Mindre än litet

Hur litet kan någonting vara och ändå vara synligt? Jag läser en rapport om senaste nytt inom nanomedicinen. Försöker begripa hur liten en nanometer är: en miljarddels meter, en miljondels millimeter. Ungefär en tusendel av omkretsen på ett av mina hårstrån. Ett slags det minimalas ultramikronivå, small size med ett oändligt antal x framför sig. […]

28 feb 2006, kl 13:53
0

Annons

Hur litet kan någonting vara och ändå vara synligt? Jag läser en rapport om senaste nytt inom nanomedicinen. Försöker begripa hur liten en nanometer är: en miljarddels meter, en miljondels millimeter. Ungefär en tusendel av omkretsen på ett av mina hårstrån. Ett slags det minimalas ultramikronivå, small size med ett oändligt antal x framför sig.
Litenhet (nano, av grek. nanos = dvärg) som storhet. Nanotekniken kan utveckla diagnostiska instrument i nanostorlek, sondera biologiska system på molekylär nivå och skicka in nanoskaliga läkemedel i kroppen. De nya nanobildteknikerna kan synliggöra min kropp på mikronivå och till och med scanna individuella celler.
Hur kommer allt detta att förändra bilden av vår insida? En gång handlade drömmen att se in i kroppen om helt andra skalor. Ögat löpte hänfört över anatomiska planscher, öppningsbara dockor i vax, mikroskopins förstoringar av detaljen. När röntgentekniken kom vid 1800-talets slut framstod den som ett mirakel. För första gången kunde man se in i den levande kroppen – studera bröstkorgens skulptur, den bräckliga halskotpelaren, skallens karta av sömmar och skrovligheter. Fostret framträdde svävande i sin egen rymd. Sjukdomar avtecknade sig som skugglika och samtidigt chockerande verkliga gestalter på en plåt. I denna bildvärld fanns en rad estetiska och moraliska dimensioner som snabbt fångades upp av populärkulturen. Rika kunde låta röntgenfotografera sin juvelprydda hand, en sorts porträttkonst som spelade på teman som aristokratisk skelettskönhet (långsträckta fingerleder) eller rikedomens fåfänglighet (under huden är vi alla lika). Förälskade kunde låta genomlysa sina sammanflätade fingrar som en symbol för evig kärlek. I Thomas Manns sanatorieroman Bergtagen (1924) bär huvudpersonen i en ficka närmast hjärtat en röntgenbild av sin älskades lungor.
Modern medicinsk teknologi i form av optiska sonder, ultraljud, PET- och magnetkameror har skapat nya möjligheter att visualisera kroppens insida utan att skära genom huden. Med ögat på en datorskärm kan man besöka olika kroppsliga platser eller hjärnans landskap. Populärkultur och film av Lennart Nilsson-, Cosmonova- och Science Center-typ tar oss med på hisnande resor genom blodkärl, hjärtan och vaginor, ofta till ackompanjemang av suggestiv musik och dramatiska ljudeffekter.
Ett annat sätt att visuellt besöka kroppens inre är att gå till VHP-kroppen (VHP= The Visible Human Project), en virtuell anatomisk atlas. Den utnyttjar superdatorernas möjlighet att hantera mycket stora visuella datamängder och skapar en komplett, anatomiskt detaljerad tredimensionell gestaltning av verkliga mänskliga kroppar. (Den första tillhörde i enlighet med en lång anatomisk tradition en mördare, Joseph Jernigan, avrättad med en giftspruta i ett Texasfängelse 1993 efter att ha donerat sin kropp till vetenskapen.) Proceduren följer ett schema av sönderdelande och återuppståndelse. Kroppen fryses ner i gelatin, delas i sektioner och skiktas i mer än tusen lager. Varje enskild delning fotograferas digitalt. Bilderna konverteras till en datafil och platsen i kroppen registreras. På så sätt omvandlas den döda kroppen till ett visuellt arkiv. Filerna kan ses en efter en och visar högupplösta genomskärningar av kroppen i realistisk färg. De olika skikten kan staplas tillbaka till sitt ursprung så att volym och massa återförs till kroppen. Den kan plockas isär och ihop efter behag. Organ kan lyftas fram och dissekeras, skikt av hud, fett och muskler skalas bort, blodkärl, tarmslingor och matstrupe genomvandras som kulvertar.
Man kan fråga sig om denna exploderande visuella tillgång till vårt inre bidrar till dagens allt tätare relation mellan kroppen och jaget. Att synas – fastna på en bild – är att vara. Och nanobildteknikerna tar oss alltså ännu längre in i det som är jag. Se de minimala delar som du är gjord av!
Det är utmanande, upphetsande och några nanos skrämmande.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng