Nästa gång ni sitter framför nyheterna på TV och lyssnar på någon forskare som redogör för innebörden av ett nytt medicinskt genombrott, så lyssna noga när journalisten ställer den oundvikliga slutfrågan: ?Hur länge dröjer det innan vi kan se några praktiska resultat av er upptäckt?? I nio fall av tio kommer forskaren i fråga att säga: ?Inom fem till tio år.? Jag vet, för jag har nämligen bedrivit litet hobbystatistik. Med den ström av medicinska upptäckter som väller över oss tar det inte särskilt lång tid att konstatera att just den tidsrymden verkar ha utvecklat sig till ett slags standardsvar.
Man kan fundera över varför det har kommit att bli så. Ett enkelt svar skulle kunna vara att de prekliniska och kliniska prövningar som alltid föregår ett läkemedels introduktion på marknaden tar ungefär fem till tio år i anspråk. Utan att vara expert i frågan skulle jag vilja påstå att tiden verkar vara snålt tilltagen, särskilt om man betänker den tid som kan ligga mellan upptäckten och att faktiskt få fram ett preparat som kan testas i vetenskapliga studier. Sanningen är nog snarare att tiden mellan upptäckt och färdigtestat preparat kan variera oerhört mycket beroende på vad för sorts medicinsk upptäckt det rör sig om. Om vi exempelvis talar om grundläggande kartläggningar av cellens funktioner som ger Nobelpris i medicin och kemi kan vägen vara mycket längre. Vetenskapens vägar är oförutsägbara och det gäller i särskilt hög grad när vi tar steget från att beskriva kroppsliga processer till att framställa mediciner.
Så varför säger forskaren oftast ?fem till tio år?? Ett krasst svar på frågan är att det är just så länge som man är beredd att vänta. Det är tillräckligt kort tid för att ge sjuka människor nytt hopp om hjälp, och det är också tillräckligt kort tid för att det skall löna sig ekonomiskt att investera i forskarens verksamhet. Stöd kan förväntas såväl från allmänhet och politiker, som från näringslivet. Samtidigt är det tillräckligt lång tid för att inte bli ställd till svars igen av reportern. Vi glömmer så snabbt. De flesta forskare försöker i sitt svar på journalistens fråga lägga till att ?helt säker kan man inte vara?. De vet nämligen mycket väl vilken lång och mödosam väg som ligger mellan grundforskning och färdiga läkemedel. Men i den knivskarpa konkurrens om forskningspengar som råder på dagens universitetsmarknad så har de inget val: de måste hänvisa till allmänmänsklig och ekonomisk nytta för att kunna få de pengar som är nödvändiga för att verkligen producera resultat.
Under min tid som doktorand i Linköping hade jag länge ett tidningsurklipp om en avhandling från institutionen för tillämpad matematik på min vägg. Författaren hävdade att det han upptäckt (som jag av naturliga skäl inte kunde tränga in i) till hans kollegers stora förvåning, vad han kunde se, inte kunde tillämpas på något som helst sätt. Vi vet att många stora upptäckter i mänsklighetens historia tagit lång tid på sig för att vinna teknologiskt genomslag. Vad som skall vara kriteriet på tillämpning och nyttighet skulle sannerligen behöva diskuteras och fördjupas. Är det jag själv sysslar med ? medicinens filosofi ? nyttigt, och i så fall i vilken mening? Jag har ju lärt mig att argumentera för att det är det, men ibland drabbas jag av en överväldigande trötthet inför det allomhärskande kravet på nyttighet. Att tänka kritiskt och vara på jakt efter sanningen är väl gott nog. Nästa gång jag sitter framför TV:n och ser forskare svara på frågor om framtida mediciner skulle jag ge mycket för att få höra: ?Jag vet inte när vi kan se några praktiska resultat av det här, jag har faktiskt inte den blekaste aning.?