Hormonerna som skulle rädda världen

Hormonerna som skulle rädda världen

Under 1920-talet var endokrinologi hetare än hett. Löste bara forskarna den hormonella gåtan skulle de snart kunna bota allt från sterilitet till kriminalitet. Idag sätter vi istället hoppet till gentekniken. Idéhistorikern Christer Nordlund har grävt i arkiven för att avliva myten om att ett enda vetenskapligt fält kan ge svar på allt.

24 apr 2007, kl 16:27
0

Grand Hotel 10 juni 1948. Under pompa och ståt presenterar företaget Leo sitt nya hormonpreparat Gonadex. På plats finns journalister från dagspress, veckopress och radio. Dragplåstret är professor Axel Westman som kan berätta för journalisterna att det nu verkar som om sterilitetsproblemet för alltid är löst. Gonadex, som var renframställt gonadotropin, hade unika egenskaper som gjorde att det i praktiken skapade liv. Och den sensationella nyheten fick stort genomslag. Dagen efter kunde svenska folket höra och läsa om den svenska triumfen. Två år senare var det triumfen, och inte steriliteten, som var ett minne blott.
Lanseringen av Gonadex kom som en följd av drygt tjugo års vetenskapligt fokus på hormoner, främst i USA men även i Sverige.
? De amerikanska endokrinologerna på trettiotalet är kanske det mest extrema man kan hitta, men de motsvarar ungefär de amerikanska molekylärbiologer som idag tror att de ska kunna lösa alla världens problem, säger Christer Nordlund, idéhistoriker vid Umeå universitet.

I två nyligen publicerade artiklar redovisar han sin genomgång av hur endokrinologin under tre decennier fick en enormt hög status. Och det är mycket i den historia som Christer Nordlund presenterar som är högst bekant för den som följer dagens forskningspolitik. Byt ut ordet hormon mot gen och stora delar av historierna skulle kunna vara skrivna med karbonpapper.
? Den största likheten är fokuseringen på en molekyl och att man tänker sig att man just med den molekylen ska kunna gå in och förändra en människa på ett påtagligt sätt, säger Christer Nordlund.
? Och att det inte finns så mycket diskussion om andra alternativa sätt att lösa problem på.
Som exempel från dagens samhälle nämner han hur gentekniken tagit sig in i världspolitiken.
? Man säger till exempel att det går att lösa fattigdomen genom att genmodifiera växter, men det är knappast växternas gener som är det stora problemet.

Och likadant var det med endokrinologin under 1920 och 30-talet. Hormonerna letade sig vida utanför sitt ursprungliga revir. I USA förde endokrinologen Louis Berman hormonernas talan. Han införde till exempel begreppet psyko-endokrinologi som kartlade sambanden mellan de endokrina körtlarna och människors mentala aktiviteter. Berman föreslog att människor kunde kategoriseras i olika typer beroende på deras hormonella sammansättning. Han kom fram till att en del hormoner kunde ge kriminellt beteende och att vissa typer av brott var sammankopplade med särskilda fel i det endokrina systemet. Med sina teorier lyckades Berman och hans kollegor etablera sig i samhällsdebatten. Bara i New York Times publicerades över 100 artiklar om endokrinologi under 1920-talet.
? Då när tidningarna skrev om endokrinologi visste man egentligen väldigt lite, och likadant är det med till exempel genterapin idag. Vi vet inte ännu vilka resultat det kommer ge men ändå får det stort genomslag, säger Christer Nordlund. 

Om endokrinologins starke man i USA var Louis Berman, så var det Axel Westman som höll fanan högt i Sverige. Under en lång period var han samtidigt professor vid Karolinska, expert åt två departement och högavlönad konsult åt företaget Leo. Axel Westman blev tack vare sina olika roller hormonernas man och han blev en tung röst i samhällsdebatten. Nyckeln till framgången var att han kopplade samman endokrinologin med befolkningsfrågan.  Under 1930-talet ansågs det vara ett stort problem att befolkningen minskade och frågan om hur populationens mängd och kvalitet skulle säkras fick mycket uppmärksamhet. När socialdepartementet 1936 släppte rapporten Betänkande i sexualfrågan var Axel Westman en av författarna. Genom att referera till studier som visade att 15 procent av alla äktenskap var ofrivilligt barnlösa lyckades han framgångsrikt argumentera att befolkningsproblemet till stor del skulle vara löst om mer pengar satsades på hormonforskning. Fick bara forskningen mer resurser skulle det snart betala sig i form av ett läkemedel som botade sterilitet.
? Det där är ju någonting som man blir nästan döv inför till slut. Forskare som säger att de måste ha mer pengar eftersom de med hjälp av den senaste tekniken kommer att komma på en bra innovation som kommer samhället till nytta. Vad är det som säger att ny teknik per automatik kommer leda till något resultat? Här kanske historien kan lära oss att vara lite mer restriktiva.

Axel Westman byggde upp ett stort endokrinologiskt laboratorium på Karolinska sjukhuset med hjälp av pengar från Leo. Och när företaget lyckades renframställa gonadotropin blev det Axel Westman som fick testa preparatet på sina patienter. Westman kunde då visa att preparatet inte hade några biverkningar och att det stimulerade livmodern att producera könshormoner. Läkemedlet blev godkänt och för Leo innebar det att de efter 34 år som läkemedelsföretag hade lyckats ta fram sitt första egna preparat. I det perspektivet var det inte märkligt att Gonadex presenterades som en triumf på Grand Hotel. Men det fanns ett stort problem. Läkemedlet hade visserligen inga biverkningar, med det gav heller ingen effekt.
? Det är det som är så spännande med hela Gonadexhistorien, säger Christer Nordlund. Det var ett väldigt avancerat vetenskapligt förankrat projekt som det hade satsats mycket pengar på och som det fanns ett stort sug efter. Ändå gick det inte särskilt bra.
? Jag tror det kan vara nyttigt för de som arbetar med läkemedelsforskning idag att se att det finns många exempel i historien där man gjort allt enligt konstens alla regler, men ändå så går det inte. Tyvärr handlar väldigt mycket läkemedelshistoria bara om de lyckade preparaten, men den bilden behöver kompletteras.

I fallet Gonadex tror Christer Nordlund att samtliga inblandade hade satsat så mycket på projektet att de inte kunde ta till sig fakta. Vid lanseringen hade preparatet testats på trettio kvinnor och någon faktisk effekt på sterilitet hade inte kunnat visas. Ändå hade företaget en mycket avancerad marknadsföringsplan i sju steg.
? Det var så många människor som hade satsat mycket pengar, tid och kulturellt kapital i projektet och det gjorde att de hade väldigt svårt att ändra inriktning. De trodde så mycket på det här att marknadsföringsplanen var klar långt innan forskningen.
När så väl Gonadex började användas fick både Axel Westman och företaget försöka tackla många besvikna sterila kvinnor som inte blev botade.
? Man skapade orealistiska förväntningar hos allmänheten när man marknadsförde så hårt. Och det tycker jag man ser väldigt ofta även idag, att forskare säger att deras resultat från en studie på något bestämt genmanipulerat djur i en nära framtid kommer leda till nya läkemedel. Men det kan de rimligtvis inte veta och då är det ett forskningsetiskt problem när de utlovar mer än de vet.

I efterhand kan man konstatera att det
var ett drömscenario att ett enda hormon skulle bota sterilitet. I dag spelar gonadotropin fortfarande en roll vid behandling av ofrivillig barnlöshet, men nu som ett hormon bland många i den komplexa IVF-behandlingen.
En av Christer Nordlunds poänger med sin genomgång av endokrinologin är att visa hur ett vetenskapligt fält kan lyckas etablera sig som den stora frälsaren, och att det i stort sett är omöjligt att leva upp till förväntningarna.
? Samhället vinner ju alltid någonting från de här stora satsningarna. Endokrinologin var inget fiasko, många läkemedel som kom från den eran används idag och är viktiga. Men det blev defintivt inte så mycket som det utlovades, och då har kanske fokuseringen på ett enda ämne lett till att andra viktiga områden har fått stå tillbaka. Och så är det säkert idag också. Visst kommer både genetiken och till exempel stamcellsforskningen ge resultat, men antagligen inte allt det som vi för ett par år sedan fick höra. 
Därför tror Christer Nordlund att gentekniken kommer få backa tillbaka i framtiden.
? Det är nog lätt för forskare som håller på med molekylärbiologi idag att tro att det alltid varit generna som varit det stora biologiska fältet, men det är väl där som vi historiker har en funktion att fylla. Vi kan hjälpa till att förlänga minnet lite grann.  

 

 

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng