Lisinopril fördröjde njurskada hos diabetiker utan förhöjt blodtryck

En stor del av patienter med insulinberoende diabetes mellitus utvecklar njurskador, diabetisk nefropati. Denna är fortfarande den vanligaste faktorn bakom behov av hemodialys i västvärlden.Det har tidigare visats att ACE-hämmare fördröjer försämringen av njurfunktionen vid svår njurskada hos diabetiker. I den aktuella undersökningen har forskare vid 18 europeiska sjukhus (EUCLID-gruppen) studerat effekten av ACE-hämmaren lisinopril […]

23 jul 2002, kl 02:41
0

En stor del av patienter med insulinberoende diabetes mellitus utvecklar njurskador, diabetisk nefropati. Denna är fortfarande den vanligaste faktorn bakom behov av hemodialys i västvärlden.
Det har tidigare visats att ACE-hämmare fördröjer försämringen av njurfunktionen vid svår njurskada hos diabetiker. I den aktuella undersökningen har forskare vid 18 europeiska sjukhus (EUCLID-gruppen) studerat effekten av ACE-hämmaren lisinopril hos diabetiker utan förhöjt blodtryck och med normala eller lätt förhöjda värden på utsöndringen av albumin i urinen.
Undersökningen var randomiserad, dubbelblind och placebokontrollerad och pågick i två år. 530 män och kvinnor i åldrarna 20?59 år ingick; hälften randomiserades till lisinopril, hälften till placebo. Personerna hade haft diabetes i mellan 1 och 51 år. Försökspersonerna hade innan studien påbörjades diastoliska blodtryck i vila mellan 75 och 90 mmHg. Det systoliska trycket var högst 155 mmHg. Ingen av personerna stod på läkemedel mot hypertoni.
Bortfallet var ungefär lika stort i båda grupperna, 52 i placebogruppen och 50 i lisinoprilgruppen.
Personernas diet var oförändrad under studien och diabeteskontroller skedde enligt klinisk praxis. Startdosen lisinopril var 10 mg per dag, vilken kunde höjas till 20 mg för att sänka det diastoliska blodtrycket under 75 mmHg.
Även små mängder albumin i urinen (mikroalbuminuri) hos diabetiker är en indikator som pekar på risken för att hjärt- och njurkomplikationer kan utvecklas. Högt blodtryck är en viktig riskfaktor i utvecklingen av njurskada. Av olika blodtryckssänkande läkemedel anses ACE-hämmare vara de mest effektiva för att bromsa utvecklingen av njurskada, tack vare en positiv effekt på njurfunktionen som inte hör samman med effekten av blodtryckssänkningen.
Före behandlingen var det genomsnittliga diastoliska viloblodtrycket 79 i lisinoprilgruppen och 80 i placebogruppen. Redan efter en månad hade värdena sjunkit till respektive 74 och 77 mmHg. Denna skillnad bestod under hela försöksperioden.
Skillnaden i mängden utsöndrad albumin per tidsenhet i urinen (AER) mellan den aktivt behandlade och placebogruppen ökade stadigt under den tvååriga försökstiden. Mot slutet var AER-värdet  2,2 µg/min, 18,8 procent, lägre i lisinoprilgruppen, när man justerat för startvärdet. Resultatet stod sig även vid justering för kön och ursprungsvärde på HbA1c.
Eftersom blodtrycket sjönk i den behandlade gruppen kunde de lägre AER-värdena förklaras med det sänkta blodtrycket. Efter justering för detta var AER 17,3 procent lägre i den aktivt behandlade gruppen. Anpassning till förändringar i systoliskt blodtryck ledde till samma resultat.
Däremot skilde sig effekten mellan personer med normalt AER-värde från dem med mikroalbuminuri. I den förra gruppen var AER 12,7 procent lägre efter två år, jämfört med 49,7 procent i den senare. Personer med låga AER-värden, under
5 µg/min, visade en liten effekt av behandlingen. Vid högre värden ökade behandlingens effekt avsevärt.
Kvinnor svarade avsevärt bättre på behandlingen än männen. För männen skilde sig AER efter två år med 0,4 µg/min, hos kvinnorna var skillnaden 6,5 µg/min. Denna skillnad var dock inte lika stor, och inte längre signifikant, när justering gjordes för det ursprungliga AER-värdet. Kvinnornas ingångsvärden var högre, vilket till viss del förklarar att effekten blev större.
Författarna bakom studien säger att lisinopril har klinisk nytta vid diabetes utan hypertoni och med tidiga tecken på njurskada. Störst nytta har de med mikroalbuminuri, AER högre än 20 µg/min, men det återstår mer forskning och långtidsuppföljningar för att ta reda på vid vilket AER-värde ACE-hämmare bör sättas in.
Studien har gjorts med stöd från Zeneca, som dock inte har tillgång till avkodade data.


The Lancet 1997;349:1782, 1787?92

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng