Månads arkivering januari 2005

Positivt resultat för Astrazeneca

Höstens bakslag för Astrazeneca avspeglas ännu inte i företagets räkenskaper. I den bokslutsrapport som kom igår är det idel positiva siffror. Under fjärde kvartalet 2004 ökade försäljningen med 16 procent och rörelseresultatet med 68 procent. Försäljningen för hela 2004 ökade med nio procent jämfört med 2003, till 21,4 miljarder USD.

Resultat före skatter stannade på 5,1 miljarder USD, jämfört med 4,2 miljarder USD för 2003. Till glädje för aktieägarna höjs utdelningen med 18,2 procent till 0,94 USD per aktie för hela året.

Vinsten per aktie var 2,28 USD för 2004, att jämföra med 1,78 USD för 2003. För 2005 spår företaget en vinst på mellan 2,40 och 2,55 USD. Dessutom spår man en god resultattillväxt de två därpå följande åren. Dock spår analytiker att tuffa tider väntar runt 2007-2008.

? Astrazeneca har haft en utmärkt ekonomisk utveckling under 2004, trots vissa besvikelser med nyligen introducerade produkter. Vi är fast beslutna att återupprätta aktieägarnas förtroende och uppnå god resultattillväxt under de kommande åren genom stark försäljningstillväxt för de viktiga tillväxtprodukterna, fortsatta produktivitetsförbättringar och fortsatt utveckling av forskningsportföljen, kommenterar koncernchefen Tom McKillop resultatet i ett pressmeddelande.

?Vi vänder upp och ned på SBU-konceptet?

I sin senaste ledare (nr 12/04) fokuserar Nils Bergeå på läkemedelskommittéernas verksamhet och skriver bland annat ?Trots Sveriges litenhet värderar över 30 instanser samma flöde av nya läkemedel?. Detta är dock en sanning med modifikation, eftersom de stora regionerna Skåne och Stockholm redan har gemensamma regionala terapirekommendationer (?reklistor?) och Västra Götaland följer efter nästa år. Då täcks drygt 50 procent av riket av endast tre reklistor. Sannolikt kommer övriga landsting att följa efter och samordna sina insatser på ungefär samma sätt som redan idag sker vid upphandling av läkemedel.

Bergeås ledare är i övrigt välinitierad, särskilt uppskattar vi att han som få andra debattörer har greppat att förmånsnämnden (LFN) och kommittéerna har helt olika roller. Han skriver: ?LFN bedömer vilka läkemedel som är tillräckligt bra för att samhället ska subventionera dem, medan kommittéerna värderar vilka läkemedel som bör användas i normalfallet?. Detta har inte ens hälsoekonomerna Bengt Jönsson och L-Å Lewin förstått, vilket framgår av den nyligen publicerade SNS-rapport som de båda medverkar i.

Bergeås huvudpunkt i ledaren är ett förslag att frigöra kommittéerna från arbetet med terapirekommendationerna så att de istället kan fokusera på att förmedla obunden läkemedelsinformation. Han menar att nationella experter borde kunna utforma generella rekommendationer om läkemedelsval för hela landet ungefär på samma sätt som SBU gör. I förstone kan kanske detta tyckas logiskt men SBU:s huvudproblem är ju att få ut sina budskap. Deras förtjänstfulla rapporter får inte det genomslag de förtjänar. Folk i vården gör inte som de nationella experterna i SBU säger.

Läkemedelskommittéerna har vänt upp och ner på SBU-konceptet. Vi utgår från regionalt framtagna rekommendationer av regionalt verksamma experter och hoppas med den modellen få bättre genomslag i vården än vad nationellt framtagna expertrapporter får.
Till detta kommer att kommittéerna sedan några år samarbetar med SBU och gör konsensusuttalanden i breda terapifrågor som till exempel hypertonibehandling. Vår bedömning är att denna modell hittills fungerat väl för vår del.
Vi ser också som en av våra viktigaste uppgifter att förmedla obunden läkemedelsinformation och därigenom bidra till en rationell läkemedelsanvändning. Bergeå kan känna sig lugn även på den punkten.

Sten Iwarson
Professor/överläkare
Ordförande i Läkemedelskommittéernas ordförandekollegium (Lok)

?På hemmaplan är vi oslagbara?

Aldrig har väl debatten varit så intensiv om läkemedelskommittéerna som nu, beroende på deras ökande betydelse och inflytande inom läkemedelsområdet. Läkemedelskommittén har ju gått från att vara en ?förening för de sanna entusiasterna? till att vara en välorganiserad och etablerad gruppering i landstinget med egen personal och budget, låt vara att dess placering i landstingsorganisationen kan skilja sig från landsting till landsting.

Det är förståeligt att en sådan utveckling leder till ökade aktiviteter från inte minst läkemedelsindustrin och andra aktörer. Det ställer också mycket stora krav på transparens och kvalitet i vad läkemedelskommittén företar sig. Och ska då också självklart tåla en närgången granskning.

Men som påpekas i ledaren i Läkemedelsvärlden 12/04 så skjuter man oftast på pianisten istället, då pianot är ostämt. Det är därför som jag själv tillsammans med många kollegor i läkemedelskommittéerna landet över med bestörtning ser hur vissa ?sanningar?, som den om ?överprövning?, upprepas och upprepas i olika sammanhang. Det blir till slut en självuppfyllande profetia, som om den upprepas tillräckligt ofta blir sann eller åtminstone väldigt onyanserad.

Läkemedelskommittén i Örebro har en mycket tydlig plats som oberoende och självständig rådgivare i landstingsorganisationen. Vi har sålunda ingen plats i den så kallade linjen (driftorganisationen). Läkemedelskommitténs roll och plats i landstingets organisation skiljer sig från landsting till landsting, varför man inte kan klumpa ihop argumenten mot eller för läkemedelskommittéer att gälla samtliga. Det gagnar inte debatten att varken utge kollektivt beröm eller kollektiv bestraffning.

Jag vill ge några kommentarer till den senare delen av ledaren, där följande fråga ställs: ?Är då dagens svenska system för värdering av nya läkemedel det optimala?? .
Nej, det vore övermaga att påstå att så är fallet, men för att förstå processen fram till den enskilde förskrivarens receptpenna måste man dela upp denna process i olika faser, som var och en kräver sina överväganden. Det som debatten ofta handlar om är värderingsfasen, vilket för vissa då har lett till påståenden om ?överprövning? och bristande kvalitet eller olika ställningstaganden hos kommittéerna. Ingen läkemedelskommitté kan börja från ?scratch?, när det gäller de stora läkemedelsområdena. Läkemedelskommittéerna stödjer sig på SBU:s rapporter (exempelvis de senaste om depression och hypertoni), Läkemedelsverkets workshops och värderingar, Läkemedelsförmånsnämndens bedömningar, Social-
styrelsens rapporter etcetera. Härvidlag är alla beroende av att insamling av dokumentation, evidensbaserad värdering etcetera sker på nationell nivå.

Dock är den nationella vägen idag alltför långsam, när det gäller omvärderingar och kompletterande information om såväl enskilda preparat som hela läkemedelsgrupper. Det är bara att se vad som hänt under hösten, där det snabba informationsflödet innehåller allt från indragningen av Vioxx och metaanalys av atenolol till många nya studier inom exempelvis hjärta-kärlområdet. I avvaktan på att den ideala situationen infinner sig får läkemedelskommittéerna tills vidare enskilt eller via sina nätverk söka den evidens som finns och översätta den till praktiska råd för vården.

Vad som däremot sällan framgår av debatten är de faser i processen, som leder till ett förändrat beteende och förskrivnings- ningsmönster:

?övertygande-/acceptansfas (kan leda till full acceptans, helt förkastande eller omformulering)

?implementerings-/förmedlingsfas (pedagogisering/argumentation/motivering)

?uppföljnings-/kvalitetsfas (självrannsakan)

Dessa faser ligger alltid nära verksamheten/förskrivaren/patienten. De bygger på relationer, förtroende och kännedom om de verkliga förhållanden. Det här är läkemedelskommittéernas hjärtefrågor.
På hemmaplan är vi ?oslagbara?. Ingen vinner ett ?krig? genom att bomba uppifrån, det behövs marktrupp.

Leif Kronberg
Apotekare/Farm dr
Ledamot i läkemedelskommittén vid Örebro läns landsting

?Industrin tillåts köra över LFN i rätten"

Det är märkligt att läkemedelsindustrin med hjälp av skickliga och dyra advokater har möjlighet att köra över den myndighet som av regeringen utsetts för att göra dessa bedömningar! Skattebetalarnas pengar kan tydligen användas till vad som helst!

Det är också uppenbart att det inte är tillverkarnas omsorg för alla impotenta män som driver dessa processer. Skandal!

Laszlo Sinkvist
Allmänläkare
Norrköping

?Skandal att SSRI inte kontraindiceras till barn?

Jag skulle vilja säga: Har vi inte hört den förut? Anne-Liis von Knorring måste anses vara den person i Sverige som mest bidragit till att över 10 000 svenska barn och ungdomar får antidepressiva medel. Hon har i många år propagerat för utökad behandling med icke godkända antidepressiva.
Hon har, som Lundbeck säger, rest land och rike runt för att upplysa om behovet. Hon har pratat om ?underförskrivningen?. Och det har gett resultat.

Eftersom Läkemedelsverket med Beerman och von Knorring bundit upp sig för att SSRI-preparat är bra för barn och ungdomar kan man inte följa MHRAs exempel och kontraindicera dessa medel för barn och ungdom; man kan inte heller ge ut någon motsvarighet till FDAs ?black box-varning?. Det är en skandal!

Jag tackar för att tidningen låtit läsarna ta del av nyheterna från England och USA. Det kan man inte ?beskylla? andra media för att ha gjort.

Janne Larsson
Lärare, Hägersten

?FF:s eget argument för monopolet faller?

Det verkar som att kompetensen i Apotekets egenvårdsshoppar har blivit en fråga om huruvida man ska ha personal med god lägstanivå ELLER om man ska ha närvarande farmacevt. Själv förstår jag inte att det skulle finnas en motsättning: Det går att ha både farmacevt och annan personal med hög lägstanivå!
Argumentet bakom Apotekets monopol bygger på att det krävs farmacevtisk kompetens för att sälja även receptfria läkemedel, och det faller ju helt med Farmaciförbundets förslag. Men det kanske var Farmaciförbundets avsikt?

Teoretiskt sett kanske man kan lösa tillgången på farmacevter genom en telefonlinje, men empiriska försök skulle nog ganska snart visa att det inte fungerar i praktiken. Varför? För att tröskelvärdet är betydligt högre för ett telefonsamtal än för en snabb blick eller ordväxling kollegor emellan. Det behövs en hög lägstanivå på personalen, men dessa behöver stöd av en fysiskt närvarande farmacevt.

Erika Petersson
Stockholm

?Varför används inte medicinlistorna oftare??

De senaste åren har vi ofta hört i debatter, sett i artiklar, utredningar och massmedia att bara läkemedelsprofiler/ gemensam läkemedelslista kommer för patienten så kommer läkemedelsanvändningen/ nyttan att kunna förbättras mycket.
Inom äldreomsorgen/Apodossystemet har det sedan många år, 15-20, funnits en medicinlista som upptar patientens hela tillsvidaremedicinering och dessutom läkemedel som tas
vid behov. Nu även elektroniskt.

Under de senaste tio åren har det genomsnittliga antalet läkemedel hos dessa äldre, boende i särskilda boenden i Sverige, ökat från i genomsnitt 5-6 till 10-12 läkemedel. Detta inger en viss oro för hur det skall gå med användandet av de kommande läkemedelsprofilerna i öppenvården. Visst har antalet läkemedel ökat för att ge en bra behandling för vissa diagnoser, till exempel hjärtsvikt och högt blodtryck. På många andra områden medicineras äldre år ut och år in utan att det finns en diagnos, till exempel depression, eller att läkemedlet ger någon synlig nytta.

Varför har inte Apodosordinationerna/medicinlistorna använts oftare och med synliga resultat? Vad kan vi lära oss av detta inför införandet av läkemedelsprofiler?

Jan-Erik Ögren
Apotekare
Läkemedelsrådet och Läkemedelskommittén i Skellefteå

?Sanslös medicinering av min mamma?

Även jag har fått erfara hur en gammal förälder medicineras på ett rent sanslöst sätt och hur läkare skriver ut Risperdal, bensodiazepiner och SSRI till gamla och dementa på mycket lösa grunder, ja på ett rent ansvarslöst sätt, och hur de inte ens bryr sig när åldringarna börjar ramla bara några dagar efter att medicinerna satts in.

Trots att min gamla mamma slutade falla direkt efter att man satt ut medicinerna igen, efter bestämt krav från mig, vägrar man att inse att ramlandet beror på medicinerna. I hennes fall har det dessutom skett flera gånger, in med medicin, börjar ramla, bort med medicinen (på begäran av mig), slutar ramla.

Första gången hon drogades ner, då hon var ganska lätt dement, förklarade hon för mig att hon kände sig ?stupfull?. Då kunde hon bara ta några steg innan hon tappade balansen! Och ingen i vårdpersonalen trodde att det hade med medicinerna att göra!
Kunde inte föreställa mig något liknande innan jag erfarit det själv. Jag är också tacksam för att ni tar upp frågan.

Kerstin Berminge
Svenljunga

?Nu har man fyllt på igen…?

Min pappa har nu varit patient inom vården/äldreomsorgen i snart 17 månader och han har fått smaka på ytterligare ett läkemedel.

Förutom den medicinering jag räknade upp
i förra numret; Seloken Zoc; Plavix; Remeron; Zopiklon; Aricept; Risperdal; Oxascand; Haloperidol; Losec; Zoloft; Novaluzid; Alvedon; laxermedel i parti och minut; vitamindrycker; samt Behepan och Folacin; har man nu fyllt på med Buronil var sjätte timme och för säkerhets skull fördubblat dosen Zoloft…

Britt Andersson

Anhörig

Hur behandlar vi egentligen våra gamla?

Har med intresse läst artikeln ?Många äldre får olämpliga läkemedel? i Läkemedelsvärlden och tackar för att ni tar upp detta viktiga ämne.

Enligt Jan Håkansson, ordförande i Jämtlands läns landstings läkemedelskommitté, visar indragningen av Vioxx på riskerna när nya oprövade läkemedel lanseras i jättestora kampanjer. ?Jag skulle önska att läkarkåren var litet mer kritisk och försiktig med nya mediciner?, säger han.
Jag håller helt och fast med honom, men med ett tillägg ? det gäller även vissa mediciner som har getts i åratal.

Jag tänker på min 95-åriga pappa, som avled före jul, och hans sista halvår i livet. Han hade turen att få bo hemma ? om man bortser från de ideliga ambulansfärderna till Östersunds lasarett, en rehabiliteringsvecka på ortens sjukhem samt två så kallade ?avlastningsveckor? på ortens äldreboende för att min beundransvärda gamla mamma och jag skulle få sova ut.
Jag glömmer aldrig i vilket tillstånd min pappa kom hem efter en ?avlastningsvecka?. Vrak är en bra beskrivning och jag insåg omedelbart att vi inte skulle klara av pappas vård hemma. Jag beslöt mig för att gå igenom hans medicinlista. Ändringar igen ? och efter närmare informationssökning på internet och bibliotek beslutade jag jag att dessa tillkommande mediciner, Aricept (demensmedicin) och Mallorol (neuroleptika ? ?det blir man tyst och snäll av?) , skulle inte min pappa behöva genomlida.

Jag skrev tre brev till stafettläkaren och fick efter ett tag stopp på Aricept-medicineringen, men inte den andra, Mallorol. Jag begärde en läkemedelsgenomgång, men någon sådan blev det inte. Detta utspelade sig förra hösten och i somras var båda dessa mediciner nyhetsstoff! ?Demensmedicin värdelös? och ?Livsfarlig psykosmedicin stoppas? kunde jag läsa på text-tv!
Nu stoppade äntligen Läkemedelsverket Mallorol på grund av att den kan orsaka allvarliga hjärtrytmrubbningar och plötslig hjärtdöd förutom alla andra biverkningar.
Hur skall gamla anhörigvårdare som min mamma kunna känna till biverkningar ? inte ens en bipacksedel följde med den extra dosa som Mallorolen låg i. Aricept kom i Apodosförpackning och inte heller där fanns någon information.

Jag skriver inte för att skrämmas, inte heller för att jag hade önskat min pappa evigt liv utan för att jag tycker att människor bör informeras. Jag vill uppmana vuxna barn till gamla föräldrar med flera att söka information om läkemedel på internet, i böcker och så vidare. Var inte rädd för att ställa frågor och ifrågasätta!

Jag håller inte med den sjuksköterska som sa till min mamma: ?hälsa din dotter att man inte ska tro på det som står på Internet?.

Ifrågasättande ?besvärlig? dotter

?Brånstad glömmer konsumenterna?

Jan-Olof Brånstad anser att inga receptfria läkemedel skall säljas utanför apotek. Samtidigt har flera länder gjort bedömningen att ett urval av dem kan säljas på detta vis.
Brånstad anför några illa valda exempel för att stödja sin argumentation.

1. På Apoteket är det naturligt att alla kvinnor som köper ibuprofen tillfrågas om de är gravida, menar han. Så är inte fallet.

2. I England har man hittat förpackningar utan varningstext för barn på ASA-förpackningar, som sålts utanför apotek. Det säger ingenting om man inte samtidigt undersöker förhållandena på apoteken. Dessa har vid upprepade tillfällen kritiserats för bristande kvalitet i konsumenttidningen Which.

3. Fem procent av den spanska befolkningen lider av daglig kronisk huvudvärk, möjligen beroende på för stort intag av smärtstillande medicin. Men i Spanien säljs väl alla läkemedel på apotek?

4. Många förgiftningar kan sättas i samband med paracetamol. Det är just därför som de säljs i små förpackningar utanför apotek.

Jan-Olof Brånstad har svårt att förstå att andra intressenter än rent kommersiella kan förorda försäljning utanför apotek.
Han räknar tydligen inte konsumenterna till intressenterna. 75 procent av dem önskar kunna köpa receptfritt utanför apoteken.

Anders Cronlund
Läkemedelsakademin

Dags för en ny slogan

Uppmaningen användes internt inom valorganisationen för att alla som kampanjade för den demokratiske kandidaten skulle minnas vilka frågor det var viktigt att fokusera på för att kunna slå den sittande presidenten George Bush den äldre. Kan det vara så att Clintons slogan numera används inom de svenska landstingen?

Det känns inte helt otänkbart att affischer med ?It?s about the economy, stupid!? suttit uppe på kontoren hos diverse landstingspotentater och läkemedelskommittémedlemmar (i den mån de nu är olika personer) över hela Sverige under de senaste åren. Frågan är hur detta påverkat den svenska vårdkvaliteten? Hur har andelen skånska patienter som når målblodtryck påverkats av kommitténs rekommendationer? Hur många fler (eller färre) stockholmare blev smärtfria när kommittén rekommenderade ett NSAID framför ett annat? Vad händer med concordance när ett astmapreparat tas bort från rekommendationslistan? Är det någon som vet det?

Tyvärr är det inte det, vilket framstår som i det närmaste absurt. Hur kan man ge ekonomiskt grundade rekommendationer inom sjukvården när man inte har några verktyg för att mäta hur effekterna blir (annat än i kronor och ören)? Finns det något hittills okänt samband (åtminstone utanför kommittéernas sammanträdesrum) mellan en patients hälsa och kostnaden för hans/hennes läkemedel?

Ser man bakåt är det svårt att konstatera något annat än att detta är vansinnigt, men det är sällan konstruktivt att se bakåt.
Vad behöver då göras, förutom att få upp nya slogans hos landstingspotentaterna? Till att börja med behöver vi baslinjer. Vi måste hitta mått på behandlingsresultat som vi är överens om och som vi kan mäta resultaten mot när vi gör rekommendationsförändringar. Jag kan höra medan jag skriver detta hur den vetenskapliga delen av läsekretsen protesterar och kommer med invändningar kring hur svårt detta är, men om vi nu tar ett andetag och funderar en sekund… Finns det något alternativ?

Kan vi fortsätta att mäta framgång inom den svenska vården i kronor och ören?

Den andra åtgärden vi måste ta tag i så snart som möjligt är att skapa transparens. Kvalitetsregister är INTE en angelägenhet enbart för Socialstyrelsen och de forskare som vill disputera på resultaten i dem. Kvalitetsregister måste primärt vara till för brukarna. Om vi skall få de informerade och medvetna patienter som står i det centrum vi beskriver i alla våra fina uttalanden måste vi ge dem insyn och verktyg att påverka. Är det kanske just detta som skall vara läkemedelskommittéernas huvuduppgift i framtiden? Finns det någon anledning till att vi skall ha ett trettiotal små samlingar som analyserar samma frågor, frågor som dessutom redan analyserats av expertis hos LFN?

Hälsoekonomiska analyser kan med fördel göras centralt, för att få ut rekommendationerna i verkligheten och mäta påverkan på vårdkvalitet behövs däremot lokal representation. Är det dags att omvärdera kommittéernas uppgifter? Om vi gör det så har jag ett mycket lämpligt mantra åt de nya krafter som skall ta över:
?It?s about the quality, stupid!? Glöm aldrig det.

Nedvärdering av kunskap

Stockholms läns landsting har tidigare försvårat för sjuka att komma till specialistläkare. Nu går man vidare och anslår två miljoner till komplementär behandling utförd av kiropraktorer, napra- och homeopater. Samtidigt har Högskoleverket konstaterat att utbildningen av dessa är undermålig.
Den mångåriga nedvärderingen av kunskaper i den obligatoriska skolan får därmed sitt genomslag i sjukvården.

Svårt att rycka ut

På Riksstämman i november var läkemedelsföretagens montrar präglade av återhållsamhet i kölvattnet av det nya etikavtalet mellan industrin och huvudmännen.
Sjukhusen och landstingen, som då ännu inte börjat följa avtalet, brände av desto mer skattepengar. Akademiska sjukhuset hade flugit in en av sina utryckningshelikoptrar och parkerat den på det göteborgska mässgolvet (se sidan 20). Man får hoppas att ingen akutsjuk upplänning blev lidande av den inskränkningen i beredskapen.

Ömsesidigt ointresse

Industrin kritiseras emellanåt för bristande intresse för att utveckla nya antibiotika. Trenden är mycket oroande i tider av galopperande tuberkulos och fågelinfluensa. Men vad görs egentligen på universiteten?

Vid en pressträff nyligen på Karolinska institutet, som är störst i landet vad gäller akademisk medicinsk forskning, presenterades världsledande vaccin- och folkhälsoforskning med inriktning på tredje världens infektionssjukdomar. Viktig forskning på hög nivå som förhoppningsvis kan leda kampen mot de patogena mikroorganismerna framåt.

Men nya antibiotika då? Jag frågade KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson vad KI gör med inriktning på nya antibiotika, och svaret blev ett uppriktigt ?inte mycket?.
De fria forskarna väljer alltså inte heller att utveckla nya antibiotika. Denna overksamhet är mer svårförklarad än industrins, även om det säkert till viss del finns ett samband.
Det nya och uppmärksammade tbc-läkemedlet R207910, som KI/SMI-forskare åtminstone har en liten del i, är på väg in i fas II som undantaget som bekräftar regeln. Vi får hoppas att det fungerar ? för mänsklighetens skull.

Samhället svek när mardrömmen blev verklighet

Den 24 februari 2002 föddes Johanna på Kalmar lasarett. Hon visade tidigt tecken på kramper i armar och ben och fick därför stanna kvar på sjukhusets neonatalavdelning för observation.
Anfallen avtog efter läkemedelsbehandling och Johanna och hennes mamma kunde skrivas ut efter några dagar. De svårförklarade krampanfallen kom dock tillbaka och det blev flera sjukhusbesök under Johannas första månader.

Vid ett av dessa, den 19 maj 2002, vårdades Johanna på IVA-avdelningen. Hon skulle flyttas över till en barnavdelning, men hennes kramplösande dropp med lidokain (Xylocard) höll på att ta slut. Den ansvariga sjuksköterskan, Karin, blandade därför en ny infusionsspruta, som skickades med till barnavdelningen där en sjuksköterska kopplade in den.

Johanna börjar dock ganska omgående att krampa igen. Trots att dosen av Xylocard ökas och att man försöker suga rent hennes luftvägar avtar inte kramperna, och inom en halvtimme är Johanna livlös.

Den rättskemiska analysen visar att Johanna dött av akut hjärtsvikt till följd av lidokainförgiftning.

Karin berättar några dagar efter Johannas död för klinikledningen att hon misstänker att hon kan ha förväxlat styrka i samband med att hon blandat droppet.

Vållande till annans död

Händelsen anmäldes i juni 2002 till Socialstyrelsen enligt Lex Maria. Normalt sett brukar ärenden av detta slag hanteras av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), men i detta fall initierade åklagaren i Kalmar en civilrättslig process. Efter polisförhör och en för Sverige unik rättegång fälldes Karin i december 2003 i Kalmar tingsrätt för vållande till annans död.
För en lekman utan större inblick i sjukvården som snabbt tar del av ovanstående fakta låter det kanske som att tingsrätten fattat ett rimligt beslut.

Man behöver dock inte gräva alltför djupt i den analys av händelseförloppet som?krishanteringskonsulterna? Synnöve Ödegård och Jean-Pierre Bento, med hjälp av sjukhusapotekaren Anne Hiselius, genomförde på eget initiativ i fjol för att istället få en helt annan bild.

Rapporten visar med all tydlighet att det var en kombination av flera personers ingripanden och beslut, olyckliga omständigheter och systemfel som bidrog till Johannas död.

Kramper är till exempel en känd biverkning av lidokain i hög dos. Borde inte den läkare på barnavdelningen som behandlade Johanna, när hon reagerade till synes paradoxalt med kramper på den ökade dosen Xylocard, haft skäl att åtminstone överväga att symtomen kunde vara ett tecken på överdosering?

Karins felaktiga uträkning av läkemedelsdosen finns dokumenterad i läkemedelsjournalen, men trots att den kontrollräknades på barnavdelningen upptäcktes inte felet. Av den dokumentation som Karin fört i läkemedelsjournalen framgick att hon felaktigt utgått från den starka styrkan istället för den svaga som borde ha använts. Trots detta uppmärksammade alltså ingen som var med när droppet sattes in den felaktiga blandningen.

Varför gav den ansvarige läkaren på intensivvårdsavdelningen, mot gällande föreskrifter, bara en muntlig ordination av Xylocard-infusionen?

Vilket ansvar har den verksamhetschef som under lång tid underlåtit att utarbeta säkra rutiner för beredning av infusionslösningar på IVA-avdelningen?

Samhället menar genom domen i tingsrätten att alla dessa komplicerande faktorer, och många flera, är oväsentliga ? Karin är ensam ansvarig.

Svårt gå vidare

Själv förnekar Karin absolut inte att hon har ett tungt ansvar i det inträffade, och hon känner förtvivlan inför vad som hänt. Hade ärendet gått den normala vägen, via HSAN, tror hon att hon successivt skulle kunnat komma tillbaka till vardagen och arbetat åtminstone deltid idag. Istället väcktes åtal.

? Jag blev helt förstörd och har varit sjukskriven sedan dess. Att bli behandlad som en brottsling av samhället trots att det uppenbart inte funnits något uppsåt är oerhört kränkande, säger hon.

? Hade jag inte haft egna barn hade jag nog tagit livet av mig. Jag planerade för självmord varje dag under en period. Men i höstas kom Synnöve, Jean-Pierre och Anne in i bilden och det gjorde mig starkare. Jag tänker inte lika ofta på självmord nu.
Tingsrättens dom har överklagats, och hovrättsförhandlingar väntas inledas under våren. Den nya rapporten har gett henne ett försiktigt hopp, men hon har svårt att se hur hon skulle orka gå vidare om tingsrättens dom står fast.

System i otakt

Karin berättade alltså själv för klinikledningen att hon fått onda aningar och insåg att hon kunde ha gjort fel. Kanske hade barnläkaren åtalats istället, om Karin inte gett sig till känna.

? Det var föredömligt gjort, den typen av handlande är en förutsättning för att vi ska kunna förbättra hälso- och sjukvården. Men om man riskerar allmänt åtal i sådana här fall lär vi få ett system där ingen vågar säga något, där fel tystas ned och personalen håller varandra om ryggen, säger Anne Hiselius.

? Jag skulle tro att vi redan fått en sådan utveckling efter den här historien. Som det ser ut idag går sjukvårds- och rättssystemen i otakt med varandra. Vi borde istället gemensamt försök åstadkomma en icke-straffande kultur där det är naturligt att anmäla sig själv för att man ska kunna förändra rutiner så att liknande fel inte återkommer.

Avråder från IVA-karriär

Karin möttes av stor förståelse och empati från verksamhetschefen, arbetskamrater och vänner ? inledningsvis. Men tiden har gått.

? Det finns några kvar nu som fortfarande stöttar men de har blivit färre, säger hon.

Från det övriga samhället har hon, förutom viss assistans från facket, främst fått förslaget att äta antidepressiva läkemedel.
Karin arbetade deltid en period innan åtalet väcktes, men hade svårt att hitta tillbaka till den yrkesroll hon en gång behärskade.

? Allt är förändrat. Många förväntar sig att jag ska vara som vanligt på jobbet, men det går inte. Det har med känslor att göra. Jag är rädd att göra fel igen, säger hon.

Historien om Johannas död illustrerar vårdpersonalens ? i synnerhet på intensivvårdsavdelningar ? utsatthet. Hur attraktiv är egentligen en stressig tillvaro full av beslut och ingripanden på liv och död, där säkerhetssystemen är bristfälliga, kopplat till ett rättssystem som inte förmår att ta hänsyn till komplicerade orsakssammanhang utan hellre jagar enskilda syndabockar?
Karin trivdes en gång med sitt jobb, men efter sina erfarenheter skulle hon inte rekommendera någon att ta tjänst som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning.
Det är inte svårt att förstå varför.

Fotnot: Johanna och Karin heter egentligen något annat.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng