Vem ska ha rätt till dyra läkemedel?

Vissa läkemedel subventioneras och andra inte. Vissa får ta del av dyra läkemedel och andra inte. Men hur ska det beslutet tas och vem ska göra det, frågar sig Micaela Toresson i ett blogginlägg.

12 Maj 2016, kl 08:01
3

Micaela Toresson, medicinjournalist och webbredaktör, Läkemedelsvärlden.

Om bloggen

Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

I Sverige subventionerar staten vissa läkemedel för att alla ska ha tillgång till bra och effektiva behandlingar.
Vid en generell subvention blir läkemedlet subventionerat för hela sitt godkända användningsområde. Men det finns också begränsningar och vissa läkemedel kan exempelvis subventioneras endast för ett visst användningsområde eller för en viss patientgrupp.

Jag skulle inte vilja ha Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets jobb, att avgöra vilka som ska få rätt till dyra läkemedel till ett subventionerat pris och vilka som inte ska få det.

Att rent krasst utgå från en modell och räkna ut kostnadseffektiviteten för att avgöra om ett läkemedel ska subventioneras eller inte är relativt lätt. Men att sedan se till den specifika individen och olika etiska aspekter är svårt. I alla fall för mig.

Vissa personer med sällsynta diagnoser behöver vård hela livet för att överleva och ha en dräglig vardag. Uppgången av diagnostik av sällsynta diagnoser är explosionsartad och att undanhållas vård som finns att få är verklighet för en del.

Vissa anser att processen för introduktion av nya läkemedel är otydlig och att läkemedel för sällsynta sjukdomar inte passar in i modellen. Detta eftersom att läkemedlet i fråga kan vara riktad till enbart ett tiotal patienter i Sverige. En del från läkemedelsföretagssidan menar att det är svårt att förutse hur läkemedel kommer att bedömas, om det är TLV, Sveriges landsting och kommuners NT-råd eller trepartssamtal mellan SKL, TLV och läkemedelsföretaget, som kommer att behandla läkemedlet.

Eftersom att kostnaderna i en hälsoekonomisk analys måste slås ut på en extremt mycket mindre patientgrupp än generellt kan det vara svårt att använda sig av samma modell som för andra läkemedel.

Sofia Wallström, generaldirektör på TLV, menar att de flesta särläkemedlen ingår i förmånen för att de har ett rimligt pris, men att det finns exempel på läkemedel som inte gör det och att läkemedelsföretagen inte tar sitt ansvar fullt ut.

Jag tycker att man inte ska dra alla läkemedelsföretag över en kam. Det finns stora läkemedelsbolag som kanske sätter för höga priser på läkemedlen jämfört med vad det kostat att ta fram dem, men samtidigt finns det säkerligen flera mindre bolag där man knappt går med vinst på nyproducerade läkemedel.

Kanske kan hälso- och sjukvårdsminister, Gabriel Wikströms, initiativ att utveckla den värdebaserade prissättningen, för att modellen ska få en större förutsägbarhet och transparens, vara en lösning på problemen.

Men är personer med sällsynta diagnoser mindre värda än andra? Nej skulle jag impulsivt svara. Men när det kommer till kostnadseffektiviteten och allas gemensamma budget för subventionerade läkemedel och vad prislappen hamnar på lirar det inte riktigt. Där gör vi skillnad och det kanske vi ska också. Men frågan är hur det beslutet ska tas och av vem.

3 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Håller med att dagens system inte fungerar bra för ovanligare sjukdomar. TLV:s bedömningar skulle också behövas omprövas i takt med att kunskapsläget förändras. När ett nytt läkemedel kommer och TLV skall bedöma vet man ju egentligen minst om preparatet. Det tar några år och kanske ännu längre för nya läkemedel till en mindre grupp innan läkemedlet kan korrekt värderas.

    Sedan är ju också frågan hur stor kostnad det skulle bli om läkarna fick skriva ut alla dyra preparat som finns. För små patientpopulationer kanske det är en liten kostnad totalt sett och acceptabelt därför. Troligen vore det bästa systemet för typ läkemedel till mindre grupper att frångå TLV och ersätta det med en grupp specialister, som får bedöma om förskrivningen är motiverad utifrån journalerna och ett slags licensförfarande kan man säga. Mycket bättre än TLV, som inte kan förhindra felaktig förskrivning.

  2. Nationellt prioriteringscentrum i Linköping publicerade 2015 en rapport “Prioritering och finansiering av läkemedel för behandling av patienter med sällsynta sjukdomar”. Rapporten skrevs på uppdrag från Läkemedels- och apoteksutredningen som ett kunskapsunderlag för prioriteringar av läkemedel vid sällsynta sjukdomar. NEPI medverkade i framtagande av denna rapport.

    Även om man inte håller med om slutsatserna/förslagen så är rapporten ett bra underlag för en konstruktiv fortsatt diskussion och berör flertalet av de frågor som Micaela konstruktivt lyfter i bloggen.

    Se: http://korta.nu/priosarlakemedel

  3. Jag gillar inte att dyra läkemedel avslås utan att patienten har ens fått möjlighet att testa preparatet. Jag tycker att samhället skall ha en generös attityd och bevilja även dyra preparat, men försöka kontrollera den enskilda förskrivningen, så den blir optimal och korrekt. Inom reumatologin har man ju gjort lite liknande på Karolinska fast inte på så dyra preparat.

    Viktigaste skälet är att patienterna sitter och Googlar och får reda på att det kommer ett nytt läkemedel mot sin ovanliga sjukdom. Om de då inte ens får prova preparatet så är det ju en personlig tragedi och förlust av hopp om förbättring. Samtidigt vet vi att utprovning av läkemedelseffekt sker i en stor grupp och om läkemedlet ger inte så bra effekt kan det ändå finnas en subgrupp, som får alldeles utmärkt effekt. Det finns minst ett läkemedelsföretag, som försöker hitta subgrupper som får effekt av misslyckade preparat.

    Sedan om inte särläkemedel används så minskar intresset att utveckla sådana läkemedel och klyftan mot andra sjukdomar vidgas. På lång sikt kan särläkemedel bli framtida melodin, eftersom det går inte att förbättra läkemedel mot vanliga sjukdomar till slut. Den utvecklingen kommer säkert i framtiden.

    Sedan finns ju alltid möjligheten att patienterna betalar fördyringen genom en solidarisk höjning av högkostnadsbeloppet, som täcker merkostnaden. Ett minimum tycker jag att alla skall ha möjlighet att testa sådana läkemedel viss tid för att se hur effekt och biverkningar är. Alla får nog mer ro i sinnet då om den chansen finns.