Professor Lars Ährlund-Richter vid Huddinge sjukhus har arbetat med stamceller från djur i många år. Embryonala musstamceller används till exempel för att genförändra möss som sedan används i medicinsk forskning.
I april förra året gav den etiska kommittén vid Huddinge sjukhus tillstånd att forska på humana embryonala stamceller som blivit över vid provrörsbefruktning. Forskningen bedrivs i samarbete med professor Outi Hovatta, expert på provrörsbefruktning vid Huddinge sjukhus, samt professor Magnus Westgren och läkaren Michael Andäng.
Fertilitetsbehandlingen går till så att man tar 10-12 ägg från kvinnan och befruktar med mannens sädesceller. Av dessa väljer man sedan ut det bästa embryot som opereras in i kvinnans livmoder. Övriga embryon kan antingen frysas ner för senare behandlingar eller kastas.
Tillståndet från den etiska kommittén gällde att läkarna fick rätt att be par som genomgått provrörsbefruktning om tillstånd att använda de embryon som ska kastas i stamcellsforskning. Det finns också vissa regler för hur tillståndet ska ges. Till exempel får varken den läkare som utför behandlingen på kvinnan eller de forskare som använder stamcellerna fråga paret om lov. Det gör en annan läkare. Paret får också både skriftlig och muntlig information.
Forskningen går sedan till så att man inom 4-5 dagar efter befruktning plockar ut stamceller från embryot som i det skedet består av 64 till 128 celler och kallas blastocyst. Cellerna tas från den del av blastocysten som kallas inre cellmassan. Stamcellerna odlas sedan in vitro i plastskålar.
Enligt svensk lag får man bara forska på embryon upp till två veckor efter befruktningen. Men Lars Ährlund-Richter menar att lagen inte är tillämpbar på deras stamcellsforskning.
? Det är endast vissa celler från embryot som vi tar ut och odlar ? inte hela embryon, säger han.
Försök att specialisera stamcellerna
För drygt en månad sedan kom tillstånd nummer två från den etiska kommittén, som innebär att man också får pröva att sätta till olika faktorer som gör att stamcellerna specialiserar sig i någon riktning och bildar en viss typ av celler, till exempel hjärtmuskelceller, hudceller eller leverceller.
Om stamcellerna får växa spontant kommer de också att specialisera sig. Men då kan man inte styra dem i den riktning man vill och forskningen går därför även ut på att behålla dem ospecialiserade för att kunna kontrollera utvecklingen. Det finns olika knep att behålla dem ospecialiserade och kring detta pågår en intensiv forskning runt om i världen.
? Vi håller fortfarande på att lära oss vilken metod som är bäst, säger Lars Ährlund-Richter.
Eftersom det andra tillståndet kom helt nyligen har man inte hunnit testa några markörer som får stamcellerna att specialisera sig.
? När vi har hittat sådana markörer kommer man in på den kliniska tillämpningen och där finns det många forskargrupper som väntar på att fortsätta forskningen inriktad på en viss sjukdom eller skada, både här på Huddinge sjukhus och på andra ställen i landet, säger Lars Ährlund-Richter.
Det område där forskningen har kommit längst gäller Parkinsons sjukdom och där pågår det redan kliniska försök. Lars Ährlund-Richter tror också på möjligheten att ersätta skadade celler i hjärta liksom att behandla leversjukdom. Han är däremot mer tveksam till diabetes.
Eftersom forskningsresultaten kan innebära enorma möjligheter till ny behandling finns det också mycket kommersiella intressen här. Det är en mycket dyr forskning som är svår att finansiera enbart via statliga medel, vilket gör att man måste undersöka alternativa finansieringsvägar, menar Lars Ährlund-Richter.
Terapeutisk kloning?
Om man vill ha en perfekt matchning mellan donator och mottagare måste man göra en terapeutisk kloning som innebär att man tar en cellkärna från den person som ska få cellerna och stoppar in i den cell som ska växa ut till reservdelar och användas i behandling. Idag har man inga planer på att gå vidare med forskning som gäller terapeutisk kloning. Lars Ährlund-Richter menar att det finns många problem som måste lösas först.
? Jag har själv inget emot terapeutisk kloning om man avhåller sig från att skapa nya individer, säger Lars Ährlund-Richter. Om man ger sig på den typen av kloning är man ute på hal is av flera skäl. I djurförsök har man visat att det skapar sjukdom och problem av olika slag.
Det är främst en viss typ av problem som uppstår vid kloning som har att göra med att man tar arvsmassan från en vuxen cell och sätter in i en nyfödd cell. Det går att göra ? man kan få arvsmassan att uppträda som om den befann sig i ett nybildat stadium ? men den har inte helt suddat ut alla kontroller.
Under normal utveckling av ett embryo blandas celler från en man och en kvinna. Cellernas arvsmassor samspelar så att man ibland använder mammans gener och ibland pappans. Vid kloning hoppar man över den processen. Idag har man inte kunskap för att ändra alla dessa instruktioner innan man gör kloningen och därför går det ofta snett. Fostren kan till exempel bli för stora och de får ofta problem med hjärta och lungor.
? Man vet att om man låter fostren gå till födelse, som med Dolly, är det väldigt få ungar som är korrekta. Dolly är undantaget. Det enda man vet säkert idag är att man egentligen vet väldigt lite. Innan man har löst alla dessa problem kan man inte ens föra en allvarlig diskussion om att använda metoden på människa, säger Lars Ährlund-Richter.
Samma typ av problem uppstår sannolikt också vid terapeutisk kloning, men problemen är inte lika stora, menar han. Där behöver man inte ha alla korrigeringssystem ända ut till födelsen. Man hoppas att man ska kunna styra dessa celler rätt, men det är möjligt att det finns uppstartningsproblem som man inte känner till idag.
? När det gäller terapeutisk kloning är det alltså inte riktigt lika vansinnigt, säger han. Där finns det anledning att testa. Det rör sig om celler ? inte om individer.
Livets uppkomst
Man ska alltid väga ny teknik mot existerande gammal, menar han. På vilket sätt skulle det här vara bättre, billigare eller effektivare? När det gäller sjukdomar där det idag inte finns någon behandling är man naturligtvis mer desperat och villig att pröva.
För Lars Ährlund-Richter har stamcellerna främst ett grundforskningsintresse. Här finns mycket att lära om livets uppkomst och utveckling.
? Även om stamcellerna mot förmodan inte når en parkinsonpatient eller en hjärtpatient så finns det mycket att lära om livets första skeenden, säger han.