Annons

Östrogen och gestagen alternativ till simvastatin efter menopausen

Hormonterapi hos kvinnor efter menopausen har i olika studier visat sig minska risken för hjärtkärlsjukdom. Uppskattningsvis mellan en fjärdedel och hälften av riskminskningen anses bero på gynnsamma förändringar av nivåerna lipoproteiner i blodet.I en australisk studie ingick 58 kvinnor med totalkolesterolvärden vid fasta överstigande 250 mg per deciliter (motsvarar 6,5 mmol/L). Det genomsnittliga startvärdena var […]

23 jul 2002, kl 02:42
0

Hormonterapi hos kvinnor efter menopausen har i olika studier visat sig minska risken för hjärtkärlsjukdom. Uppskattningsvis mellan en fjärdedel och hälften av riskminskningen anses bero på gynnsamma förändringar av nivåerna lipoproteiner i blodet.
I en australisk studie ingick 58 kvinnor med totalkolesterolvärden vid fasta överstigande 250 mg per deciliter (motsvarar 6,5 mmol/L). Det genomsnittliga startvärdena var 305 mg/dL totalkolesterol, 62 mg/dL HDL-kolesterol och 217 mg/dL LDL-kolesterol .
Studien gjordes med två?åtta veckor långa behandlingsperioder med en lika lång paus utan läkemedel mellan behandlingarna. Kvinnorna fick slumpmässigt först simvastatin eller hormonterapi. Efter pausen vidtog hormonterapi med östrogen och medroxiprogesteron, eller simvastatin. Resultaten påverkades inte av i vilken ordning läkemedlen togs.
Hormonterapin sänkte totalkolesterolvärdet med 14 procent, medan simvastatin sänkte med 26 procent. LDL sänktes med 24 procent respektive 36 procent. Simvastatin var i dessa avseenden signifikant mer effektivt (p<0,001) än hormonterapi.
De olika behandlingarna ökade HDL-värdet lika mycket, med 7 procent. Triglyceridnivån ökade med 29 procent under hormonterapin men minskade med 14 procent med simvastatin.
Lipoprotein (a) minskade med 27 procent efter hormonterapin men påverkades inte av simvastatin.
Författarna diskuterar osäkerheten i vad som är viktigast för att skydda mot kranskärlsjukdom hos kvinnor: att sänka total-  eller LDL-kolesterol, eller höja HDL-kolesterol. Preventionsstudier har inte visat att det förra är överlägset. Snarare finns starka belägg för att HDL är en starkare indikator för hjärtkärlrisken.
Är detta korrekt kan åtgärder som höjer HDL möjligen ha den största kliniska nyttan för kvinnor, skriver författarna. I detta avseende fanns det inte någon skillnad i effekt mellan hormonterapi och simvastatin i hela undersökningsgruppen. Däremot fann man ett starkare svar bland dem med de lägsta HDL-värdena före behandling. De kvinnor som löper den största hjärtkärlrisken skulle sålunda ha mest nytta av hormonterapin.
Höga värden på lipoprotein (a) i kombination med förhöjda LDL-värden förknippas med en förhöjd risk för aterosklerotisk kärlsjukdom. I den aktuella studien sänkte hormonterapi lipoprotein (a)-nivåerna till skillnad mot simvastatin.
Författarna anser att hormonterapi kan vara ett alternativ för kvinnor efter menopaus och med förhöjda blodfetter. Det gäller särskilt för kvinnor med normala triglyceridvärden.
New England Journal of Medicine 1997;337:595?601