Mycket snack men lite verkstad

Politiker talar gärna om vad de vill göra men kan ofta få svårt att driva igenom det de föreslår. I enskilda frågor går handling inte alltid ihop med vision, och partiernas förslag kan vara dåligt förankrade.

20 aug 2002, kl 17:22
0

Partierna handlar inte alltid efter det de säger sig stå för. Väl känt är miljöpartiets kovändning i frågan om arbetsplatskoder nyligen. Partiet hade motionerat för individuella förskrivarkoder men gick sedan, till moderaternas förtret, med på regeringens förslag om arbetsplatskoder. Moderaterna reserverade sig mot förslaget.

? Det var frågan om vi skulle gå ihop med borgarna. Men att vi inte kunde acceptera deras förslag berodde på deras inställning i frågan om läkarnas integritet, säger Helena Hillar Rosenqvist, riksdagsledamot för miljöpartiet.

Men inte heller regeringen som lagt fram förslaget om arbetsplatskoderna i den senaste läkemedelspropositionen har följt sin egen linje.

? Jag vill egentligen ha individuella koder men tiden var inte mogen för detta. Med arbetsplatskoder har vi tagit första steget mot individuella koder, påpekar Susanne Eberstein (s), socialutskottets andre vice ordförande.

Hon menar att detta blir ett sätt att kunna kontrollera förskrivningen av framför allt narkotiska läkemedel. För trots att socialdemokraterna vid ett flertal tillfällen under tidigare år motionerat för inskränkningar i förskrivningsrätten för narkotiska preparat föreslog man i den senaste propositionen att den fria förskrivningsrätten för läkemedel bibehålls som den är.

Inkonsekvent om subventionen
Den enskilde läkaren är den som bäst kan avgöra om ett läkemedel ska subventioneras eller inte. Det menar Chatrine Pålsson, riksdagsledamot för kristdemokraterna. I det ljuset kan det tyckas underligt att kristdemokraterna godtagit förslaget som klubbades i april om att inrätta en läkemedelsförmånsnämnd. I en motion med anledning av den senaste läkemedelspropositionen ställer sig partiet kritiskt till att vissa läkemedel kan komma att uteslutas ur läkemedelsförmånen samtidigt som man säger sig förstå att detta är en oundviklig följd av nämndens arbete.

? Vi är oroliga för hur nämnden ska arbeta men vi vill ändå ge förslaget ett försök. Vi är också tveksamma till nämndens sammansättning och om det räcker med två personer från brukarorganisationer. Men vi får se när praxis kommer och vi får hålla detta kontinuerligt under luppen, förklarar Chatrine Pålsson.

Även miljöpartiet gick med på förslaget om en läkemedelsförmånsnämnd trots att partiet tidigare motionerat för att det är den enskilde läkaren som ska avgöra subventionen. Thomas Julin, riksdagsledamot för mp, anser fortfarande att det är läkarens sak att bedöma detta.

? Om nämnden ska avgöra detta finns det risk att det blir en ekonomisk bedömning i stället för en medicinsk. Det kommer aldrig att bli total rättvisa och det kommer alltid att finnas gränsfall om vilken patient som ska få ett läkemedel subventionerat. Men läkaren är ändå den som avgör detta bäst.

När den så kallade fria listan som beskrev vilka sjukdomar som berättigade till kostnadsfria läkemedel togs bort 1997 var kristdemokraterna emot detta. Också nu föreslår partiet att det ska finnas möjligheter för läkemedelsförmånsnämnden att göra undantag för särskilt utsatta patientgrupper. Som exempel på sådana patienter anger Chatrine Pålsson tarmsjuka, psykiskt sjuka och blödarsjuka. Socialdemokratiske riksdagsledamoten Conny Öhman är också positiv till att låta psykiskt sjuka få kostnadsfria läkemedel. Men någon fri lista vill han inte se igen.

? Vår grundprincip är att högkostnadsskyddet ska gälla för alla. Vi kan göra undantag för psykiskt sjuka som inte inser att de mår bäst om de får läkemedel. Det finns däremot inga principiella skäl att göra undantag för insulin längre men den frågan har kommit i skymundan på grund av andra stora frågor.

Tvång höja högkostnadsskydd
Vänsterpartiet står bakom den proposition det beslutades om i april. Men de anser att högkostnadsskyddet ligger väl högt och att patienterna får betala för mycket ur egen ficka. Trots det stod de också bakom förslaget om en höjning av högkostnadsskyddets tak från 1 300 kronor till 1 800 kronor som gick igenom 1999.

? Eftersom vi har ett budgetsamarbete med regeringen måste vi ställa upp på dessa delar. Men vi fick också igenom vårt viktiga krav 1999 om bland annat ett höjt bostadstillägg för de betalningssvaga pensionärerna, säger Ingrid Burman (v), ordförande i socialutskottet.

Nu anser hon att det är viktigt att se över högkostnadsskyddet mer långsiktigt eftersom det har visat sig att människor ibland avstår från läkemedel av ekonomiska skäl.

Moderaterna har aldrig velat ställa upp på det högkostnadsskydd som finns idag utan har istället föreslagit olika lösningar som involverar försäkringar och sparkonton. Partiet reserverade sig mot den senaste propositionen i frågan och förordade i stället en frivillig försäkring som innebär att alla betalar upp till 1 200 kronor per år. Men lösningen skulle bara vara tillfällig.

? I väntan på att vi får en obligatorisk hälsoförsäkring där läkemedel ingår vill vi ha en frivillig försäkring i stället. Den obligatoriska försäkringen kommer att ta tid att utveckla, menar Leif Carlson, riksdagsledamot för moderaterna.

Motionen från 1997 om ett sparkonto minns han inte riktigt men menar att ordet sparkonto förmodligen var en omskrivning för försäkring.

Miljöpartiet som länge drivit frågan om ett gemensamt högkostnadsskydd för läkemedel, sjukvård och tandvård, fick kritik vid debatten om den nya propositionen i riksdagen för att de inte ställde sig bakom de borgerligas förslag att utreda frågan om ett samlat högkostnadsskydd.

? Vi får ta upp det i gruppen och se i vilka former det kan komma igen. Problemet är ju att väger man in allting, sjukvårdskostnader, läkemedelskostnader och så vidare, kan det bli väldigt ohanterligt. Jag tror att det måste utredas mer i detalj. Men här finns det, det kan jag erkänna, ett kontinuitetsglapp i politiken från Miljöpartiet i utskottet i denna fråga, sa avgående språkröret Lotta Nilsson-Hedström, vid debatten.

Men inte heller andra partier har hanterat denna fråga med kontinuitet. Centerpartiet ville 1996 se ett delat högkostnadsskydd medan riksdagsledamoten Kenneth Johansson (c) idag vill utreda ett samlat högkostnadsskydd. Folkpartiet som tidigare haft den linjen att taket i högkostnadsskyddet ska ligga på 1 000 kronor för sjukvård och 1 000 kronor för läkemedel är nu också för en utredning av ett samlat högkostnadsskydd.

? Detta är en följd av att man höjde taket för högkostnadsskyddet. Det är ju också så att till exempel en kroniker som bara behöver förnyat recept har höga kostnader för läkemedel och lägre kostnader för sjukvård, säger folkpartiets riksdagsledamot Kerstin Heinemann.

Ändrad åsikt om monopolet
Även i fråga om Apotekets monopol har folkpartiet ändrat inställning. 1996 var partiet inte emot apoteksmonopolet utan ville utreda frågan vidare medan man idag menar att monopolet ska avskaffas.

? Att vi har ändrat inställning beror på att Apotekets service har blivit sämre. Många apotek har dragits in och personalen har för stor arbetsbelastning för att ha tid att sköta informationsuppgiften, anser Kerstin Heinemann.

Centerpartiet menade 1996 att monopolet skulle avskaffas för receptfria varor medan man idag förordar ett avskaffande av monopolet som helhet.

? Vi har kommit till det läget att vi vill ha mer konkurrens. Internationellt sett är vi ensamma om monopolet och även på andra områden har avmonopoliseringar skett så det är en naturlig utveckling, säger Kenneth Johansson.