Annons

Ett helhetsperspektiv på kostnaderna, tack!

Genom att föra över kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen fick landstingen ett samlat kostnadsansvar för all hälso- och sjukvård. Därigenom skapades förutsättningar för att läkemedelsbehandling och andra sjukvårdande insatser vägs mot varandra på likvärdiga villkor, skriver Freddie Henriksson, hälsoekonom på Pfizer.

19 maj 2003, kl 10:32
0

Annons

I aprilnumret av Läkemedelsvärlden inleder professor Ola Ohlsson en debatt om läkemedelsnotan. I sitt inlägg uttrycker Ola Ohlsson sin oro över den ökande läkemedelskostnaden. Han anser att landstingen har förlorat kontrollen över läkemedelsförskrivningen.
Ola Ohlsson är ordförande i Läkemedelsrådet Skåne och som sådan är han en av dem som har ansvaret för att läkemedel används på ett säkert och kostnadseffektivt sätt. Det är då viktigt att våga lyfta blicken och se kostnaderna i ett helhetsperspektiv och att relatera kostnaderna till de effekter som olika läkemedel ger upphov till.



En central utgångspunkt för reformerna på läkemedelsområdet var att de samlade resurserna för hälso- och sjukvården skulle användas så effektivt som möjligt. Genom att föra över kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen fick landstingen ett samlat kostnadsansvar för all hälso- och sjukvård.
Därigenom skapades förutsättningar för att läkemedelsbehandling och andra sjukvårdande insatser vägs mot varandra på likvärdiga villkor och därmed till ett totalt sett bättre utnyttjande av de samlade resurserna.



I bakgrundsarbetet framhölls betydelsen av att rekommendationsarbetet fick karaktären av behandlingsrekommendationer och inte preparatrekommendationer. Vi vet att så inte alltid är fallet. I stället är det enskilda läkemedel som, utan att hänsyn tas till behovet att kompletterande medicinering eller annan vård, ställs mot varandra. Tablett mot tablett.
Men om syftet är att använda samhällets (inklusive vårdens) resurser på ett kostnadseffektivt sätt är det tämligen meningslöst att endast se till läkemedelskostnaden. Behandling med ett visst läkemedel kan nämligen påverka andra kostnader. Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) skriver i sina rekommendationer att hälsoekonomiska analyser bör genomföras utifrån ett brett samhällsekonomiskt perspektiv. Denna nya svenska myndighet har alltså i likhet med andra länder anammat ett brett synsätt på kostnaderna.



Kostnadseffektivitet innebär vidare att man ser till såväl kostnader som effekter. Ett dyrare läkemedel ökar normalt sett den totala kostnaden men vi får samtidigt något för pengarna, till exempel längre liv och/eller förbättrad livskvalitet. Detta bör ju samhället vara villigt att betala för. Hur mycket man sedan är villig att betala per effektenhet är en betydligt svårare fråga.
Nya läkemedel bör jämföras med existerande behandlingar, må så vara äldre beprövade läkemedel, kirurgi, rehabilitering eller någon annan relevant intervention. Om det nya läkemedlet är kostnadseffektivt bör det subventioneras och användas i den kliniska vardagen. Då använder vi resurser på ett bra sätt. Att se snävt till enskilda budgetar innebär oftast att man i slutänden inte använder samhällets totala resurser på ett optimalt sätt. Vi måste se till helheten.



Att läkemedelskostnaderna ökar är alltså i sig inte ett problem. Men det är viktigt att med stöd av hälsoekonomiska studier visa hur de ökade kostnaderna för läkemedel påverkar övriga sjukvårds- och samhällskostnader och vilka hälsovinster som uppnås.
Vad gäller följsamhetsproblematiken håller jag helt med Ola Ohlsson. Att patienter uppsöker många olika läkare för samma åkomma och att mediciner hamnar oanvända i badrumsskåp eller spolas ner kan aldrig vara ett vettigt användande av vårdresurserna. Ola Ohlssons förslag om läkemedelsprofil på samtliga patienter kan vara ett steg i rätt riktning.
Ola Ohlsson avslutar sin debattartikel med att hävda att pengar slösas bort, och tar bland annat statiner och coxiber som exempel på läkemedel som inte medför något mervärde för patienterna. Jag vet inte vilka referenser Ola Ohlsson har i åtanke, för som hälsoekonom vet jag att studier visar att såväl statiner som coxiber är kostnadseffektiva läkemedel för vissa patientgrupper.



Det är hög tid att sluta att fokusera på läkemedel som en kostnad utan istället se dem som en viktig resurs. Rent generellt är läkemedel en billig produktionsfaktor av hälsa. Det är emellertid självklart viktigt att att vi studerar nya läkemedels marginalnytta och kostnadseffektivitet undersöks i välgjorda studier så att vi använder samhällets resurser på ett bra sätt. Detta tror jag, i motsats till Ola Ohlsson, bör och kan genomföras genom ökat samarbete mellan läkemedelsindustrin och vården.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng