Det statliga monopolet på läkemedelsförsörjningen är en fråga som ligger farmacie doktor Rune Lönngren varmt om hjärtat. Rune Lönngren är inte bara mannen som i slutet av sextiotalet utredde den svenska apoteksnäringen och föreslog att man skulle bilda ett statligt bolag kallat Apoteksbolaget. Han var också Apoteksbolagets förste styrelseordförande och satt på den posten fram till sin pensionering 1977.
Den, i dagarna, 80-årige Rune Lönngren har både upplevt ett totalt privat apotekssverige där han själv var innehavare av apoteket Domherren i Stockholm under nästan 20 års tid och det statliga Apoteksbolaget. Han har alltså haft en mycket stor insyn i bägge systemen och har nu även hunnit få perspektiv på dem. Han håller inte med Margot Wallström om att de receptfria läkemedlen gott kan få säljas utanför Apoteksbolaget. Han tycker inte att en ökad tillgänglighet är ett argument som håller för att bryta apoteksmonopolet.
– För mig är frågan om att bryta Apoteksbolagets monopol inte en servicefråga så som Margot Wallström ser det när hon går ut och säger att de receptfria läkemedlen kan få säljas i vanliga affärer, säger han. Jag tror att man ständigt och jämt måste göra klart för människor att läkemedel egentligen är något som vi normalt inte ska behöva, men när vi behöver dem måste de användas rätt. Jag menar att läkemedel ska – utav allmänheten – betraktas som varor som man inte handskas med hur som helst.
Rune Lönngren menar därför att om staten släpper ut vissa receptfria läkemedel i varuhusen så ger man signaler till befolkningen om att dessa preparat är ofarliga.
– Jag tycker inte att det anstår staten att vara med i en sådan desinformation som det innebär att säga att det där, det är bara receptfria läkemedel så det kan vi låta affärerna sälja.
Föreslog “apoteksshopar”
Rune Lönngren är dock rädd för att det av kortsiktiga politiska skäl kommer att bli ett frisläppande av vissa receptfria läkemedel i varuhusen, något som han alltså tycker är fel.
– Ur folkhälsosynpunkt tycket jag inte att det är ett steg i rätt riktning, säger han.
Nu skulle man kunna tro att Rune Lönngren är en gammal knarrig apotekare som tycker att allt var bättre förr och att det är därför som han är negativ till läkemedel i varuhusen. Men det stämmer inte. Det är allmänhetens säkerhet som Rune Lönngren sätter i främsta rummet i sin kritik av en eventuell avreglering, inte att vissa läkemedel flyttas från apoteket till varuhuset. När det gäller läkemedel i varuhus kan man nämligen betrakta Rune Lönngren som en pionjär eftersom han redan 1969 i sin utredning av apoteksverksamheten föreslog att det föreslagna Apoteksbolaget skulle hyra in sig hos t ex Åhléns för att även driva “apoteksshopar” vid sidan av de regelrätta apoteken. Något som förskräckte den dåtida apotekarvärlden och förslaget realiserades aldrig.
– Och det kanske var lite synd det, säger Rune Lönngren idag. För hade det redan funnits apoteksshopar i varuhusen hade det ju inte funnits någon marknad för varuhusen själva att komma in på.
Bolag för kunskapens skull
Trots att Rune Lönngren är den person som slutligen lade fram förslaget om ett statligt apoteksbolag är han ingen principiell ivrare för förstatligande och monopol.
– Syftet med att bilda Apoteksbolaget var inte primärt för att få ett statligt ägande av apoteksverksamheten, säger han. Faktiskt var den första idén som prövades att bolaget skulle drivas av apotekarna som kår, men den tanken attraherade inte Apotekarsocieteten. Av andra tänkbara ägare till ett sammanhållet Apoteksbolag – staten och landstingen – talade det mesta för staten.
Den stora fördel som Rune Lönngren såg i ett stort bolag som drev apoteksverksamheten var att det skulle kunna utvecklas på ett helt annat sätt än de enskilda apoteken hade mäktat med.
– Jag var från början mest intresserad av kunskapens värde och makt. Det präglade min aktiva medverkan i 40- och 50-talens utbildningsutredningar som resulterade i att en farmacutisk fakultet bildades i Uppsala. Jag hade personligen uppfattningen att apoteksväsendet länge varit lite anakronistiskt. Det var baserat på ett privilegiesystem som gick tillbaka till Gustav Vasas söners tid och det var också väl patriarkaliskt. Varje apoteksinnehavare var boss på sitt ställe och de var inga ungdomar precis – det var ytterst sällsynt att en innehavare var under 50 år. Det var ett ganska konserverande system med andra ord. Apotekeriet var också väldigt mycket ett hantverk då och det var många gånger ett ganska stort intellektuellt gap mellan apotekaren med stort A och själva verksamheten.
– Men jag såg en framtid för farmacin. Jag tyckte att det dåvarande systemet med sina enskilda apotek inte var bra. Min ambition var att skapa en modern organisation istället så att apotekeriet bättre skulle kunna tjäna sin tid.
“Informationen det viktigaste”
Rune Lönngrens tanke var alltså att ett stort bolag skulle kunna förvalta och sprida den farmaceutiska kunskapen bättre än de små enskilda apoteken. Och just läkemedelsinformationen är ett speciellt skötebarn för Rune Lönngren där han har varit far till flera mycket framsynta idéer som i hög grad är aktuella än idag. Redan 1955 gjorde han t ex den första läkemedelsepidemiologiska undersökningen med hjälp av de då nyligen införda recepten med födelsedata. I utredningsförslaget som han lade fram 1969 hade han också ett förslag till ett s k läkemedelsinstitut.
– Jag såg behovet av ett starkt organ som var specialist på läkemedelskunnande. Då som nu var det läkemedelsindustrin som lade de största pengarna på läkemedelsinformation. Även om läkemedelsindustrin har gjort väldiga insatser, utan vilka läkarna hade varit gruvligt okunniga, är ju inte läkemedelskonsulenternas uppgift primärt att sprida akademiskt neutral information om läkemedlen. Därför måste det finnas en motvikt till industriinformationen.
Läkemedelsinstitutet skulle ägna sig åt att ta fram statistik och ge producentobunden information om läkemedel. Men förslaget sågades i remissrundan eftersom alltför många instanser såg det som ett intrång på sina egna revir, menar Rune Lönngren. Istället blev det en politisk lösning där delar av läkemedelsinstitutets uppgifter lades på det nybildade Apoteksbolaget och det är alltså grunden till dagens Farmacisektor och den statistikavdelning som finns där.
Det var också Rune Lönngrens idé att skapa Läkemedelsboken. Och idag är det läkemedelsinformationen som Rune Lönngren ser som en av Apoteksbolagets absolut viktigaste uppgifter.
– I den allmänna debatten glöms detta mycket ofta bort och man ser Apoteksbolaget enbart som en distributör av läkemedel och det är då man kommer in på de här villolärorna att det går lika bra att göra det hos Åhléns, säger han.