Sverige har inte sålt ut sin själ

Sedan Sverige gjorde entré i EU 1995 kan vi inte själva bestämma vilka preparat som ska godkännas. Dessutom klagar industrin på byråkratin och att EU:s inre marknad inte blivit verklighet för läkemedel.

20 aug 2002, kl 17:20
0

Samtidigt som vi gick med i EU, 1 januari 1995, sjösattes det så kallade Nya Systemet för godkännande av läkemedel, med Londonbaserade myndigheten EMEA och dess vetenskapliga kommitté CPMP.

? Vi hade turen att komma direkt in i ett system som var nytt för alla, säger Tomas Salomonson, chef för en av Läkemedelsverkets utredningsenheter.

Han anser att farhågorna att länder med lägre standard i utvärderingarna skulle ?dra ner? de andra har kommit på skam.

? Tvärtom har länder på hög nivå ? vi och några till ? fått sätta ribban. Vilket kanske inte uppskattas av läkemedelsindustrin men är värdefullt för Europas patienter, säger Tomas Salomonson.

EU-medlemskapet innebar också att Apoteket fick lämna ifrån sig prisförhandlingarna med läkemedelsbolagen till Riksförsäkringsverket. Snart tas den rollen över av nya Läkemedelsförmånsnämnden, som till viss del kommer att styras av EU:

? Inom EU finns transparensdirektiv om att öppet redovisa utifrån vilka kriterier som subventioner och prissättning görs, säger Anders Anell, vd för IHE, Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi.

? EU reglerar också tiden detta får ta. Inom 180 dagar ska nämnden ha svarat på företagens ansökan om subvention och pris.

Ingen fri rörlighet
Sålde vi ut vårt självbestämmande när vi gick med i EU?

? Knappast. Visserligen har godkännandeprocessen blivit harmoniserad, men det är fortfarande vi i Sverige som förhandlar om priser och bestämmer om ett läkemedel ska subventioneras eller inte, säger Anders Anell.

De flesta vi talar med säger likadant: Sverige har inte ?sålt sin själ? till EU.

? Läkemedelssektorn är höggradigt internationell, med tre regioner som styr utvecklingen: USA, Japan och Europa. Vi måste vara med i ett sådant perspektiv, med likartade regler för företagen, säger Håkan Mandahl, vice vd för Läkemedelsindustriföreningen, LIF.

Han är dock missnöjd över att den inre marknadens fria rörlighet för varor och tjänster inte har uppnåtts för läkemedel.

? Vi har fortfarande 15 kontrollmyndigheter plus en europeisk,

15 prismyndigheter och 15 subventionsmyndigheter. Företagen tvingas slå pannorna blodiga mot de olika kulturerna i systemet, säger Håkan Mandahl, som tycker att de byråkratiska långbänkarna är den mörka sidan av EU.

Men Tomas Salomonson anser att fördelarna väger över, trots att vårt nationella självstyre vad gäller godkännande av läkemedel har försvunnit.

? Förut kunde vi bestämma och ingen lade sig i det. Inte bara själva beslutet om nya preparat, utan hela informationsbiten: FASS-text, bipacksedel och patientinformation. Då hade vi samarbete med vissa länder och utbytte bedömningar med dem. Nu är vi en liten del av EU-samarbetet.

? Men nackdelarna är ändå små. Den stora fördelen är att vi nu är del av en marknad på 400 miljoner människor som kan ställa helt andra krav på läkemedelsbolagen. Tidigare fattade vi våra egna beslut, men kunde inte påverka utvecklingen ? det kan vi nu, säger Tomas Salomonson.

Mindre prisskillnader
På stiftelsen Nepi ? Nätverk för läkemedelsepidemiologi ? är man kritisk och tycker att EU-proceduren för in ?onödiga? mediciner till Sverige. Enligt Nepis chef, professor Arne Melander, kräver inte regelverket att ett nytt preparat måste vara bättre än redan existerande.

? Det räcker med ?ungefär lika bra?, så numera kommer det in betydligt fler läkemedel i Sverige än då vi själva bestämde, säger Arne Melander.

Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkareförbundets läkemedelsråd, vill se något positivt i det:

? När vi nu får in fler läkemedel, låt oss nyttja dem som är bra och låta bli de andra. Jag tror inte att vi kan säga nej till den utvecklingen, utan i stället försöka styra med ekonomiska styrmedel.

? Att ett preparat är godkänt betyder ju inte att vi ska subventionera det med skattepengar, säger Eva Nilsson Bågenholm.

Mats Ekelund, nationalekonom som granskat läkemedelsfinansieringen, anser att den viktigaste effekten av EU varit att prisskillnaderna utjämnats.

? Priserna har blivit mer lika över Europa, det har med parallellimporten att göra och den är en direkt följd av regler vi fick i samband med EU-inträdet. När det gäller förmånssystemen har jag svårt att se någon harmoniserande inverkan, de är olika i nästan alla länder, säger Mats Ekelund.

Går i samma riktning
Liknande tongångar hörs från Norge, som visserligen står utanför EU men som via EES-avtalet ändå deltar i EU-samarbete på många håll (både Norge och Island är med i EMEA och CPMP).

? Det viktigaste just nu inom läkemedelspolitiken tycks vara att få kontroll över kostnaderna, säger Oddbjörn Tysnes, direktör för näringslivsfrågor på Norges Apotekerforening.

? De systemen är väldigt olika och verkar läggas om i alla länder samtidigt, men det är inget som drivs av EU, utan av nationella krafter. Mitt intryck är att Norge går i ungefär samma riktning som Sverige och andra EU-länder, bara lite långsammare.

Från Nepi och andra håll har framförts krav på en ?enhetlig och sammanhållen läkemedelspolitik?. Håkan Mandahl instämmer i kravet.

? Läkemedelspolitiken hanteras inte särskilt homogent. Det förefaller vara vattentäta skott mellan social-, närings-, utbildnings- och finansdepartementen. De där kamraterna tycks inte träffas och diskutera, säger Håkan Mandahl.

Den kritiken ? och andra frågor ? hade vi gärna framfört till socialminister Lars Engqvist. Han hade dock inte tid för en intervju.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng