Omotiverad mångdubbling av förskrivningen

På tio år ökade förskrivningen av antidepressiva läkemedel med 600 procent. Men den ökningen är inte motiverad utifrån det kunskapsläge som finns. Läkemedel skrivs ut för lätt och det lyssnas allt för lite på patienten.

16 feb 2004, kl 15:28
0

När SSRI-läkemedlen introducerades i början av 1990-talet fick både sjukdom och behandling ett enormt massmedialt utrymme. Företagen såg en stor potential och förskrivningen 1992-2002 steg med runt sexhundra procent. 2002 såldes det antidepressiva läkemedel för cirka 1,6 miljarder kronor.

? Eftersom det finns många människor som är deprimerade, känner nedstämdhet eller ångest, blev det ett kalasläge för industrin som har utnyttjat situationen effektivt, säger Stig Andersson.

Han är pensionerad distriktsläkare i Säffle och disputerade i november på en avhandling rörande allmänläkares uppfattningar av depressiva sjukdomar.

Stig Andersson ser två anledningar till den enorma ökningen ? allmänläkare träffar många patienter och förskriver cirka 70 procent av alla antidepressiva läkemedel, samt industrins marknadsföring.

? Eftersom allmänläkarna träffar många patienter skriver de ut mycket läkemedel. Samtidigt utsätts de för ett enormt tryck från läkemedelsföretagen som vill sälja sina läkemedel. Industrin erbjuder snabb och effektiv lösning på symtomen, vilket skapar efterfrågan.

? Det är utan tvekan så att marknaden skapar storsäljare. Se bara på SSRI-preparaten och protonpumpshämmarna. Trots att andra preparatgrupper har lika stark vetenskaplig dokumentation, till exempel ACE-hämmare, har de inte slagit igenom på samma sätt.

Säger si men gör så

Samhället är annorlunda i dag än för bara femton år sedan. Det går snabbare, vi ska vara ständigt friska och högpresterande, lyckliga och framgångsrika. Normala variationer i humör och sinnesläge ses alltmer som sjukdomar som ska behandlas. Vi eftersträvar snabba utvägar där vägen till farmakologisk behandling blir allt kortare.

Stig Andersson menar att tre tydliga parametrar styr förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Det är patientens egen inställning till läkemedel, den utbildning och information som läkarna får, framför allt från industrin, samt läkarens egen erfarenhet, både yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Den sistnämnda förvånade Stig Andersson.

? Det är motsägelsefullt. Om det stämmer skulle man inte förändra sitt beteende så snabbt som den sexfaldiga förskrivningsökningen har varit på tio år. Då skulle man fortsätta att göra som man alltid hade gjort. De säger en sak men gör en annan.

Samtidigt kunde han i avhandlingen konstatera att läkare påverkas av terapitraditioner, både hos andra läkare och hos allmänheten i området där läkaren är verksam. Men jämfört med de egna erfarenheterna ansågs påverkan från vetenskaplig litteratur, kurser, kollegor och läkemedelsföretag vara mindre.

Stig Andersson fastslår också att de läkare som har en uppfattning om hög effekt hos läkemedlen skriver ut mycket läkemedel, att stor betoning på egen erfarenhet var förknippat med hög förskrivning, likaså ett högt deltagande i industrins arrangemang.

? Trots det har allmänläkaren generellt ett kritiskt sinnelag till industrin och arbetar för att hjälpa patienten på bästa sätt. Men visst påverkas de av industrin. Annars skulle ju inte industrin fortsätta, säger Stig Andersson.

Tar lång tid

Nyligen konstaterade SBU i sin rapport Behandling av depressionssjukdomar att den effektiva behandlingen som finns inte utnyttjas fullt ut. Vården måste ha ambitionen att patienten ska bli fullt återställd. I dag saknar många läkare en strategi för hur behandling och uppföljning ska gå till.

Enligt Stig Andersson är framgångsrik behandling av depression även en organisatorisk fråga. Man måste anamma arbetssätt från andra discipliner, enligt diabetesmottagningarnas modell, och inse att framgångsrik depressionsbehandling är ett åtagande över lång tid.

? Läkare, sköterska, psykiatrin och patienten måste samarbeta. Men det förutsätter en bra fungerande läkarkontakt.

SBU konstaterar också att då läkemedel används måste de tas i rätt dos och tillräckligt länge, minst sex månader efter det att patienten blivit symtomfri. En av tre kommer att avbryta sin behandling på grund av utebliven effekt eller biverkningar.

Florerar ett tyckande

Många människor blir hjälpta av behandlingen, men samtidigt ställer sig allt fler frågan om den stora ökningen är motiverad. Lena Westin på Konsumentinstitutet Kilen anser det inte, vilket också framgick på en hearing som Kilen anordnade i maj 2003.

? Ökningen är inte motiverad. Det finns inget gemensamt kunskapsläge utan det florerar ett tyckande, man tror att det är på ett visst sätt.

Hon anser att läkemedelsföretagen, genom sin marknadsföring, bär ansvaret för den stora ökningen.

? Det har varit en nyskapande marknadsföring av både sjukdom och behandling till både allmänhet och läkare.

Samtidigt tycker Lena Westin att det är en kulturell fråga eftersom vi i dagens samhälle vill ha snabba lösningar till våra problem. Där skulle läkaren kunna ha en bromsande effekt, tycker hon.

? De borde vara mer kritiska och lära sig mer om de nya läkemedlen. Det går för snabbt att introducera nya preparat i dag.

Stig Andersson anser inte heller att ökningen är motiverad utifrån kunskapsläget.

? De som får mest antidepressiva läkemedel är de äldre som har sämst kontroll över sina läkemedel. I vissa län är det upp till 20 procent av de äldre som får det och uppföljningen är otillfredsställande.

Anamnes är behandling

I sin avhandling har Stig Andersson alltså kommit fram till att allmänläkare i stor utsträckning litar till sina egna erfarenheter när man utformar sitt arbetssätt med deprimerade patienter. Han menar att de värderar den typen av kunskap högre jämfört med vetenskaplig kunskap.

? Kunskapen om depressionsbehandling är generellt sett god men ojämn.

Men han tycker att många läkare alltför lätt skriver ut ett recept.

? Man underskattar ofta sin egen förmåga att stötta och hjälpa patienten utan att ta till hjälp från psykolog, terapi eller läkemedel.

Enligt Stig Andersson räcker det för många att få någon att prata med, någon som lyssnar. Till en början måste man identifiera problemet och ta upp det.

? Det finns ett uttryck som stämmer bra, ?anamnes är behandling?.

Lena Westin håller med.

? Många som ringer oss på Kilen säger ?jag fick bara läkemedel, ingen att prata med?. När de ringer oss är det första gången som någon verkligen lyssnar på dem.

På patientens villkor

Det som oroar Stig Andersson är att industrin har ett stort övertag när det gäller allmänläkares kunskapsinhämtning och uppfattningar om behandling. Där måste sjukvårdshuvudmännen och professionen ta ett större ansvar när det gäller den egna vidareutbildningen.

? Professionen måste också vara mer kritisk mot den information och marknadsföring som industrin kommer med.

Lena Westin tror att en bättring är på väg.

? Människor i allmänhet håller på att vakna och inser att de själva måste ta ett visst ansvar. Det viktiga är att få till en bättre användning på konsumentens behov och villkor, inte på doktorns eller industrins.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng