Magnus von Arbin var med och drog igång Sveriges första strokeenhet 1976. Då började det som ett samarbete mellan medicinläkare på Serafimerlasarettet och neurologer på Karolinska sjukhuset. Idag är strokeenhet ett väletablerat begrepp både i Sverige och i världen. Flera stora studier visar på minskad dödlighet och bättre rehabilitering för patienter som behandlats på särskilda strokeenheter istället för på en vanlig vårdavdelning. Förklaringen är en effektiv användning av tiden och att det finns ett bra flöde i vården.
? Strokeenheten utgör en viktig del i vårdkedjan. Vi har ett stafettpinnesystem som gör att nästa person i vårdkedjan vet vad som gjorts med patienten tidigare, säger Magnus von Arbin.
? Och vi har ett väldigt bra samarbete med röntgenavdelningen som ger en snabbare diagnos, och neurologer är här på avdelningen dagligen.
Det låter enkelt, men det är många svårigheter som omger en strokepatient. Diagnostiseringen är ett.
? En hjärtpatient drivs till sjukvården på grund av smärtan medan en strokepatient kan sitta kvar i soffan och vänta tills symtomen går över, säger Magnus von Arbin.
Svårigheten att ställa rätt diagnos gör att värdefull tid kan gå till spillo. Det är därför som både rätt diagnos och rätt tid finns med som ledord för verksamheten. Det sista ledordet, rätt plats, innebär att patienten ska få tillgång till bra vård. För svårigheterna fortsätter även efter diagnostiseringen. I den vetenskapliga litteraturen är det till exempel trombolys som lyfts upp som den stora livräddaren i den moderna vården av ischemisk stroke. Ändå var det bara 1,5 procent av strokepatienterna på Danderyds sjukhus som fick trombolysbehandling under 2006.
? En viktig förklaring är att det måste ges inom tre timmar efter stroken. Men det förklarar inte allt, säger Magnus von Arbin.
? Det finns en oro inför blödningsrisken som finns med behandlingen. Av de patienter som ges trombolysbehandling får cirka tio procent blödning och några av dessa dör till följd av blödningen. Det gör att många läkare drar sig lite för att sätta in trombolys.
Målet är att 5 procent av patienterna i Stockholmsområdet ska få trombolysbehandling.
? Det är ett mål som vi siktar mot och vi lär oss mer och mer om vilka patienter det är som bör behandlas med trombolys och då blir det mindre riskfyllt.
Överlag tycker Magnus von Arbin att okunskap om de behandlingsmöjligheter som faktiskt finns idag är värre än bristen på nya läkemedel.
? Vi kan göra väldigt mycket med de läkemedel som finns om vi bara använder kunskapen rätt. Vi har bra substanser som kan lösa upp proppen, vi har läkemedel som kan stoppa blödningar och vi kan sänka blodtrycket med mera. Men allt det här ska göras på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Om vi bara lyckas sprida och använda den kunskap som redan finns så kommer det att förbättra för många patienter.
Att det är så svårt att få ut kunskapen om stroke i den övriga vården förklarar Magnus von Arbin med den allmänna tröghet som finns att ta till sig ny forskning. En tröghet som han i grunden tycker är bra eftersom det hindrar vården från att införa forskningsnyheter innan de är prövade i den kliniska vardagen. Men samtidigt finns en frustration över att väletablerade kunskaper inte används. Särskilt tydligt är det med de förebyggande åtgärderna som till exempel att behandla högt blodtryck.
? Här finns det oerhört mycket att göra. Trots att flera studier visat att även en liten förhöjning av blodtrycket ger en kraftigt ökad risk för stroke så är det väldigt många patienter som inte behandlas. Kunskapen om blodtryckets effekt tycks inte nå ut riktigt vilket ger en slapphet inför att behandla.
När det gäller framtidens läkemedel har mycket fokus lagts inom forskningen på neuroprotektion. Många företag försöker hitta en substans som ska skydda cellerna mot den akuta syrebristen och celldöden som uppstår efter en stroke, men hittills har inget preparat visat sig fungera på människor.
? Alla upprepade djurförsök som inte gått att översätta till människa visar väl att det här är ett mycket komplext område. Jag tror inte det kommer att komma ett lyckopiller för hela den här heterogena patientgruppen. Men säkert kommer vi få ett och annat nytt läkemedel som är bra för olika mindre patientgrupper.
Svårigheterna till trots ser Magnus von Arbin ljust på framtiden.
? I Sverige har vi fått ner den akuta dödligheten till cirka tio procent, i omvärlden är den upp mot 30-35 procent. Men alla kommer att bli skickligare på att behandla den akuta stroken. Och förhoppningsvis kan kunskaperna om de förebyggande åtgärderna också göra skillnad.