Ur studentens perspektiv

Jag blev mycket glad över Björn Lindekes debattinlägg om sänkt kvalitet på farmaceutisk utbildning. Det var på tiden att någon tar upp detta känsliga ämne och som student har jag själv observerat hur kraven sänks på min utbildning. Det verkar som om alla studenter oavsett kunskapsnivå ska släppas igenom. Jag vet doktorander som i princip har blivit beordrade att godkänna studenter trots att de inte uppfyller kraven. Vissa tentor ligger på för låg nivå i förhållande till kursens omfång. Flera föreläsare tar sig inte ens tid att skriva nya frågor utan använder samma år efter år. För att inte tala om omtentor där svårighetsgraden lär vara ytterligare sänkt.

Hos ambitiösa studenter är detta fenomen inte särskilt uppskattat och leder till att studiemotivationen sänks. Vad tjänar det till att plugga ordentligt när de som inte gör det klarar sig utmärkt ändå? Visserligen vet man innerst inne att man lär för livet och inte för tentan, men irritationen kvarstår över att vissa bara glider igenom utan större ansträngning. Skillnaden i studenters inställning och kunskapsnivå blir särskilt tydlig vid grupparbete som det tycks ha gått inflation i. Samarbete med andra kan vara väldigt givande, förutsatt att alla gör lika mycket. Problemet är bara att det sällan är fallet, vilket inte bara medför att flitiga och ansvarsfulla studenter får dra det tyngsta lasset utan även att de som inte hade klarat sig på egen hand ändå blir godkända, tack vare andras insats.

Mot slutet av utbildningen finns fortfarande studenter kvar som har sådana brister i kunskap och engagemang att man undrar hur de kan släppas igenom gång på gång. Det är en stor fara när de kommer ut på arbetsmarknaden om deras kompetens inte är tillräcklig. Detta skulle i värsta fall kunna leda till att både universitetet och yrket i sig får dåligt rykte. Jag skulle önska att man kan vara stolt när man tar sin examen. Stolt över att ha genomfört en krävande utbildning med bra resultat, men om nivån fortsätter att sjunka blir det ju nästan som med gymnasieskolan där alla tar studenten, godkända såväl som underkända.

Det faktum att flera orter utöver Uppsala nu erbjuder farmaceutisk utbildning medför att alla studieplatser inte längre fylls trots att alla sökande tas in. Detta leder till låg antagningspoäng och utbildningen utformas därefter. Fakulteterna får betalt per student och är därför ekonomiskt beroende av att studieplatserna fylls och att majoriteten av studenterna sedan klarar sig. Ännu en orsak till sänkt kvalitet är minskat intresse för farmaci. Farmaceuter utanför apoteken är en dold yrkesgrupp som måste bli bättre på att marknadsföra sig. När jag gick sista året på gymnasiet hade jag, liksom vanligt folk, ingen aning om vad apotekare- respektive receptarieyrket egentligen innebär. Jag vet dock att åtgärder nu har börjat vidtagas för att öka det allmänna medvetandet och intresset för farmaceutisk utbildning. Genom projektet FFF (Framtid För Farmaceuter) anordnades i våras en informationshelg på kårhuset Pharmen för gymnasieelever från hela Sverige, vilket var ett bra initiativ.

Att politikerna nu har fått en högskola för alla, som Björn Lindeke skriver, håller jag fullständigt med om. I Sverige försöker man ständigt fösa in alla i samma fålla och blundar för att vi har olika förutsättningar. Om studenterna sedan inte klarar sig verkar man hellre lösa problemet genom att sänka kraven än att gå back ekonomiskt eller svärta ner den fina statistiken.

Anna Celén
Apotekarstudent
Uppsala