Det som hände var att husläkarbesöken ökade drastiskt, till att omfatta cirka 60 procent av alla Sveriges läkarbesök med den oförändrade och internationellt unikt lilla andelen av både läkare och budget på 15-20 procent. Man överförde stora kontrollkrävande folksjukdomsgrupper som är betydligt billigare att sköta i primärvård med samma kvalitet.
På framför allt de stora universitetssjukhusen har situationen under 90-talet varit den omvända. Det totala antalet läkarbesök sett över tid i Stockholm har inte ökat alls och antalet vårdplatser har halverats. Antalet läkare på sjukhusen har däremot ökat kraftigt. Därför uppnås ingen nettobesparing.
Ingen begränsning av antalet sjukhusläkare har skett i motsats till Norge som har ett mycket bättre utbyggt husläkarsystem, där man med anställningsstopp på vissa sjukhus styr läkarna dit de bäst behövs. Det är rimligt med tanke på att sjukvården är helt skattefinansierad.
Lika rimligt är det att man med hjälp av generika påverkar industrins prissättning då den inte agerar på en fri marknad. Om kunden själv skulle betala de dyraste läkemedlen skulle marknaden tvinga industrin till stora och kanske orimliga prissänkningar.
Istället för att rikta sig till allmänheten, och samtidigt överösa läkarkåren med ofta oseriös och vinklad reklam, skulle jag hellre se ett mer vetenskapligt ansvarsfyllt samarbete mellan industrin och läkarkåren, kanske via läkemedelskommittéerna. Vare sig sjukvård eller läkemedel är något som marknaden oinskränkt kan sköta.
Etiska värden och beprövad vetenskap måste hållas högre än vinstmaximering i denna livsviktiga samhällssektor.
Kjell Nyman
Distriktsläkare Lisebergs vårdcentral Älvsjö, Stockholm
Läs Anders Cronlunds svar “Förbättringar kan åstadkommas” genom att klicka på länken ovan till höger.