Göran Ando har en bakgrund i Astra, Glaxo och Bristol-Myers och har sedan 1995 arbetat för Pharmacia där han är vice VD och chef för forsknings- och utvecklingsavdelningen.
? Utvecklingskostnaderna för ett nytt läkemedel har stigit till över 600 miljoner amerikanska dollar och investeringarna ökar snabbt. Men produktiviteten minskar faktiskt, säger Göran Ando.
I stort sett överallt i världen sker nedskärningar i sjukvården. Läkemedel och vård bekostas på olika sätt, men en sak är densamma: betalkraften är låg.
? Även mycket bra mediciner hålls tillbaka i utvecklingen och det blir allt mer väsentligt med verkliga innovationer. Bara en liten förbättring jämfört med gamla medel räcker inte längre.
Många läkemedelsproducenter jobbar hårt på att korta tiden för forskning och utveckling. Men ansträngningarna är inte särskilt framgångsrika, menar Göran Ando. Fasen för godkännande av ett nytt läkemedel är i och för sig kortare än förr, men både den prekliniska och den kliniska fasen blir allt längre när kraven på säkerhet stiger.
Ett enormt slöseri
Enligt Göran Ando bör den verkliga stöten sättas in på ett annat ställe: fler läkemedel måste klara sig hela vägen från upptäckt till produkt.
? Bara 20 procent av alla läkemedel klarar sig genom fas två, och bara 50 procent genom fas tre. Det är ett enormt slöseri! Vi spenderar pengar och kompetens på sådant som aldrig blir något, säger Göran Ando.
? Kan vi förbättra det genom att tidigare i processen se om något går fel, så får vi enorma vinster.
Han pekar på tre sätt att åstadkomma detta: biomarkörer, nya djurmodeller och bättre företagskommunikation.
När utvecklingen av ett läkemedel avbryts i ett sent stadium är vanliga orsaker att toxiciteten visat sig vara för hög, effektiviteten låg eller terapimarginalen för liten. Alltså måste metoder utvecklas för att öka förutsägbarheten, menar Göran Ando.
? Och det måste göras innan medlet är utvecklat, annars förlorar man för mycket tid och pengar. På Pharmacia försöker vi finna en eller två biomarkörer för varje sjukdom vi jobbar med, och det arbetet startar långt innan vi hittat den verksamma molekyl vi söker.
Som biomarkör definierar Göran Ando vad som helst som i människan visar om man träffat det relevanta målet. Det kan exempelvis vara förändringen av ett visst ämnes halt i utandningsluften eller blodet.
När han talar om nya djurmodeller menar han inte nya djurslag ? möss och råttor är de vanligaste försöksdjuren och bör så förbli, tycker han. Däremot kan man använda den nya gentekniken till att modifiera djuren så att deras symtom och reaktioner blir mer lika människans.
Oenighet och dålig kommunikation i företaget ökar också risken för att kostsam forskning måste avbrytas.
? Den näst vanligaste anledningen till att ett projekt stoppas är strategiska överväganden. Man slutar inte för att det gått dåligt utan för att man bestämt sig för att satsa på något annat. Då fanns det kanske ingen enighet från början om att arbeta med just det projektet, eller ens med den sjukdomen. Alla, från laboratoriet till marknadsföringsavdelningen, måste vara eniga om vad det är som en dag ska säljas.
Skjuter i höjden
Det blir allt vanligare med samarbeten mellan läkemedels- och bioteknikföretag. Göran Ando påpekar att detta är en ny situation, som tar tid att lära sig.
? Vi måste anpassa oss efter att andra påverkar vår framtid. Mycket tidigt, redan innan man startar samarbetet, behöver man sätta sig ner med den blivande partnern och reda ut vilka förutsättningar och förväntningar som finns. När vi arbetar med ett litet bioteknikbolag kan det vara deras enda projekt och en livsnerv, och då måste vi vara känsliga för det och inte agera storebror. Man måste bygga en situation där båda parter vinner.
När man hör Göran Ando tala om riskerna och läkemedelsbolagens situation idag är det lätt att få intrycket att en svår kris närmar sig. Men någon stor oro känner han inte.
? Visst finns det utmaningar, men det är ju inget totalt minfält. Den största direkta risken är nog att våra läkemedelsmyndigheter får allt mer press på sig att göra strikta bedömningar. De begär mer testdata samlade över längre tid. Det har ju hänt olyckor där läkemedel fått dras in sedan de gjort skada, och det är alltid fruktansvärt. Men när allt mindre risker accepteras kommer framstegen också mycket långsammare.
Om utvecklingen går snabbare och konkurrensen hårdnar ? går läkemedelskonsumenten verkligen säker?
? Ja, det tycker jag. Kostnaderna för nya läkemedel skjuter i höjden med alarmerande fart, och det kan faktiskt tas som intäkt för att vi satsar mer än någonsin på att utvärdera riskerna.
Komplicerad fråga
Man kan inte diskutera läkemedelsutveckling utan att prata om patent. Göran Ando medger gärna att frågan är komplicerad.
? Vi är en innovationsindustri. Patenten är en absolut livsnödvändighet. Pharmacia lägger 20 miljarder om året på utveckling och forskning och vi är helt beroende av patenten för att få tillbaka pengarna. Men är det rätt att patentera annat än nya läkemedel? Kan man gå vidare till att ta patent på målmekanismer för läkemedel, eller hela verkningskedjor i sjukdomar? Det är jag mindre säker på.
När det gäller patentens inflytande i fattiga länder är Göran Ando mer övertygad.
? Det påstås ofta att patenten hindrar befolkningen i utvecklingsländer från att få läkemedel till rimliga kostnader, men det finns inga riktiga belägg för det. I större delen av exempelvis Afrika har man över huvud taget inga patent. Att få moderna mediciner ut till fattiga länder är ett stort och viktigt problem, och läkemedelsföretagen måste vara en aktiv part i debatten kring det. Men jag tror inte patenten har med saken att göra.
Trots att han ser svårigheter både idag och i framtiden för läkemedelsbranschen, är Göran Ando optimistisk.
? Det finns utmaningar, men samtidigt är det så mycket positivt som händer. Forskningen rör sig snabbt framåt, och det känns himla kul. Det byggs stora kemiska bibliotek med lovande substanser, och de genomsöks automatiskt, dygnet runt. Vi har många chanser att få fram mycket bättre mediciner.