En tredjedel av världens befolkning saknar läkemedel

Ett svalt intresse från läkemedelsindustrin tillsammans med otillräcklig finansiering från den offentliga sektorn gör att läkemedel mot stora sjukdomar i tredje världen lågprioriteras. Länderna behöver långsiktiga lösningar som stabilt politiskt ledarskap, rent vatten och utbildning, vid sidan av hjälp med egen forskning och produktion.

26 aug 2003, kl 10:51
0

Annons

Den svenska modellen med välutvecklad sjukvård till alla och högkostnadsskydd på läkemedel är totalt okänd för många människor i världen. Trots att modern medicin har lyckats ta fram botemedel mot flera stora sjukdomar saknar en tredjedel av världens befolkning helt tillgång på dessa. I de allra fattigaste delarna av Asien och Afrika stiger den siffran till hälften.
Årligen dör runt fjorton miljoner människor i infektionssjukdomar. Det är oftast sjukdomar där det finns en bra och fungerande behandling. Men i Afrika får bara en procent behandling mot hiv/aids, ett fåtal får tillgång till artemisininbehandling mot malaria och enbart 25 procent får rekommenderad behandling för tuberkulos.
? Sveket är störst mot Afrika som har majoriteten av sjukdom och dödsfall i infektionssjukdomar. Det är framför allt de tre stora dödarna hiv/aids, tbc och malaria men också luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar, säger PehrOlov Pehrson, infektionsläkare på Huddinge Universitetssjukhus i Stockholm och ordförande i den svenska sektionen av Läkare utan gränser, MSF.

Rika saknar samvete
Av 1393 nya preparat som lanserades 1975-1999 var mindre än en procent, 13 stycken (undantaget hiv-läkemedel), avsedda för sjukdomar som huvudsakligen drabbar människor i fattiga länder. Trots att dessa sjukdomar står för 9 procent av den globala sjukdomsbördan.
? Läkemedelsföretagen producerar inte läkemedel utifrån de fattiga ländernas behov, säger PehrOlov Pehrson.
Värst är situationen i länder där hälsosystemet helt är slagit i spillror efter år av krig ? Västafrika, Demokratiska Republiken Congo, Angola, Sudan och länder där hiv-prevalensen är hög i kombination med brist på mat, som i Zimbabwe och Etiopien.
? Den rika världen saknar i stor utsträckning samvete. Fattiga afrikaner är inte politiskt intressanta annat än om de bor i områden med stora naturrikedomar som olja, gas, ädelstenar, mineraler och ädelträ.

Dödande biverkningar
Befolkningen i utvecklingsländerna drabbas framför allt av olika infektionssjukdomar, såsom malaria, tuberkulos, leishmaniasis, Chagas sjukdom, hiv/aids, sömnsjuka, meningit och trachoma. Sjukdomar som i princip aldrig drabbar västvärlden men som är mycket vanliga i tredje världen. Bara för leishmaniasis riskerar 350 miljoner människor i 88 länder att smittas.
? Många av läkemedlen ? om de överhuvudtaget existerar ? är gamla, toxiska och finns bara i begränsade beredningsformer. Det senaste tuberkulosläkemedlet är 30 år gammalt och fortfarande används tungmetallpreparat innehållande arsenik och antimon mot sömnsjuka och leishmaniasis, ofta med dödande biverkningar, säger PehrOlov Pehrson.
Bättre behandlingar finns, men kan kosta upp emot 2 400 dollar per behandling. Dyrt även i västvärlden.

Marknaden har misslyckats
Sedan november 1999 driver Läkare utan gränser Access to Essential Medicines, AEM. Det går ut på att identifiera och eliminera hinder för fattiga människor i fattiga länder skall få tillgång till livräddande medicin.
? Vi är också initiativtagare, och en av grundarna, till DNDi (Drugs for Neglected Diseases initiative). Syftet är att utveckla läkemedel mot de allra mest försummade sjukdomarna, dödliga åkommor som leishmaniasis, sömnsjuka och Chagas sjukdom.
DNDi kommer att samarbeta med FN:s utvecklingsprogram (UNDP), Världsbanken och Världshälsoorganisationen WHO, samt med läkemedelsindustrin, genom tillgång till substansbibliotek, expertis och forsknings- och utvecklingsresurser.
? Endast tio procent av världens medicinforskning ägnas åt 90 procent av den globala sjukdomsbördan som sjukdomar i tredje världen utgör. Vi tar det här initiativet för att den vinstdrivande läkemedelsvärlden och regeringar inte tar sitt ansvar. Marknaden har misslyckats med att ta fram livsnödvändiga mediciner till världens fattiga människor, säger PehrOlov Pehrsson.
DNDi planerar att spendera drygt

2 miljarder kronor under 12 år för att utveckla 6-7 mediciner. För att projektet ska bli så framgångsrikt som möjligt skall man utveckla mediciner från redan existerande substanser samt finansiera och koordinera forskning för att identifiera nya substanser och utveckla dem till mediciner.

Lokal produktion
Inom AEM vill Läkare utan gränser

att regeringar, läkemedelsföretag och internationella organisationer gemensamt ska initiera forskning och utveckling på tredje världens sjukdomar, i tredje världen. De måste satsa på att utveckla effektiva läkemedel till överkomliga priser och som är lätta att använda. Det måste skjutas till mer pengar och utvecklingen måste vara behovsstyrd. Behandlingar måste kortas ner och förenklas. För att komma tillrätta med resistensproblematiken krävs fler kombinationsbehandlingar till en betydligt lägre kostnad än idag.
Den globala tillgängligheten kan ökas genom lägre priser som tredje världen kan betala. Det kan uppnås genom ökad generisk konkurrens, genom att läkemedelsföretagen sänker sina priser till drabbade länder, genom en ökad lokal produktion av hög kvalitet samt genom import av billigare varianter från andra länder. MSF pekar ut substanser som flukonazol, azitromycin, ciprofloxacin och cycloserin som speciellt viktiga.
MSF menar att redan nu är priserna på många läkemedel, framför allt mot hiv, på väg ner. En trippelbehandling mot hiv kostar runt 10-15 000 dollar per patient och år i Nordamerika och Europa men säljs idag för runt 300 dollar i drabbade länder. Därför finns ingen anledning att vänta med att ta tag i andra problem och göra behandlingarna tillgängliga för dem med sjukdomarna.

Malaria skördar flest offer
Enligt MSF måste läkemedelsföretag och regeringar arbeta tillsammans för att hitta lösningar på hur gamla läkemedel som inte längre produceras åter börjar framställas. Det är läkemedel som företagen har slutat att producera och sälja eftersom de inte betraktades som tillräckligt vinstgivande, bland annat en oljebaserad formulering av kloramfenikol för behandling av hjärnhinneinflammation, samt flera medel mot sömnsjuka.
Malaria är den sjukdom som skördar flest offer. Sedan 1970 har antalet malariafall fyrdubblats, på grund av ökad resistens hos parasiten, genom försämringar i hälsosystemen och genom folkförflyttningar. Var 30:e sekund dör ett afrikanskt barn av malaria och varje år dör någonstans mellan en och två miljoner människor, de flesta i Afrika. 30-50 procent av alla sjukhusinläggningar är malariarelaterade.
Resistensen är det största problemet och når så högt som 97 procent i Tanzania. I de flesta afrikanska länder är resistensen så hög att både klorokin och veterinärläkemedlet sulfadoxin är i det närmaste verkningslösa.
Nyligen kritiserade MSF stora biståndsorgan som brittiska DFID

och amerikanska USAID. Trots att antalet dödsfall ökar fortsätter de att ge

stöd till billiga men närmast verkningslösa malarialäkemedel som klorokin och sulfadoxin i afrikanska länder.
Sedan 2001 rekommenderar WHO att man ska byta ut klorokin och sulfadoxin mot artemisinin. MSF menar istället att en kombination av alla tre i lågdos är den bästa behandling. Det förkortar behandlingstiden och ger fler tillgång till behandlingen. Artemisininbaserad kombinationsbehandling (ACT) är visserligen dyrare, men samtidigt effektivare. MSF räknar att införandet av ACT i Afrika skulle kosta någonstans mellan

0,9 och 1,7 miljarder kronor. En ringa kostnad när den totala malariarelaterade kostnaden i Afrika är runt

100 miljarder kronor.

Positiv framtid
Trots alla dystra scenarios ser PehrOlov Pehrsson att det på vissa ställen börjar gå åt rätt håll.
? Brasilien och Thailand producerar egna läkemedel och gör dem tillgängliga för befolkningen. Kwa-Zulu-Natal-provinsen i Sydafrika var först med att introducera artemisininbaserad kombinationsbehandling mot malaria. Det börjar etableras samarbeten mellan flera afrikanska stater och Brasiliens president Lula axlar en stark ledarroll när det gäller kampen mot fattigdom.

Fredrik Hed

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng