Den 29 april förra året möttes socialminister Göran Hägglund (KD) och Socialdemokraternas Ylva Johansson i en debatt i riksdagen. Det var förmiddagen innan omröstningen av lagförslaget om en omreglerad apoteksmarknad och retoriken var något tillspetsad. Ylva Johansson sa att det lät som om socialministern berättade sagor när han beskrev alla
positiva effekter av en avreglerad marknad.
Göran Hägglund replikerade med att Ylva Johansson berättade spökhistorier när hon drog sina farhågor om den nya marknaden. Idag, när en svensk apoteksmarknad funnits i snart ett år, vill varken politiker eller myndigheter svara på frågan hur de tycker att det gått. Mantrat som hörs nu är att det är för tidigt att utvärdera. Märkligt, det går självklart att titta på det här första året och konstatera vad som hittills hänt. Men svaret passar sannolikt varken regeringen eller oppositionen.
I Göran Hägglunds saga ingick en förbättrad tillgänglighet. Där fick han rätt, åtminstone det här första året. Med tio nya apotekskedjor som expanderat så har vi idag drygt 1000 apotek i Sverige jämfört med 920 innan omregleringen, och fler är definitivt på gång (se tabellen på sidan 12). Däremot vågar nog ingen i dagsläget hävda att kunderna fått bättre service. Risken är överhängande att man då får höra om alla de patienter som blivit irriterade när deras vanliga apotek haft slut på läkemedel utan att kunna meddela vilket närliggande apotek som har varan i lager.
I spökhistorien fanns en farhåga för patientsäkerheten. Men få upplever nog idag att säkerheten blivit sämre på apoteken. Det är lika säkert att gå in på ett nytt apotek som ett gammalt, både vad det gäller läkemedelshantering och rådgivning. Däremot är det nära nog en spökhistoria hur huvudkontoren för de nya kedjorna sköter marknadsföringen. Regelverken för hur man får prata om läkemedel har kommit till utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv, när de bryts är det helt klart en försämring av den information svenska medborgare får om läkemedel.
Sen kommer vi till pengarna i statskassan. Regeringen har genomfört stora förändringar i prissättningen och är nu stolta över att de fått ner läkemedelspriserna (läs mer på sidan 16). Men det går inte att komma ifrån att de besparingarna hade kunnat göras alldeles oavsett omregleringen på apoteksmarknaden, vilket gör att oppositionen har en klar poäng när de konstaterar att apoteken nu får kosta mer pengar än tidigare. Ett faktum som sittande regeringen har försökt mörka genom hela processen. Å andra sidan: Oppositionen hittade inte de pengarna under sin regeringstid. Det var först när den borgerliga regeringen tack vare apoteksomregleringen började rota i prismodellerna som läkemedelsföretagens missbruk av regelverket blev synligt.
Återstår den sista stora frågan: receptfria läkemedel i dagligvaruhandeln. Här finns det gott om problem att debattera, kontrollen är obefintlig och Läkemedelsverket har till och med sagt att de för tillfället tycker att kunderna ska tänka en extra gång innan de köper läkemedel i kvartersbutiken. Ändå drivs inte frågan särskilt hårt från något politiskt håll. Antagligen för att de flesta väljare ändå uppskattar möjligheten. Oppositionen och regeringen har dessutom hela tiden varit överens om att huvudvärkstabletterna ska finnas i mataffären.
Många i branschen har väntat på att apoteksfrågan ska debatteras inför riksdagsvalet. Men om det inte händer något drastiskt är det nog en väntan förgäves. Det är ju så mycket lättare att dikta ihop sagor och spökhistorier när man debatterar inför en stor förändring. När verkligheten väl är på plats och fakta kan kontrolleras verkar politikerna tycka att de gör klokast i att hålla tyst.
