Paklitaxelfrisättande stent kostnadseffektiv för högriskpatienter

En läkemedelsfrisättande stent är mer kostnadseffektiv jämfört med traditionell hjärtstent i en svensk population med koronar artärsjukdom. Det visar en ny svensk studie publicerad i Scandinavian Cardiovascular Journal.

17 feb 2006, kl 00:36
0

Anledningen till skillnaden i kostnadseffektivitet är ett minskat behov av revaskularisering bland högriskpatienter (diabetes, trånga kärl, långa lesioner) som fick en Taxus paklitaxelstent från Boston Scientific jämfört med patienter som fick traditionella metallstentar.

För patienter med medelrisk är den genomsnittliga årskostnaden 72 200 kr för paklitaxelstent, jämfört med 66 900 kr för en vanlig metallstent. Motsvarande kostnad för högriskpatienter är nästan densamma, 73 000 kr jämfört med 71 700 kr.

– Den högre initiala kostnaden för Taxus-stenten kompenseras av den kraftiga minskningen av behovet av upprepade behandlingar, i form av revaskularisering. Den paklitaxelfrisättande stenten leder också till en förbättrad livskvalitet för patienterna, säger Iwar Sjögren, läkare vid hjärt- och kärlavdelningen på Falu Lasarett och en av medförfattarna till studien, i ett pressmeddelande.

För en medelriskpatient med traditionell hjärtstent uppgår kostnaden för upprepade behandlingar till 14 579 kronor under 24 månader, jämfört med 4 167 kronor vid behandling med paklitaxelstenten.

För medelriskpatienter som behandlas med vanlig stent var behovet av 24-månaders-revaskularisering 17,4 procent jämfört med 5,6 procent för paklitaxelstenten. Motsvarande siffror för högriskpatienter är 23,3 procent för traditionella hjärtstentar och 7,7 procent för paklitaxelstenten.

Studiens författare hävdar också att om man mäter kostnad per revaskularisering som undvikits, är paklitaxelstenten mer kostnadseffektiv för medelriskpatienter på 12 och 24 månader.

Studiens syfte var att undersöka kostnadseffektivivitet med paklitaxelstenten jämfört med vanliga metallstentar. Den är inte en randomiserad kontrollerad studie utan bygger på en analytisk modell där kliniska data på revaskularisering kombineras med kostnader för medicinska tillgångar och litteraturdata.

Författarna har också en lång beskrivning i studien av dess olika begränsningar, men sammanfattar att paklitaxelstenten definitivt är kostnadseffektiv för högriskpatienter och att det ser fördelaktigt ut även för patienter med medelrisk.