Annons

Tror på magins krafter

På samemuseet Ájtte i Jokkmokk tar han sig fram lika världsvant som en ren i meterdjup snö. Han berättar om växter och djur, om boterskor och hur noiden arbetade. Möt Torbjörn Arnold, distriktssköterskan som forskat om traditionell samisk folkmedicin i 35 år.

23 apr 2002, kl 17:50
0

Annons

Det började för 35 år sedan. Torbjörn Arnold blev ingift i en samisk släkt i Arvidsjaur. Dåvarande svärfars föräldrar hade varit botare och arbetade enligt den klassiska samiska folkmedicinen.

? Det väckte mitt intresse. Eftersom jag var intresserad av medicin och historia började jag intervjua honom så mycket jag kunde. Sen började jag läsa allt jag kom över om samisk kultur och tänkande och det har bara fortsatt. Jag har intervjuat säkert ett hundratal personer.

Samisk folkmedicin i dag är inte densamma som tidigare. Den utvecklas som allt annat.

? I dag är det lika mycket kristallhealing, magnetarmband och zonterapi som inom all annan folkmedicin. Trots att det finns rester av den gamla kunskapen som man försöker hålla fast vid.

Torbjörn Arnold ser som sin huvuduppgift att dokumentera och lämna tillbaka kunskapen till samerna. Enligt honom finns den bara som fragment bland dagens samiska befolkning. Men suget efter kunskapen är stor.

? Eftersom det här ingår i den samiska identiteten är intresset stort. Att vara same innebär att använda det som tillhör ursprunget. Samtidigt ser jag gärna att andra tar del av den.

Det som Torbjörn Arnold kallar för traditionell samisk folkmedicin är sånt som samerna har använt under de senaste hundra åren. Eftersom all folkmedicin ständigt utvecklas går det inte att säga att det här har ett rent samiskt ursprung. Mycket är inlånat från Finland och övriga Skandinavien. På traditionellt vis har man bytt erfarenheter och kunskaper. Precis som det görs i dag, i den moderna sjukvården som baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kan bara bota sjuka

Det är ingen slump att Torbjörn Arnold arbetar inom sjukvården. Helst var det läkare han ville bli men för mycket slarv i skolan satte stopp för de planerna.
? Jag började som praktikant utan lön på lasarettet i Köping. Sen fick jag via arbetsförmedlingen ett riktigt jobb på ett ålderdomshem utanför Köping. Där var jag ett år innan jag kom in på mentalskötarutbildningen i Sala och fortsatte med sjuksköterskeutbildning med psykiatri som specialitet. Så småningom läste jag även vidare till distriktssköterska # samt steg ett-utbildning i psykoterapi.
Valet var enkelt enligt honom själv.
? Jag kan inget annat. Och vill inget annat ? jag kan bara ?bota sjukdom?!
De samiska tankegångarna kring sjukdom liknar dem hos andra naturfolk. I allmänhet kan det beskrivas som att sjukdom orsakas av att något främmande kommer in i kroppen eller att något tas ifrån kroppen.
? Det som kommer in är sjukdomsandar och -demoner av något slag. Det kan vara från de döda, eller andra andeväsen.
De döda och deras andar har en stor betydelse i samisk folktro. När det onda kommer in måste det ut, bort eller förintas på något sätt. Det finns flera olika metoder att göra det på.
? Det skiljer sig inte så mycket från övrig europeisk folkmedicin. Ju starkare medicin ju lättare var det driva ut det onda som inte ville vara kvar i kroppen. Var det man gav riktigt hemskt, som till exempel exkrementer, då var det riktigt bra för då gav det onda sig av.
Samerna hade tre sätt att bli av med det onda, som är gemensamt med annan folkmedicin; det kan drivas ut, sättas bort och sättas tillbaka.
Med att sätta tillbaka menar de att ta boten där man fått soten. Om man grävt med händerna i en myr och fått utslag på händerna, ska man tillbaka till samma ställe. Där tvättar man händerna och säger något som gör att man sätter tillbaks det onda.
Att sätta bort det onda kan exemplifieras med tandvärk.
? Då kan jag ta sju stickor från en björk. Jag petar med stickorna en i taget i den onda tanden, gärna tills det blöder. Sen tar jag stickorna och går tillbaka till björken, gör en rispa i trädet och knackar in stickorna i trädet. Då har jag fört över tandvärken till stickorna och sen till björken. Björken får tandvärken men jag slipper den.
Det sista alternativet är att släppa ut det onda, genom åderlåtning (venöst blod) eller koppning (kapillärt blod). En liknande metod som samerna använde är att bränna tunder. Tunder är det gamla fornskandinaviska ordet för fnöske.
? Man gjorde små koner av fnöske, satte dem på speciella punkter, ofta i närheten av där man hade ont, tände på konerna som fick glöda ner tills de gjorde brännsår i huden. Såren skulle hållas öppna och det som rann ut var det onda. Än i dag finns det äldre samer här i Jokkmokk med # ärr efter tidigare brännsår. Metoden var vanlig och användes hemskt mycket.
Att bränna tunder beskrev redan Linné på sin norrländska resa. Han kallade det för moxabränning och det förekommer också i Kina.
Torbjörn Arnold berättar vidare om en läkare som arbetade en tid på vårdcentralen i Jokkmokk.
? Han hade varit i Kina ett halvår och lärt sig klassisk kinesisk akupunktur. Han upptäckte att de här brännsåren satt precis på de meridianer där man enligt den kinesiska akupunkturen ska sätta nålar för en speciell åkomma.
Kopplingen mellan tunderbränning och akupunktur visar sig trots allt logisk.
? När Sovjetstaten föll och gammal sovjetisk litteratur blev fritt tillgänglig kunde man läsa att tunderbränning finns som i ett band från den skandinaviska halvön, över Kolahalvön och hela Sibirien ända bort till Kina.

Uppdelad sjukvård
Det samiska sjukvårdssystemet var indelat i olika nivåer, precis som dagens allmänna skattefinansierade svenska sjukvård. Först kom allmänkunskapen i form av egenvård. Det var någon i varje familj som kände till vilka växter eller djurfetter som skulle användas för vilken åkomma.
? Nästa nivå var botaren, som en distriktsläkare. Ibland var botarna specialiserade, vissa var duktiga på åderlåtning och andra på koppning.
En specialitet som botarna praktiserade var stenbad. Det var ett annat sätt att ta boten där man fått soten.
? Den sjuke kommer till botaren som ser att här hjälper bara stenbad. Den sjuke klär av sig, man tar en pall, runt den byggs ett tält av slanor, filtar, hudar och annat. Under pallen grävs en grop i marken. Sen går botaren ut och hämtar tre stenar. Den ena ska ha legat helt under jorden; det är jordstenen. Den andra ska ha legat helt i vatten; det är vattenstenen. Den tredje ska ha legat helt i luft, uppe på berget; det är luftstenen. Sen går man hem med stenarna och tar det fjärde elementet ? elden.
? Stenarna hettas upp i elden tills de glöder. Sen läggs stenarna i vattnet under den sjuke som omges av tältet och ångorna från vattnet. När stenarna läggs i vattnet kommer en av dem att fräsa mer än de andra. Alternativt kommer en av dem att spricka. Då har man fått ett bevis på var sjukdomen kommer ifrån. Samtidigt får den sjuke bot från ångan som kommer från vattnet.
Det tredje och siste steget var noiden. Det var som att åka till specialisten på regionsjukhuset. När inget annat hjälpte kunde Noiden kämpa med dödsandarna, förhandla med dem och komma fram till vilket offer som behövdes för att släppa själen. Sen lämnade han tillbaka själen till den halvdöda kroppen.
? Noiden hade även annat för sig. Han kunde suga ut sjukdom som inte andra kunde. Han kunde avvisa sjukdom genom att spotta eller kräkas ut den. Han hade många metoder och kunde också beskyddas av sina speciella skyddsandar.
Det fanns olika metoder att bli noid, men den vanligaste var att man fick någon form av kallelse. Man kände på sig att man ska bli noid. Då sökte man upp en annan noid för att få undervisning som vanligtvis inleddes med att man blev utskickad i skogen en vecka eller två utan mat.
? Under den tiden är det meditation som gäller. Då skaffar man sig sina skyddsandar, hjälpandar och får kontakt med andevärlden. Sen kom man tillbaka och fick lära sig alla knepen av sin mentor. Vanligtvis var det en kallelse men det gick också i vissa släkter. Det kunde också hända i samband med en egen allvarlig sjukdom där man legat för döden och tillfrisknat ifrån. Då trodde man att man hade fått en ny chans av andevärlden.
I sitt arbete använde sig noiden av schamaniska metoder. Han använde bland annat trumman som ett redskap för att försätta sig själv i schamantrance för att frigöra själen för att kunna göra resan till andevärlden.
? Att försätta sig i trance var det flera som kunde. Men det vara bara noiden visste hur han skulle komma tillbaka igen.

Det finns en själskropp
Trots att allt förändras med tiden, finns det fortfarande aktiva botare och boterskor. Torbjörn berättar om en speciell botare som gick bort för ett tiotal år sedan.
? Han var specialist på eksem och psoriasis. Han blandade moderna och klassiska ingredienser samt en del magi.
Såg du honom arbeta?
? Ja då. Jag har själv psoriasis. Den på knäna har han botat. Men inte på armbågarma för han dog innan jag lät honom ta dem. I dag har jag ingen psoriasis på knäna.
Hur tolkar du det?
? Jag tolkar det som att han har en speciell mental kraft som han kan påverka med. Jag vet vilka ingredienser han använde i sin medicin och har funderat på att prova men jag vet inte om jag har den mentala kraften.
För första gången under intervjun tvekar Torbjörn Arnold. Han har svårt att förklara hur han tänker:
? Jag säger som så att jag har sett det fungera men varför måste jag förklara det. Det är på samma sätt med vissa läkemedel, vi vet att det fungerar men vi kan inte förklara hur eller varför. Jag förmodar att det är en kombination mellan ett medel och en mental kraft. Den som botar för över sin tro, sin kraft, till den som behandlas.
? Eftersom jag är utbildad inom psykoterapi är detta inte speciellt konstigt. Jag tror inte att vi kan dela upp allt i kropp och själ utan det finns någon sorts själskropp där de påverkar varandra. Det moderna tänkandet är på väg åt det hållet i dag. Därför kan folkmedicin och komplementär medicin få en stor betydelse i framtiden.

Handpåläggning och placebo
Torbjörn står med en fot i den traditionella medicinen och en fot i skolmedicinen. Men han ser inte det som ett problem.
? Det fungerar alldeles utmärkt. Jag får en större förståelse för den samiska folkmedicinen, jag kan förstå varför det fungerar, speciellt eftersom jag även är utbildad inom psykiatrin. Jag förstår det här med själens inflytande på kroppslig hälsa.
Han tycker sig också få en annan förståelse för skolmedicinen ? vi sysslar mycket med magi och övertro inom vår medicin.
? Vi sysslar med handpåläggning även inom sjukvården. Ingen blir bättre av att vi tar sänkan på dem men de kan känna sig bättre eftersom de blir omhändertagna. Det fungerar som ett slags åderlåtning. Vad vi gör och hur vi uppträder påverkar patienten.
? Ju mer jag håller på med det här desto mindre tveksam blir jag till att det finns starka gränser mellan kropp och själ. Kroppen är inte dualistisk utan det finns en helhet som består av både kropp och själ. Det hänger ihop.
Trots 35 års forskning använder han inte den samiska medicinen i arbetet. För det första får han inte, enligt svensk sjukvårdslag, och för det andra vill han inte riktigt.
? Samtidigt är det lite konstigt att jag inte får använda det här i mitt arbete. Det sägs ju att behandlingen i dag ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det senare är det ju ? det är bot och metoder som är tusen år gamla.

Spännande område
Vad är det som gör att någon kan hålla på med ett forskningsfält i 35 år. Naturligtvis ett brinnande intresse. Men vad gör detta så intressant. Torbjörn Arnold svarar blixtsnabbt:
? Hemskt mycket. Dels är det björknäver. Samiska kvinnor satt tidigare i ett sittbad fyllt med en dekokt på björknäver när de hade underlivskräfta. Senare har det visat sig att det vita färgämnet i björken, betulinet, har en hämmande effekt på cancertumörer. I Kanada håller man just nu på att försöka utveckla ett läkemedel utav det här. Det har de samiska kvinnorna känt till i hundratals år.
Sen berättar Torbjörn att vid förkylning dricker samerna ett te gjort på skvattram, och att det dricks även vid andra virussjukdomar.
? Nu har ett företag nere i Småland visat att skvattram innehåller ett ämne som heter ledol (ledumkamfer) som hämmar tillväxten av hiv-virus. Det har alltså en antiviral effekt. Även detta har samerna använt i århundraden.
Den absolut vanligaste växten i samisk folkmedicin är kvanne. Den åt samerna på våren när man hade varit utan C-vitamin en längre tid och behövde fylla på.
? Men när man tittar i litteraturen innehåller kvanne nästan inget C-vitamin #. Vilken kvanne har man studerat då? Jo, kinesisk kvanne, men inte vår nordliga. Kvanne användes alltid vid infektionssjukdomar då den verkade ha någon stärkande effekt på immunförsvaret.
? Det finns massor av berättelser från Jokkmokks marknad där äldre # samer gick runt och tuggade kvannerot för att inte smittas av sjukdomar som gick runt på marknadsplatsen.

Material till flera böcker
När Torbjörn kommer hem efter arbetet på Jokkmokks vårdcentral ligger det digra materialet efter 35 års forskning och väntar. Men det är svårt att jobba heltid och hinna med att slutföra materialet.
? Det håller inte att komma hem klockan fem på kvällen och sätta sig två timmar på kvällen. Att sammanställa det är ett heltidsjobb.
I första hand siktar han på att skriva en bok om växterna inom samisk folkmedicin. Så småningom vill han även skriva en bok om andra behandlingsalternativ.
? Förhoppningsvis kan det bli en bok eller två. Först måste jag få ihop det till en bra löpande text som inte är någon telefonkatalog. Jag ska lägga in lite historier, berättelser, exempel ? det är redaktionellt arbete som nog tar sin tid #. Kan man få någon att sponsra ett halvår vore det underbart.

FAKTA
Född: I Köping, Västmanland, 1943.
Uppvuxen: I Köping fram till 20-årsåldern.
Utbildning: Distriktssköterska # med vidareutbildning i psykiatri och psykoterapi.
Fritid: Läser mycket, skriver och håller föredrag om samisk folkmedicin. I övrigt familjeliv och matlagning.
Familj: Ja, hustru och två döttrar och styvson, en bror i Täby.
Senaste film: Amelie från Montmartre, ?den var suveränt bra?.
Bok att rekommendera: Många?
Äger skoter: Nej, men väl skidor.
Favoritmat: Älg och ren, med ett gott rödvin.
Idrott: Simning, förr i tiden.
Nästa resmål: Tågluffa i Europa.

FAKTARUTA – SAMISKA BEHANDLINGAR
Infektioner behandlades med grankåda. Man gjorde en kådsalva som fick stelna till ett dragplåster. För att läka det efterföljande såret applicerades björklöv.
Tibastbär användes för att behandla rakitis. Fem bär kan vara dödliga för en vuxen, men man gav 1-2 bär till barn med rakitis.
Björnfett användes som salvbas och mycket annat och hade en central roll. I dag tror man att fettet kan ha en koppling till prostaglandinsyntesen.
Kvannerot tuggade man för att inte bli förkyld.
Björnen och renen var centrala djur. Alla delar av djuret var lika starkt som hela djuret självt. Fett från djuren användes liksom kroppsdelar. För att behandla ett ömmande knä trycktes en björntass mot det onda.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng