Är läkemedelsreformen en succé eller en flopp? Vi vill gärna ha ett enkelt svar på en komplicerad fråga. I det här fallet kan svaret bli precis hur som helst ? beroende på dels ur vilket perspektiv man granskar det som hänt hittills, och dels vilken detalj man lägger tonvikten på.
Reformen bestod av flera olika delar som inte är lätta att ta till sig för alla inblandade parter. Att få alla förskrivare att känna sig delaktiga är ett mödosamt arbete. Hur ska reformens grundstenar omvandlas till konkret hjälp för läkaren medan patienten befinner sig i samma rum öga mot öga? Och hur ska man öka den andel som patienterna betalar själva utan att riskera att behandlingen blir sämre?
Allt detta kommer att ta lång tid och i detta avseende har reformen just startat. Samtidigt är det i det långa loppet som det avgörs om reformen är lyckad eller ej. En svårighet är också att mjuka variabler inte är lätt att mäta. Alla medborgare definierar knappast ?lyckad reform? lika.
Lätt hitta facit
Mycket landar i ekonomin. Ett skäl är att det är enkelt att mäta hur mycket läkemedel som säljs och jämföra detta mot hur det gått tidigare. Vi kan också göra tämligen säkra förutsägelser om framtida kostnader.
Från ett ekonomiskt perspektiv måste man betrakta reformen som lyckad hittills. Från statens perspektiv har den varit en stor framgång. Ett par miljarder har sparats och ökningstakten för läkemedelskostnaderna har halverats; från 12 procent per år före reformen till knappt 6 procent enligt nuvarande trend.
Men enligt den senaste prognosen från Apoteket AB ökar dock ökningstakten igen. Enligt tidigare uppskattningar skulle kostnaden för läkemedel och förbrukningsartiklar hamna på 12,7 miljarder kronor för 1998. I våras fanns tecken på att kostnaden till och med skulle kunna understiga denna nivå.
? Den nya prognosen hamnar på 12,9 miljarder kronor för hela 1998. Första halvåret var kostnaden 6,3 miljarder kronor, men vi räknar med att kostnaderna blir högre under andra halvåret, säger Bo Holmberg, Apoteket AB.
Han betonar svårigheterna att spå om de framtida läkemedelskostnaderna:
? Reformen har totalt ändrat förutsättningarna. Exempelvis svänger patienternas andel av kostnaden kraftigt numera, säger han.
Risk för ensidig bild
Att kostnaderna ökar mindre snabbt beror inte på reformens strukturella förändring: överföring av det ekonomiska ansvaret för läkemedel till landstingen. Skälet är helt enkelt att staten vältrade över en större andel av läkemedelsnotan på patienterna.
Däremot ger det flyttade ansvaret åtminstone en teoretisk möjlighet till en långsiktigt uthållig kontroll över kostnaderna. Men då förutsätts att landstingen också får tillräckligt kraftfulla instrument: inflytande över förskrivningen och prissättningen.
Det finns en risk i att ensidigt titta på siffror och glädjas över dem. Att kostnaderna begränsas känns bra för de flesta parter ? men vad är priset? Är det ?onödig? läkemedelsanvändning som minskar? Eller ?nödvändig?? Är det till och med så att samhällsekonomiskt effektiva läkemedel används i mindre omfattning än om inte reformen genomförts? Om detta vet vi ännu för lite.
En annan fråga är om den lägre kostnadsökningstakten är tillfällig eller bestående. Den viktigaste faktorn hittills för att ökningstakten minskats är att fler patienter helt enkelt minskat sin läkemedelskonsumtion på grund av att de över en natt fick betala en betydligt större andel av läkemedelskostnaden själva.
Den besparing som reformen åstadkommit vilar på ostadig grund. Får medborgarna mer pengar att röra sig med kan kostnaderna sticka iväg igen ? och staten kanske åter tvingas till nya försämringar av förmånen för den enskilde.
En optimal användning
En risk med omfattande förändringar av förmånssystemet på kort tid är att politiken kan hamna i konflikt med ett annat syfte med reformen; en optimal läkemedelsanvändning. Vad händer med läkemedelsanvändningen om ännu fler patienter inte anser sig ha råd med ännu dyrare läkemedel?
Ingen i ansvarig ställning skulle tala emot ?en mer optimal läkemedelsanvändning?. Men hur ska en sådan åstadkommas?
För att en lägre ökningstakt ska bli bestående krävs att en helt ny kostnadsmedvetenhet omfattas av i princip samtliga förskrivare i landet. Med andra ord att landets 35 läkemedelskommittéer hundraprocentigt först enas om rekommendationer som sänker kostnaderna och att de i nästa steg lyckas förankra dessa riktlinjer.
Den främsta utgångspunkten för läkemedelskommittéerna är inte heller ekonomisk, utan medicinsk. Kommittéerna ska befrämja en läkemedelsanvändning som ansluter till vetenskapens rön. Det är inte givet att dessa alltid går på samma linje som önskemålen om begränsade kostnader.
Om det överhuvud taget är möjligt kommer det att ta åtskilliga år. Läkarna är inga viljelösa får som låter sig motas in i en fålla som de kommer att uppfatta som för trång.
Svårhanterade registerdata
En illustration till läkarnas integritet är de kraftiga motreaktioner som uppstod bland läkarna när nya register för insamling av känsliga patientdata lanserades.
Dilemmat i sammanhanget är att man inte kan komma fram till en effektivare läkemedelsanvändning utan att samla in uppgifter om hur användningen ser ut idag. Och utan läkarnas medverkan lär inte det vara möjligt.
Utan information om samband mellan förskrivningsorsak och förskrivet läkemedel är detta knappast möjligt.
Slutsatsen är att mycket av reformen står och faller med hur man dels förmår att hitta andra lösningar som ger tillräcklig information, och dels lyckas förankra den hundraprocentigt bland läkarna.