En stor andel av de läkemedel som används idag härstammar i någon mening från växtriket. Ändå har bara en bråkdel av alla växter undersökts vad gäller farmakologiskt aktiva substanser.
Ett av problemen har att göra med det stora utbudet; vilka växter ska man välja att undersöka? Ibland har naturfolkens gehörstraderade kunskaper kunnat ge forskarna ledtrådar.
Idag tror en del forskare på fullt allvar att vi kan lära oss mycket genom att studera vad djuren sätter i sig. Det handlar om ett tvärvetenskapligt forskningsfält som växt fram under de senaste årtiondena och brukar kallas ?zoo pharmacognosy? ? läran om hur djur självmedicinerar.
Blad mot parasiter
Det först upptäckta och mest kända exemplet på ?zoo pharmacognosy? handlar om schimpanser som medicinerar mot gastrointestinala parasiter.
Det har länge varit känt att vilda schimpanser äter växten Aspilias blad under den regniga delen av året, när risken för parasitinfektioner är som störst. Schimpanserna plockar växtens blad och rullar runt dem i munnen innan de sväljer bladen hela.
Eloy Rodriguez vid Cornell University i USA, en av pionjärerna inom området, visade 1985 att bladen innehöll den farmakologiskt aktiva substansen thiarubrin A, som har antiparasitära och eventuellt antibakteriella egenskaper.
Studien har dock fått kritik; efterföljande forskare har inte kunnat isolera thiarubrin A från Aspilia-löven. Dessutom har det visat sig att schimpanserna även sväljer många andra sorts löv på liknande sätt.
Senare studier har dock visat att beteendet antagligen ändå kan ses som en form av självmedicinering. Bladen ingår inte i schimpansernas normala diet, och att svälja bladen ger ingen näringstillförsel.
Verkningssättet verkar dock vara snarare mekaniskt än farmakologiskt, de stora bladen tycks ha en förmåga att skrapa loss parasiter från apans tarmkanal.
Frukt mot bakterier
Hos schimpansernas storvuxna kusiner gorillorna har man dock på senare tid observerat något som kan vara farmakologisk självmedicinering.
Afrikanska gorillor äter ofta växten Aframomums röda frukt. I laboratoriet har man kunnat visa att frukten har antibakteriella egenskaper mot vissa former av E. coli och Pseudomonas.
Detta är ett exempel på den kanske mest fruktbara tillämpningen av zoo pharmacognosy ? undersökning av djurs föda vad gäller effekter mot patogena mikroorganismer.
? Mot bakgrund av den ökande resistensen mot våra nuvarande antibiotika och parasitmedel har vi inte råd att låta den här kunskapskällan försvinna, säger primatologen Michael Huffman vid universitetet i Kyoto i Japan.
Huffman och hans forskarkollegor testar för närvarande ett antal växter som djuren visat vägen till, och letar både veterinär- och humanmedicinska tillämpningar. Tillsammans med danska forskare utvärderar han kemiska substanser från växter som kan få användning som parasitmedel för grisar. Andra forskare har tagit djuren till hjälp i jakten på nya malariamedel.
Myggmedel
för primater och björnar
Det finns fler exempel på självmedicinerande djur, och det handlar framför allt om våra närmaste släktingar aporna.
Enligt antropologen Mary Baker använder apor av arten Cebus capucinus olika fruktsafter och växter mot irritationer i pälsen eller rentav som myggmedel. Växterna innehåller farmakologiskt aktiva substanser med bland annat insektsrepellerande egenskaper. Lokalbefolkningen i området använder efter bearbetning växterna mot hudirritationer och som myggmedel.
Även nordamerikanska brunbjörnar har hittat myggmedel i naturen. Enligt ännu opublicerade uppgifter tuggar och blandar björnarna roten av Ligusticum porteri med saliv och gnider in i ansiktet. Roten innehåller starkt doftande kumariner som kan stöta bort insekter.
Träkol mot förgiftning
Hos aporna på ön Zanzibar utanför Tanzania är blad från mandel- och mangoträd populär föda. Bladen är proteinrika men innehåller dessvärre toxiska fenoler.
Vad gör då aporna åt saken ? jo, enligt antropologen Thomas Struhsaker som ägnat sig åt fältstudier på Zanzibar mellan 1991 och 1996 sätter de i sig träkolbitar från förkolnade stammar, stubbar och grenar.
Kol används som bekant världen över på människor för att adsorbera giftiga ämnen från tarmen och därmed häva förgiftningar. Kemisk analys visade att träkolet på platsen mycket riktigt hade en bra förmåga att binda fenoler, medan proteinerna inte påverkades och följaktligen kunde tas upp i apans matsmältningskanal.
Struhsaker noterade dessutom högre födelsetal hos aporna och fler apor i områdena där det både fanns god tillgång på föda och träkol, jämfört med områden där träkol saknades.
Utrotningshotad disciplin
Inte minst för beteendevetarna är den nya disciplinen ?zoo pharmacognosy? intressant. En grundfråga ur deras perspektiv är i vilken grad djuren är medvetna om att de medicinerar. Äter de växterna med farmakologiskt aktiva substanser medvetet som behandling eller bara som ett av många inslag i den normal dieten?
Läkemedelsjägarna har däremot ännu inte riktigt fått upp ögonen för området. Mot bakgrund av resistensutvecklingen mot våra nuvarande antibiotika och parasitmedel kan man undra om inte denna möjliga kunskapskälla borde tas mer på allvar. Tyvärr finns det risk för att den försvinner ? många av de djur som självmedicinerar är idag utrotningshotade.