Susanne Ås Sivborg är generaldirektör för PRV sedan 2008 och har haft chefsjobb främst inom immaterialrättsområdet, bland annat som global immaterialrättsansvarig för Astrazeneca. Hon utsågs i juni av den förra regeringen till samordnare för life science-sektorn i Sverige. I uppdraget ingår att samordna insatser och identifiera utvecklingspotentialen för sektorn.
Uppdraget är på fyra månader. Hur mycket hinner man på den tiden?
– Jo, tiden är begränsad, men uppdraget är inte heller en regelrätt utredning. Vi, jag och Maria Dahl Torgerson, ska identifiera områden som behöver stärkas utifrån den potential som svensk life science har idag. Resultaten ska ligga till grund för en framtida strategi för vad man behöver göra för att öka konkurrenskraften och tillväxten. Det är ett brett uppdrag och vi gör inga djupanalyser på denna tid.
Hur har arbetet gått till?
– Vi har pratat med folk! Vi har haft många samtal med enskilda personer och i grupper med olika sammansättningar, branschorganisationer, personer med olika kompetenser inom de olika regionerna, näringsliv, akademin, hälso- och sjukvården. Vi har även träffat personer med ledande ställningar, investerarare, alla möjliga typer av människor, även personer med ett eget personligt intresse har vi samtalat med. Det har varit en väldigt blandad mängd människor.
Mitt under uppdraget blev det ett maktskifte. Kommer slutsatserna få samma gehör och kommer resultatet bli präglat av vem som beställt utredningen eller som får ta emot den?
– Samordningsuppdraget är inte präglat av vem vi fick det ifrån i början. Uppdraget är beställt av tre departement med bred förankring, så valet har inte förändrat arbetet. Hur resultatet kommer att tas omhand återstår att se.
Vad ser du för trender inom svensk life science?
– Jag kommer ju själv från branschen och har mött frågeställningarna. Jag har sett behov av samverkan mellan den offentliga sektorn och privata aktörer förut. Egentligen liknar life science-branschen alla andra områden med främst två skillnader: utvecklingstiden för en innovation är i regel är mycket längre, och ofta mycket dyrare, det behövs alltså mer kapital under längre tid. Långsiktighet är en känd utmaning och beställare och kund är offentlig aktör.
– Sverige är ju väldigt högt rankad för innovationer men vi är inte jätteduktiga då det handlar om att få små företag som grundar sig på en idé att röra sig från det lilla stadiet till att börja växa och bli ett större företag. Kompetensen finns för att ta en idé från det initiala stadiet till en färdig produkt, men hela kompetensen finns inte alltid tillgänglig för den som behöver den. Det finns mycket som är komplicerat, både vad gäller själva utvecklingsprocessen men också sådant som till exempel immaterialrätt och den regulatoriska delen och här behöver många företag både hjälp och stöd.
Finns det ett glapp idag mellan akademin och näringslivet?
– Interaktionen fungerar nog rätt bra men skulle kunna bli lite bättre. I Sverige är vi bättre än många andra på att samverka, att arbeta i grupp är ju något vi lär oss redan tidigt i skolan så vi är rätt duktiga på det. Detta bör vi utnyttja ännu mer.
– Vi kan också öka rörligheten. Jag tror att det är en väldig fördel om en person, forskare eller läkare, som rör sig till näringslivet också ska kunna röra sig tillbaka till akademin så man får en korsbefruktning hela tiden.
Det finns ju en stor koppling mellan branschen och sjukvården som idag har mindre resurser. Hur ska man ändå ta till vara på innovationer och fynd från kliniken?
– Både akademin och näringslivet upplever idag inte finns samma utrymme för klinisk forskning som det fanns förr. Det kan också vara svårt att få ut nya produkter på marknaden, att få testa produkterna och få ett patientunderlag. Det är i många fall för trögt att få ut kliniska studier i sjukvården.
– Utredningen kommer peka på detta, och det blir mottagaren som får analysera vad som behöver göras.
I sin regeringsförklaring säger Stefan Löfven att ett innovationsråd ska skapas. Vad anser du om det?
– I vårt arbete har det inte framkommit något direkt behov av ett innovationsråd. Vad som lyfts som ett behov är en klar och tydlig vision, eller mål, och en strategi för vad Sverige vill med sin life science-sektor. För det behövs mer samordning.
– Den gamla regeringen gjorde flera stora satsningar på forskning inom området och andra stora satsningar inom innovation. Många upplever att det blivit fragmenterat, det upplevs vara svårt att se vad man egentligen vill med satsningarna.
Vilket ansvar ska staten ta för en hel bransch och vilka styrmedel är rätt att använda sig av?
– Det är en jättesvår fråga. Statens insatser bör göras så att ingen lämnas utanför, vilket är svårt, men det finns experter på sådant.
– För branschen behöver man skapa intressen för långsiktiga investeringar. Det kan staten signalera genom att uttrycka att detta är en intressant sektor som man vill satsa på och det finns mycket pengar i det offentliga stödsystemet.
Hur ser framtiden ut för svensk life science?
– Sektorn har en väldigt bra framtid med den behöver lite hjälp. Satsningar ska göras nationellt, inte bara regionalt, och sättas in i ett internationellt sammanhang. Idag kan ingen verka bara i en liten region eller i ett litet land.
– Vi är duktiga i det här området men vi kommer inte fortsatt vara stora inom området om vi inte gör något.
Vad vill du ska ta vid när ert uppdrag är slut?
– Det vore bra om man tar tillvara alla de utredningar alla tankar och idéer som redan finns om vad man behöver göra för att stärka sektorn. Hur man gör det spelar inte så stor roll, det viktiga är att man gör det och att man kommer fram till åtgärder som kommer att stärka konkurrenskraft och tillväxt i sektorn. I slutändan kommer vi alltid ner till att det behövs pengar, så är det alltid.
