Annons

Som man sår får man skörda

Vi upplever en cirkus av opportunistisk regionalpolitik. Studenter har blivit en handelsvara på en konkurrensutsatt marknad, där det kan vara bra för utbildaren men hur gör man om råvaran är av bristande kvalitet eller sinar, undrar Björn Lindeke i Stockholm.

26 aug 2003, kl 10:40
0

Annons

Nya farmaceututbildningar blev en verklighet hösten 2000 då treåriga receptarie- och kandidatutbildningar startade i Kalmar och Göteborg. Pionjärerna fick ut sina examina i maj och juni. Alla verkar nöjda, arbete finns. Detta var de första nya kullarna som kom att bidra till att försäkra apoteken om ett tillskott av förhoppningsvis god farmaceutisk kompetens.

När Göteborg startade upp den treåriga receptarieutbildningen hade man 3,5 sökande per plats och för Kalmar gällde i stort sett detsamma, tillgången på sökande var god. Institutionerna vinnlade sig om att leva upp till en förväntad tuff granskning från Högskoleverket avseende programmens utformning och tillgången på lärarkompetens. Man fick också Högskoleverkets gillande.

När Kalmar och Göteborg väl gått i bräschen och sprängt fördämningarna för ett uppdämt utbildningsbehov och även Uppsala fått sin treåriga utbildning, brakade det löst. Linköping kom igång och också Umeå. Utbildning är på väg i Karlstad och kanske även i Luleå.
Liksom fallet var med farmacie kandidatutbildningen vid Södertörns högskola, som senare lades ner, upplever vi åter en cirkus av opportunistisk regionalpolitik. Läkemedelskunskap är en bricka i det politiska spelet. Det gäller att få till en massutbildning. Man bekymrar sig mindre om krav på kunskapsinnehåll och kvalitet. Vad blir resultatet? Jo, antalet sökande var i stort sett hälften såstort som antalet platser, vid vårens intagning till utbildningen i Uppsala.
Resultatet av den pågående utbildningspolitiken inom läkemedelsområdet skiljer sig inte från den avseende övriga naturvetenskaper. Beträffande kemi ? som är en nog så viktig del av läkemedelskunskapen ? har Högskoleverkets utvärdering visat att situationen är mer än bekymmersam. Antalet sökande är få i förhållande till antalet platser. Det finns för många kemiutbildningar och alla behöriga tas in, vilket innebär varierande förkunskaper. På det stora hela är studenternas förkunskaper sämre än tidigare och en del av grundutbildningen i kemi måste bli en repetition av gymnasiekursen.

Studenter har blivit en handelsvara som man köpslår om på en konkurrensutsatt marknad. Det kan vara bra och kvalitetshöjande för utbildaren men hur gör man om råvaran är av bristande kvalitet eller sinar? Ett konkurrensmedel kan ju vara att sänka kraven för såväl inträde som utsläpp i systemet. Antalet producerade enheter ökar även om kvaliteten sjunker, men det kanske gör mindre, huvudsaken är att man får betalt. Med färre studenter sjunker studentpengen, vilket leder till att man får råd med färre lärartimmar. Färre lärartimmar harmonierar med bristen på kompetenta lärarkrafter. Ta in fler outbildade lärare säger politikerna och sedan är vi inne i Moment 22-situationen.
Det hävdas att det elevmaterial som svensk gymnasieskola i dag förser universitet och högskola med utgörs av biologiska analfabeter. Det kanske är så att en förändring har skett! Undertecknad har undervisat i Läkemedelskemi/Läkemedelsmetabolism vid Farmaceutiska Fakulteten i Uppsala varje termin sedan 1974. Vid sidan av att inslaget av tuggummituggande disciplar som genomlever föreläsningarna med bakvänd keps på huvudet har ökat, så möttes jag vid en föreläsning i januari i år för första gången av kommentaren ?Jag fattar inte ett djävla skit?.

Kära politiker, åtgärder som genomförts på grundskolenivå börjar nu få effekt på högskolan! Även om specifikationsgränserna för råvaran vidgats när det gäller utbildning i läkemedelskunskap får man hoppas att marknaden skall kunna försörjas med bra kompetens även i framtiden.
Björn Lindeke
professor
Vd Apotekarsocieteten