

En äldre man med plötsliga skarpa ryggsmärtor kan inte få tid på vårdcentralen. Trots att han känner att det inte är särskilt akut rekommenderar vårdcentralen honom att söka akutmottagningen på sjukhuset i stället, annars måste han vänta i flera veckor.

Några dagar senare läser jag att en barnläkare på en akutmottagning i Stockholm tycker att föräldrar som söker vård på akuten ska betala, för att minska problemet med att folk söker sig dit i stället för till primärvården. Just detta med att skuldbelägga patienterna när de söker vård någon annanstans än på vårdcentralen tycker jag är fel, vad ska de göra? Varje dag hör jag kunder berätta om hur de upplever att de inte får hjälp av vårdcentralen, oavsett om det gäller stort eller smått. Recept som ska förnyas inom tre till fem arbetsdagar kan dröja veckor, trots påminnelser.

Naturligtvis är det inte problem för alla, alltid. De som tycker att vårdkontakten fungerar utmärkt pratar sällan om det på apoteket, så min uppfattning kan ju vara skev, men för de som drabbas kan problemet ändå vara stort.

Nu kommer nätläkartjänsterna, min apotekskedja samarbetar med en aktör. De förnyar recept inom två timmar, de har kort väntetid och man får alltid ”träffa” en läkare. Jag kan förstå invändningar mot nätläkarna, till exempel mot ersättningssystemen, och i exemplen ovan kanske inte en nätläkare hade kunnat hjälpa heller. Men kunder som har anlitat nätläkartjänster och sedan kommer till apoteket är ofta nöjda över att ha fått hjälp och över hur smidigt det gick. Och tjänsterna utvidgas vartefter.

Motståndare vill inte att man använder en underfinansierad primärvård som argument för nätläkartjänster, men för patienterna blir det ändå ett starkt argument. De flesta hade nog ändå föredragit att träffa en läkare öga mot öga, men bättre en läkare i paddan än ingen läkare alls.

Som apotekschef fick jag gå en ledarskapskurs i jobbets regi. Ett av momenten på kursen var en beteendeanalys där vi delades in efter beteendemönster och jag slogs av hur många av mina apotekschefskollegor som var tävlingsinriktade. Nästan alla.

Om man tittar på apotekspersonal i stort tror jag att resultatet skulle bli annorlunda och mer blandat. Självklart kan ett enkelt test aldrig beskriva en människa fullständigt, men just att vi kan tycka att olika saker är viktiga och att vi drivs av olika saker har jag tagit med mig från kursen.

Säljtävlingar är kanske inte lika motiverande för alla som för apotekschefen? Min framlidne doktorandkollega Tobias Renberg visade också i sin forskning att apotekskunder har olika syn på god service på apotek.

Vissa kunder betonar den fysiska produkten, läkemedlet, som central i mötet, andra betonar relationen till farmaceuten. Farmaceuter kan förstås också ha olika bild av hur ett kundmöte ska vara. Just att vi är olika är ju lite av tjusningen med att arbeta på apotek, inget kundmöte är det andra likt.

Jag pratade med en kollega på en annan apotekskedja nyligen. Hon berättade att man inom den kedjan vill att alla anställda hälsar på alla kunder med exakt samma fras. Jag kan tänka mig hur många gånger den frasen upprepas på en hektisk dag och hur många gånger varje kund redan har hunnit höra den medan de väntar i receptkön. Sen blir det då till slut deras egen tur att bli hälsade på samma sätt.

För mig skulle det kännas så stelt och onaturligt, många av mina kunder träffar jag så ofta att det känns som om jag känner dem personligen. Att då hälsa på dem på ett standardiserat vis, för att någon annan bestämt det, skulle kännas så fel.

Att det kan finnas stödfraser att öva in för farmaceuter i språkträning kan jag förstå, även om jag tror att den som har svårt att formulera frågan kan ha lika svårt att bemöta svaret. Men att alla ska använda samma ord tror jag förhindrar ett bra möte vid disken. Standardfraser har en tendens att sätta sig i hjärnbarken och till slut säger man dem utan att behöva tänka och man tappar fokus. Om du någon gång liksom jag frågat samma kund tre gånger om en påse vet du vad jag menar.

Att anpassa sitt språk, tonfall och sina formuleringar är ett sätt att visa att man lyssnar och att hålla sig själv på alerten i kundmötet. Att verkligen lyssna och utgå ifrån vad kunden har att säga är också viktigt för att upptäcka eventuella problem kunden har.

Vi behöver lägga mer energi på att vi har kompetens att möta kundens frågor, på kundens villkor, än att ha standardfraser redo.  Då får vi vara förberedda på att det kanske blir lite annorlunda varje gång, men det är lika bra.

Det är lite som att försöka springa i sirap såhär års, allt som ska fixas och planeras. Allt det där praktiska saktar ner en och håller fast. På jobbet känns det som att jag konstant byter fokus mellan alla uppgifter som på något mystiskt sätt verkar hopa sig just nu, inventering, egeninspektion, kommande kampanjbyte och allt annat.

Jag kan ju skylla på att det snart är jul, men om jag ska vara ärlig så kan jag känna av sirapen lite då och då under hela året. Men när jag känner att jag sjunkit alltför djupt i praktiska detaljer brukar jag försöka höja blicken och försöka se vad vi faktiskt gör på apotek.

Läkemedel utför mirakel varje dag och det krävs, till skillnad från alternativmedicinska behandlingar, ingen tro utöver att följa ordinationen. Det är egentligen helt fantastiskt att en liten tablett, kapsel, kräm eller vad det nu är kan påverka våra liv och öden.

Jag har svårt att googla mig till någon statistik på hur många hjärt- kärlhändelser vi förebygger med statiner i Sverige varje år, hur många oönskade graviditeter som undviks med preventivmedel, hur många som får en bättre skolgång med adhd-läkemedel, hur många astmaanfall som förebyggs och avhjälps, hur många sömnlösa nätter som sovs bort eller hur många irriterande eksem som läker ut.

Det är betydligt lättare att googla fram statistik på läkemedelsrelaterade problem, interaktioner, felexpeditioner och läkemedelskostnader. Naturligtvis måste vi se och lösa problem också, men såhär års kan vi ju också tänka på hur tacksamma vi kan vara för att läkemedel finns och att vi bor i ett land där de är tillgängliga och subventionerade.

Det är så tillfredställande att få arbeta i det sista steget av läkemedelskedjan och få träffa alla de människor som får uppleva nyttan av läkemedlen.

Glöm inte heller att vårt jobb är så mycket mer än bara läkemedel. ”Mitt” apotek har öppet under juldagarna och jag trodde att det skulle vara mest akuta apoteksärenden, antibiotika och liknande, som folk behövde under storhelgerna. Det har visat sig vara minst lika mycket vardagliga blodtrycksmediciner och annat de vill hämta ut. Många ensamma passar på att uträtta sina apoteksärenden för att få prata bort en stund på julafton.

Vi människor behöver varandra mer än några läkemedel. Jag hoppas att ni, kära läsare, har en härlig jul, vare sig ni står på apoteksgolvet under juldagarna eller inte. Ta hand om er och kunderna, låt inte allt det praktiska som ska ordnas i juletid bli till sirap att fastna i. Glöm inte hur viktiga vi är! Samla kraft till nya insatser på läkemedelsområdet under 2017. Förhoppningsvis kan vi hjälpa fler människor att få uppleva många framtida jular med nära och kära (eller med oss).

God jul!

Det är fredag, jag och en kollega ska stänga apoteket klockan 19. Han frågar om det är okej att han går lite tidigare för att hinna med en buss. Såklart, svarar jag. Du tycker inte att det är obehagligt att stänga själv då? säger han och jag svarar skämtsamt att han inte gör någon skillnad. Vi skrattar, men senare ångrar jag min kaxighet.

Jag står vid utgångskassan när jag känner mig iakttagen. Det är en man i egenvården som jag inte märkt komma in. Jag går fram och frågar om han vill ha hjälp, han svarar leende att han bara ser sig omkring. Jag går tillbaka, men märker strax att han tittar på mig igen. Jag tänker att han kommit på något, men nej, han vill fortfarande inte ha hjälp.

Från min plats ser jag hur han går runt, han rör ingenting men sneglar åt mitt håll ideligen. Jag fylls av starka obehagskänslor. Det är bara en liten stund kvar till stängning, och min kollega är kvar, i andra änden av apoteket. Men jag kan inte lämna egenvården ifall mannen tänker stjäla något. Eller planerar han ett rån?

Jag funderar på om det ligger stora pengar i kassalådan, vi har väl lagt dem i säkerhetsboxen? Jag vågar inte öppna kassalådan när mannen iakttar mig. Jag försöker fixa med prislappar, men allt fokus är på mannen.

Utanför apoteket, i gallerian, går folk förbi med kundvagnar. Skulle de se om något hände härinne?

Min kollega ropar att han går och byter om. Han har nog inte ens märkt att mannen är i apoteket, det hörs inte eftersom han inte rör något. Kollegan går med raska steg mot utgången och ropar ”Hejdå, vi ses i morgon!” i farten. Vad ska jag säga? Stanna, det går någon och tittar i egenvården?

Till min lättnad kommer det in en sista kund för dagen, en receptkund. Jag drar medvetet ut på expeditionen. Blicken från mannen i egenvårdens följer mig hela tiden. När jag går och hämtar kundens läkemedel funderar jag på om jag ska trycka på larmknappen, men vad ska jag säga till väktarna? Att gå runt utan att röra något är ju inte brottsligt.

Mina händer skakar så att jag har svårt att klistra etiketterna. Jag ber kunden om ursäkt för att jag är så långsam, han svarar glatt att han inte har bråttom men att jag kanske vill stänga. Jag säger lite tyst: Mest vill jag att den där mannen ska gå. Receptkunden vänder sig förvånat om, han har nog inte sett mannen i egenvården förrän nu.

Den underbara kunden börjar ställa frågor om rakprodukter så vi går ut i egenvården. Mannen flyttar sig bort till ett hörn och han tittar inte längre på mig. Klockan är sju och vi går tillbaka till receptdisken, kunden betalar, han köper dock inga rakprodukter.

Jag tränger mig ut mellan diskarna och går tillsammans med kunden ut ur apoteket. Jag kan inte bli kvar där inne med mannen. Väl utanför ropar jag in att vi har stängt. Mannen går, till min stora glädje, ut. Så kommer han fram och frågar om han måste ha recept för att köpa tabletter. ”Ja, gå till doktorn” svarar jag och han lommar iväg. Jag väntar tills han har hunnit en bit innan jag vågar gå in igen.

Känslan av hur ensam och utsatt man kan känna sig, fastän det finns folk i närheten, blir min läxa av händelsen. Nu har vi ett kodord bestämt, händer något kan jag säga att jag vill ha blåbärspaj till fika i morgon, och då kommer mina kollegor att reagera. Ta med er tipset, och har ni tips på bättre kodord tar jag tacksamt emot det.

Ibland går man ju där på apoteksgolvet och funderar på om det kommer att finnas apotek om några år. Läkemedel kan beställas på nätet och receptfria preparat säljs i övrig handel. Men vi har möjligheten till rådgivning på apotek, vi får inte glömma att det är den som gör oss efterfrågade fortfarande.

I floran av internetapotek och andra, mindre seriösa, aktörer som säljer allt möjligt, tycker jag framförallt egenvårdsrådgivningen blir allt viktigare. De fysiska apoteken kan inte alltid konkurrera med lägst pris eller bredast sortiment. Men rådgivningen har vi!

Samtidigt blir egenvårdsprodukterna allt mer avancerade; i dag har vi till exempel allt fler medicintekniska produkter som står bland läkemedlen i hyllorna. Många kunder uppfattar dem nog som läkemedel, men de genomgår andra godkännandeprocesser. De är inte förhandsgranskade så som läkemedel är.

I den lägsta klassen för medicintekniska produkter (klass 1) är det tillverkaren själv som intygar att produkten uppfyller regelverkets krav, Läkemedelsverket registrerar bara produkten. Kanske finns det anledning att vara mer skeptisk då?

För de högre klasserna görs en tredjepartsbedömning. Bland medicintekniska produkter finns det alltifrån nässprejer mot allergi, viktminskningspreparat och medel mot diarré – även för barn.

Förkylningssprejer uppmärksammades i våras av förskrivare som tyckte att de inte hade tillräckligt vetenskapligt stöd. Att en produkt är en medicinteknisk produkt innebär dock inte att det inte finns krav på effekt, men de granskas alltså olika beroende på grad av medicinteknisk produkt.

Däremot utövar medicintekniska produkter inte sin effekt på farmakologisk, immunologisk eller metabolisk väg. Förenklat brukar jag säga att de inte tas upp i kroppen utan ligger kvar i tarmen, på slemhinnan eller huden. (Vill man veta mer om gränsdragning finns informativa filmer på Läkemedelsverkets hemsida, klicka på ”Hälso- och sjukvård” och sedan ”växtbaserade läkemedel, traditionella…” så kommer de upp, framförallt del 1 tar upp gränsdragning.)

För medicintekniska produkter har vi har en jätteviktig uppgift på apoteket att fråga om kundens behov och att upplysa om när det är bättre att använda ett läkemedel, eller uppsöka vård. Jag tycker definitivt inte att vi ska avråda från medicintekniska produkter för att de inte är läkemedel, många av dem är bra! Men vi ska kunna förmedla deras plats i en behandling och förklara skillnader i verkningsmekanismer.

En kund som fått biverkningar av ett läkemedel, till exempel en nässprej mot allergi, kanske kan testa en medicinteknisk produkt. Omvänt kan en kund som kanske upplevt otillräcklig effekt av en medicinteknisk produkt behöva prova ett läkemedel i stället.

Jag ser en risk i att kunder kanske inte förstår skillnader mellan exempelvis nässprejer mot allergi, utan drar alla över en kam. På många av internetapotekens sidor framgår det inte ens av produktbeskrivningen vilka som är medicintekniska produkter.

Vet du vilka medicintekniska produkter du säljer i egenvården och vilken klass de tillhör?

I marknadsföringssammanhang brukar man säga att den som inte syns inte finns. Jag undrar om farmaceutisk kompetens på öppenvårdsapotek syns i dag? Det är så glädjande att den kliniska farmacin är på frammarsch och att det går att visa på vinster med att ha farmaceuter i sjukvården.

Ibland kan jag dock svartsjukt tänka att vi på apotek också gör så stor nytta för både kunderna och för samhället. Men hur mäter man det? Vi har inte tillgång till samma data som kliniska farmaceuter och vi kan inte heller dokumentera vad vi gjort på samma sätt. Men likafullt träffar vi ju patienterna mellan vårdtillfällena, ibland är det inte mer än några meter eller minuter mellan sjukvård och apotek. Vi kan göra mycket för följsamhet och uppföljning av läkemedelsbehandlingen, som en del av kedjan. Om jag har gjort en EES-genomgång och pratar med den äldre kunden om att följa upp den gamla blodtrycksbehandlingen hos vårdcentralen kanske jag har förebyggt ett fall. Men vem kan se det?

Tyvärr tror jag att det är så att man blir bra på det man mäts på, och det gäller alla människor. Det är lätt att fokusera på det som är enklare att mäta; lönsamhet, kötider, servicegrad och andel korrekt generisk substitution. Allt detta är också viktigt, men den farmaceutiska kompetensen får inte glömmas bort. Varken av farmaceut, företag eller politiker. Om det bara handlar om att lämna ut ett läkemedel kan en välprogrammerad robot göra jobbet. Och vad gäller lönsamheten tror jag att det också kräver kompetens som grund: Ta reda på kundens behov, och möt det på bästa sätt.

Regeringen har tillsatt en utredning för att se över apoteksmarknaden med fokus på kvalitet och säkerhet. Det är glädjande, för jag tänker att den farmaceutiska kompetensen är central för kvaliteten. Lite oroande är dock att Åsa Kullgren, som regeringen förordnat som utredare, inte tycker att apoteken ska ses som en del av vårdkedjan. Hon menar att vi i stället tillhör ”rådkedjan”.

Anledningen är att många inom hälso- och sjukvården inte vill se apoteken som en del av vårdkedjan, och att med språkets hjälp avskilja apoteken från vården och kalla oss rådkedja skulle kunna vara ett sätt att underlätta dialogen framöver. Ett slags ”närma genom att fjärma”-resonemang i mina ögon. För mig är begreppet rådkedjan nytt och odefinierat. Rådgivning ägnar sig både din pt, hälsokostbutiken och din personliga bankman åt, samtidigt som de säljer produkter och tjänster. Rådgivning är lite luddigt och svårmätbart.

Hälso- och sjukvård däremot ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Om vi vill ha ökad kvalité och säkerhet på apoteksmarknaden är det väl just vetenskap och beprövad erfarenhet vi har till stöd?

Jag tror tyvärr inte att samarbete underlättas av att vi markerar skillnader, ens språkligt. Läkemedel är den allra vanligaste behandlingsformen i modern sjukvård. Att förbättra läkemedelsanvändningen är allas vårt mål, baserat på vetenskap. Då bör de professioner som möter patienten samarbeta för bästa, helst mätbara, utfall.

Visst ägnar vi oss åt rådgivning på apotek, men vi gör ju så mycket mer? Hur kan vi göra nyttan vi gör synlig? För vår närmaste chef, för företaget vi jobbar på och för samhället i stort? Hur många av våra läkarkontakter leder till ordinationsändring? Hur många sjukhusinläggningar förhindras av apotek? I dag ligger det mycket ansvar på farmaceuten (och arbetsgivaren), att hålla sig uppdaterad, att utifrån behov förmedla sin kunskap till kund och att söka samarbete med övriga vårdgivare.

Det är ett stort ansvar och i slutänden vet bara du, och din kund, om du lyckats. Hur får vi farmaceutisk kompetens på öppenvårdsapotek att synas bättre?

Texten har tidigare publicerats i löpet. Läs alla kommentarerna här.