Mekanism bakom harpestvaccin kartlagd

Harpestvaccinet som använts av laboratoriepersonal sedan 1950-talet är
nu ett steg närmare sjukhusen. Emelie Salomonsson vid Umeå universitet
har visat på genetisk väg varför vaccinet är säkert.

26 maj 2008, kl 12:15
0

Harpestvaccinet LVS har sitt ursprung i 1950-talets Ryssland och utgörs av en levande försvagad bakteriestam utan sjukdomsframkallande förmåga. Men idag vaccineras bara de människor som utsätts för harpestsmitta i laboratoriemiljö. Eftersom det inte har varit känt tidigare på vilket sätt bakterierna i LVS-vaccinet är försvagade har det inte heller varit möjligt att godkänna vaccinet för allmän användning.

Men nu har Emelie Salomonsson vid Umeå universitet, som själv är vaccinerad, visat att det är avsaknaden av vissa DNA-sekvenser som gör att LVS-vaccinet inte kan sprida sig eller framkalla sjukdom.
– Och det är osannolikt att vaccinet får tillbaka dessa förmågor igen, säger hon.

Färre än tio bakterier räcker för att infekteras av harpest. Hur många som insjuknar i Sverige årligen varierar från år till år, från ett fåtal upp till 500 till 600 stycken.
– De senaste åren har siffran legat på mellan 400 och 600. Speciellt hårt drabbade är områdena kring Ljusdal och Örebro men smittan har även spridit sig till andra delar av landet, säger Emelie Salomonsson.

Forskningsresultaten presenteras i en avhandling som försvaras vid Umeå universitet den 5 juni.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng