Glöden har uppenbarligen inte falnat i den utbildningsdebatt som initierades för snart ett år sedan.
Det ligger mycket i den maggropskänsla Ann-Christin Andersson har om att utbildningen förenklas. Nya ämnen kommer till, det vill säga bredare kunskap skall in på samma tid som tidigare och då får man svårare att gå på djupet med saker och ting. Dessutom måste, som påpekats i mina tidigare inlägg, tid ägnas åt att plåstra om såren från gymnasiet. Jag känner mig bekymrad över att Jenny Carlsson och studentkåren tar klart avstånd från graderade betyg, en uppfattning som också Ann-Christin Andersson ställer sig bakom. Jag håller inte med henne i påståendet om att man inte pluggar mindre för att man bara får G. Den som har det lätt för sig ägnar kanske hälften av sin tid till studier, så där lagom så att man får sitt G och sedan gör man något annat. Jobbar, festar eller läser något utanför ämnesområdet. Detta befrämjar inte kompetensuppbyggnaden inom ämnesområdet, utan vi får en kader av jämlika ?janteanpassade? G- individer som kan lika lagom mycket.
Graderade betyg eller inte handlar mycket om på vilken arena farmaceutiska fakulteten i Uppsala och dess studenter vill spela. Skall fakulteten generera och fostra kompetenser som står sig i en internationell konkurrens, så att Sverige kan fortsätta och vara med och spela på den globala läkemedelsarenan, eller skall man sig låta nöja med en svensk ?lagomnivå? som uppfyller Apotekets krav på läkemedelsspecialister? För de farmacevtiska utbildningarna i till exempel Göteborg har man valt den tregradiga betygsskalan. Olika betygssystem utbildningsanstalter emellan är ju i sig en konkurrensfaktor. De studenter som vill bli en spelare i elitserien söker sig dit där hans eller hennes ansträngningar bedöms och värderas, medan andra söker sig till ?smurfkollektivet?. Ett är säkert, vill man läsa en och annan termin vid utländskt universitet bedöms man innan man antas. Det av EU antagna European Credit Transfer System, har en betygsskala med hela fem godkända och två underkända betyg. Såväl studietempo som krav och konkurrenstänkande är ett helt annat vid till exempel holländska och franska universitet än hos oss. Detta gäller nog också tillfredställelsen och den stimulans som studenten upplever när han/hon lyckas.
Läkemedelsområdets arbetsmarknad internationaliseras mycket snabbt. Detta märks inte minst i de sista årens rekryteringar till AstraZenecas forskande enheter i Sverige. Det är i dag lätt att få mycket bra utländsk kompetens till Sverige. I Södertälje finns till exempel god forskarkompetens från över 15 nationer representerade inom ?drug discovery?, och till Mölndalsenheten går för närvarande ett lämmeltåg av kompetenta kemister företrädesvis från Tyskland. Detta är mycket bra för AstraZeneca och bra för Sverige (om man stannar kvar), men knappast för de svenska universiteten och högskolorna. Kompetenser från nya centra skapar nya nätverk och när det är dags att rekrytera nästa gång finns, om man nu inte har något speciellt att erbjuda, till exempel Farmaceutiska fakulteten kanske inte längre med på kartan.
Studenter, vill ni att ?Farmis? skall fortsätta att vara med och spela på läkemedelsarenan? Ta då ert ansvar! Vakna upp ur den blåögda Smurfidyllen och stå upp för graderade betyg!
Björn Lindeke
Professor
Vd Apotekarsocieteten