Annons

Myten om dubbla kostnader kanske ligger sanningen nära

Verkligheten är att de höga amerikanska kostnaderna har räknats fram inte bara i en utan i flera studier publicerade i välrenommerade tidskrifter. Antalet läkemedelsrelaterade problem är inte de 2,5 procent som apoteken upptäcker utan närmare 30 procent. Det speglar de problem som patienterna verkligen har, menar Lars G Nilsson på stiftelsen Nepi i Stockholm.

22 apr 2003, kl 10:05
0

Annons

Anders Cronlund (AC) diskuterar det han kallar ?myten om dubbla kostnader? i Läkemedelsvärlden Nr 4 2003, sid 5. Med detta menar han att ?Ledande opinionsbildare på läkemedelsområdet hävdar att för varje krona som läggs på läkemedel uppstår minst en lika stor kostnad för felaktig läkemedelsanvändning?. Hans slutsats är att ?talet om dubbla kostnader är en myt?.

AC anser att bakgrunden till ?myten? är en sju år gammal amerikansk artikel (Arch Intern Med 1995;155:1949-56) där man kostnadsberäknat det man kallar ?drug related morbidity? (ungefär ?kostnader på grund av terapimisslyckanden med läkemedel?). Han kritiserar studiens uppläggning samt att forskarna haft anslag från en apoteksorganisation och att de därmed inte skulle vara trovärdiga. Verkligheten är att de höga amerikanska kostnaderna har räknats fram inte bara i en utan i flera studier publicerade i välrenommerade tidskrifter (till exempel. Arch Intern Med 1997;157:2089-96 och J Am Pharm Assoc 2001; 41:192-9). I de två senare studierna är de framräknade kostnaderna ännu högre än i den som AC hänvisat till.

Den USA-studie AC nämner innebar en insamling och värdering av patienters läkemedelsrelaterade problem (LRP). AC jämför med en ny studie som anger att man i den rutinmässiga receptexpeditionen på svenska apotek upptäcker LRP hos omkring 2,5 procent av kunderna (Int J Pharm Pract.1999;7:40-50). Med så få LRP i Sverige skulle man inte kunna komma upp i den höga kostnad som USA-studien anger. Antalet LRP bland patienter med recept på apotek är dock inte 2,5 procent utan runt 30 procent, och den höga nivån upptäcks först om man intervjuar patienterna (Int J Pharm Pract 2000;8:198-203, Läkemedelsvärlden 2000;104, Nr 9, sid 10). De 2,5procent som AC refererar till är de problem som upptäcks av apoteken, inte de som patienterna verkligen har.

Sammanfattningsvis anser jag att de kostnader för terapimisslyckanden med läkemedel som räknats fram i USA är de bästa data vi för närvarande har. Tyvärr vet vi inte i vilken grad de amerikanska och svenska förhållanden överensstämmer, men det är rimligt att anta att det finns en likhet. Så vitt jag vet har det heller inte hävdats i debatten att kostnader för misslyckad terapi i Sverige skulle vara exakt samma som läkemedelskostnaden. Det som sagts är att kostnaden även i Sverige sannolikt är mycket hög, och uppskattningar på 10-20 miljarder kr per år har presenterats. Därmed skulle det som AC kallar en myt hamna ganska nära en rimlig uppskattning.