?Vad är egentligen ett läkemedel??

Temat har alltid varit spektakulärt, färgat av myter, mirakler och dåraktiga utopier. Drömmar om universalmedel, livselixir och kärleksdroger har samsats med skolmedicinens farmakopéer och vardagens huskurer. På en medicinsk marknad där ingen hade monopol, där statistik och kontrollerade studier inte var uppfunna och alla konkurrerade på lika villkor, saknades skarpa gränser mellan vetenskapligt och folkligt. […]

20 jun 2001, kl 20:31
0

Temat har alltid varit spektakulärt, färgat av myter, mirakler och dåraktiga utopier. Drömmar om universalmedel, livselixir och kärleksdroger har samsats med skolmedicinens farmakopéer och vardagens huskurer. På en medicinsk marknad där ingen hade monopol, där statistik och kontrollerade studier inte var uppfunna och alla konkurrerade på lika villkor, saknades skarpa gränser mellan vetenskapligt och folkligt. Erfarenhet, kulturell kompetens och patienternas behov avgjorde läkarens framgång. Farmakopéerna följde sin egen logik. Ont skall med ont fördrivas. Egenskaper som beskt, skarpt och mörkt blev symboliska bärare av den sjukdomsförgörande kraften ? vem tror på en hostmedicin som smakar gott? Inom samma logik rymdes livselixirens gyllene komponenter: guld, myrra, saffran, manna, honung, vin.

Också sedan läkemedelsindustrin etablerat sig kring sekelskiftet 1900 förblev gränsen mellan vetenskapligt prövade läkemedel och andra till en början öppen. Pharmacia (grundat 1911) byggde till exempel hela sin framgångsrika första utvecklingsfas på ?nervnäringspreparatet? energon. Huvudkomponenterna var kalvhjärna, socker och mjölk.

Med modernitetens framväxt ? vad sociologen Max Weber har kallat livsvärldens rationalisering eller avförtrollning ? tycktes frontlinjerna med ens knivskarpa. En av de viktigaste drogs mellan den vetenskapliga medicinens vetenskapligt testade läkemedel och de så kallade naturmedlen, rester ur ett förgånget, förbrukat vetande. Men här står vi inför en paradox. Trots svag beviskraft har just naturmedlen fortsatt att bära människans djupaste drömmar om evig ungdom, hälsa och sjukdomsbefrielse. De har också svarat mot en snabbt växande marknad.

Är det just den upptäckten som gjort att läkemedelsföretag som förr ägnade sig åt en bred, sjukdomsinriktad forskning idag tycks satsa allt mer energi på potenshöjande medel, föryngringshormoner, bantningspreparat, håravfallskrämer och rökavvänjningstuggummi?

Idag dras också nya frontlinjer. Läkemedel med syfte att bota och lindra sjukdom ställs mot medel med syfte att höja livskvaliteten och som i sträng mening alltså inte har med sjukdom att göra.

Frågan är problematisk. Den kan knappast hanteras med hjälp av själva sjukdomsbegreppet. En intensiv, humanistiskt inspirerad debatt har resulterat i att medicinens traditionella utgångspunkt ? att sjukdom definieras av ett antal objektiva kriterier ? utmanats av mer relativistiska positioner. Sjukdom, liksom smärta och lidande framstår mer och mer som rörliga konstruktioner, det vill säga som skapade och definierade från sociala, kulturella och individuella utgångspunkter.

Givetvis är detta av godo. Men kanske finns här också risker. Varje livsproblematik, varje subjektiv kroppsuppfattning kan omdefinieras till en medicinsk fråga utan att nödvändigtvis vara det. 1900-talets medikaliseringsprocess har inneburit en mycket stark tillvänjning till mediciner. Vi tycks ha fått en kultur där man löser problem genom att stoppa en tablett i munnen. Ta moderna tiders kvinna som ett exempel. Tillspetsat kan man säga att hon är uppfödd på p-piller, sover på rohypnol, åldras på östrogen och blir lycklig på prozac. Kanske blir hon också smal på xenical.

Hela denna process tycks alltså nu ta ännu ett steg genom de så kallade livsstilsläkemedlen (en sällsynt misslyckad benämning) som inte syftar till att bota sjukdom utan till att höja vår individuella livskvalitet, men också vårt individuella värde. De spelar rakt i famnen på vår kropps-, ungdoms- och prestationsfixerade kultur där njutning, potens och vitalitet framstår som medborgardygder, och övervikt och oskönt åldrande tillsammans med svaghet, handikapp och sårbarhet som stigmata för en ny typ av marginaliserad underklass.
Målet för det goda samhället borde i själva verket vara färre mediciner, inte fler.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng