INLEDAREN

Tänk dig att du arbetar på ett sjukhus där den stora majoriteten av patienterna har en dödlig sjukdom som du inte fick tillräcklig undervisning om i din utbildning.

13 jan 2004, kl 12:10
0

Du vet att den är smittsam men har inte nog med utrustning för att skydda dig.Faktum är att du själv inte är helt säker på om du är fri från smitta. Inte kan du ta reda på det heller, eftersom du kan förlora ditt jobb om du bär på sjukdomen.

Egentligen vill inte dina patienter tala om sjukdomen utan kallar sina symtom för något annat. Kommer bekanta på sjukbesök måste du vakta din tunga så att det inte sprids på patientens hemort vad han lider av. Dina kolleger som arbetar i hemsjukvården blir ibland inte insläppta hos patienterna av rädsla för vad grannarna ska tycka. De får absolut inte skylta med någon slags skyddsutrustning som kan tyda på att de är på väg till en smittad patient.

Det finns medicin som kan förbättra tillståndet, men för dina patienter är den inte tillgänglig.

Du och dina kolleger är trötta på hela situationen, ni tycker att ni kan göra allt för lite för patienterna, och börjar behandla dem med allt mindre respekt. Flera av dina arbetskamrater försvinner iväg till andra länder för att få bättre arbetsvillkor och för dig blir arbetet allt tyngre. När perspektivet begränsas till västvärlden är naturligtvis scenariot helt otänkbart. Men när västvärldens och tredje världens sjuksköterskor möttes i Genève i slutet av juni kom verkligheterna närmare varandra. Sjuksköterskor i södra Afrikas länder lever under just dessa villkor.

Hiv/aids överskuggande betydelse för hälsoläget i stora delar av världen fick stort utrymme på den internationella sjuksköterskerskeorganisationens, icn:s, konferens. Tusen sjuksköterskor från 80 länder samlades i Genève för att utbyta erfarenheter från sina olika verkligheter.

För sjuksköterskan Mpho Sebanyoni-Motlhasedi är verkligheten Moretele Sunrise Hospice, en kommunbaserad hemsjukvård i 78 byar i nordvästra Sydafrika. Hon hade i många år arbetat i ansvarsfulla positioner på ett akutsjukhus men stod inte ut med att se alla aidssjuka patienter skrivas ut från sjukhuset till ett liv i hembyarna, utstötta och utan minsta tillgång till behandling.

Mpho sa upp sig och startade sitt projekt, som nu har vuxit till en omfattande verksamhet där flera hundra frivilliga lärts upp till att stödja de hivsmittade i olika stadier av sjukdomsutvecklingen. Allt från samtal vid beskedet om det positiva testresultatet, till rådgivning under sjukdomens lugnare stadier och slutligen palliativa insatser. En viktig del av arbetet handlar också om upplysning för att motverka den förödande stigmatisering av de smittade som leder till ett motstånd mot att hivtesta sig, till tystnad och därmed fortsatt smittspridning.

Mpho Sebanyoni-Motlhasedi har utsetts till “Årets kvinna” inom hälsoområdet i Sydafrika.