En balanserad syn på ALLHAT och ANBP2

ALLHAT visade att klortalidon var lika effektiv på primär effektvariabel som amlodipin och lisinopril. ANBP2 visade att enalapril var bättre än hydroklortioazid på att skydda för kardiovaskulära händelser och dödsfall. I detta nummer kompletteras Peter Nilssons debattartikel i LMV 5/03 med sju konkluderande punkter.

19 maj 2003, kl 10:32
0

Varför utföll en behandling baserad på ACE-hämmare mer gynnsamt i ANBP2 än i ALLHAT? Orsaken kan vara patientsammansättningen i studierna. Medan gruppen afroamerikaner utgjorde hela 36 procent i ALLHAT, så var gruppen icke-kaukasier endast fem procent i ANBP2. Det är välkänt att afroamerikaner svarar dåligt blodtrycksmässigt på en ACE-hämmare behandling, men mycket väl på diuretika beroende på saltkänslig hypertoni.
Även om patientunderlaget i ANBP2 mer liknar svenska förhållanden så får ALLHAT studien tillmätas en särskild tyngd eftersom den genomfördes på ett betydligt större antal patienter och registrerade fler händelser. En basal behandling med ett lågdosdiuretikum försvarar väl sin plats hos patienter över 55 år med hypertoni och additiva riskfaktorer, men sannolikt uppvisar dessa medel en särskild fördel hos kvinnor (osteoporosprevention).



Konklusioner av studierna


1. Huvudresultatet i ALLHAT-studien (primär effektvariabel) var att det ej föreligger någon skillnad i utfall vid behandling med ett tiaziddiuretikum (klortalidon), en kalciumantagonist av dihydropyridintyp (amlodipin), en ACE-hämmare (lisinopril), eller en alfa-blockerare (doxazosin) hos hypertonipatienter över 55 år med blandad etnisk bakgrund.


2. Huvudresultatet i ANBP-2 studien (primär effektvariabel) var att behandling baserad på ACE-hämmar terapi (framför allt enalapril) var överlägsen (11 procent relativ riskreduktion) en behandling baserad på tiaziddiuretikum (framför allt hydroklortiazid) hos hypertonipatienter mellan 65-84 år av huvudsakligen kaukasisk bakgrund.


3. Det sekundära effektresultatet i ALLHAT var att klortalidon och amlodipin utföll lika, medan klortalidon var överlägsen en behandling med lisinopril eller doxazosin i vissa variabler (stroke, kombinerade kardiovaskulära händelser). Detta torde bero på skillnader i uppmätta blodtrycksnivåer (lisinopril), betingade av en sämre effekt av ACE-hämning hos framför allt afro-amerikaner, eller eventuellt andra effekter (doxazosin).


4. Det sekundära effektresultatet i ANBP2 var att en behandling med ACE-hämmare medförde färre fall av fatal eller icke-fatal hjärtinfarkt, men fler fall av fatal stroke än behandling med tiazidudiuretikum (dock ingen skillnad i stroke-risk totalt).


5. Bland övriga preparatrelaterade resultat i ALLHAT, som kan vara hypotesgenererande, förmärks bland annat en ökad förekomst av hjärtsvikt (amlodidpin, lisinopril, doxazosin), sänkt icke-kardiovaskulär mortalitet (amlodipin), samt ökad diabetesincidens (klortalidon). På motsvarande sätt noteras i ANBP2 en mer uttalad klinisk effekt av ACE-hämmare hos män, men ingen effektskillnad mot tiazid hos kvinnor (post-hoc analys).


6. En sammanvägd analys ger vid handen att blodtryckskontroll är det centrala målet och att flera olika hypertonimedel, ensamma eller i kombination, kan bidra till att uppnå detta mål. Patientkarakteristika som kön, ålder, etnisk bakgrund samt medicinsk anamnes kan vägleda det primära terapivalet.


7. Designen i såväl ALLHAT (ingen wash-out/run-in fas, krossade tabeller inlagda i kapslar) som ANBP2 (öppen förskrivning, blindad bedömning) kan inbjuda till kritiska kommentarer och ytterligare debatt.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng