Marknadsföring i skamvrån

Våra statliga högskolor marknadsför sig allt mer aggressivt i dagspress, veckotidningar, i kommunala bussar och tunnelbana. Utan att därför anklagas för att vara vilseledande. Våra landsting skickar ut kostsamma kataloger med information utan att där med ett ord nämna något om vårdköer, dålig sjukhusmat, stängda avdelningar, sönderstressad personal. Snart kommer den politiska valkampanjen igång med […]

26 apr 2006, kl 12:02
0

Annons

Våra statliga högskolor marknadsför sig allt mer aggressivt i dagspress, veckotidningar, i kommunala bussar och tunnelbana. Utan att därför anklagas för att vara vilseledande.
Våra landsting skickar ut kostsamma kataloger med information utan att där med ett ord nämna något om vårdköer, dålig sjukhusmat, stängda avdelningar, sönderstressad personal.
Snart kommer den politiska valkampanjen igång med affischer som tapetserar stan med löften om guld och gröna skogar.
Ja, det offentliga Sverige skyr inga reklamkostnader. Marknadsföringsknepen har de lärt sig av konsumtionsindustrin som får dominera de kommersiella tevekanalernas sändningstablåer, våra brevlådor och dagspressen.
Den enda industriella gren som belagts med munkavle är i dag läkemedelsindustrin. Visst har den under tidigare år, många gånger gjort sig skyldig till övertramp och osaklighet. Mången studieresa på industrins bekostnad låg nog farligt nära bestickning och muta. Men med den uppmärksamhet detta har fått har branschen självsanerat sig och utövar i dag en hård självkontroll.

Dessutom har svenska myndigheter inom läkemedelsområdet järnkoll på hur läkemedel marknadsförs. Gud nåde den som på minsta sätt försöker efterlikna övriga vinstdrivande svenska företag! (Eller Socialstyrelsen, Högskolan i Gävle eller Stockholms läns landsting, till exempel.)
Budskapet är tydligt: Forska och kom fram med något nytt smart och leverera in skatteintäkter. Men – ajabaja – marknadsför inte din nya fina produkt! Då kan någon stackars okunnig läkare ?gå på? det hela och tro att hon/han får använda produkten till sina sjuka patienter. Nej, till sånt har vi generika och gamla beprövade produkter sanktionerade av den lokala läkemedelskommittén.
Läs gärna om det nya – men låt det stanna vid det!

Men för att överleva måste ALLA marknadsföra sig: industrin, offentliga sektorn och vi själva som löntagare. Och det är sannerligen inte lätt att höras eller synas i det ständiga brus av reklam vi dagligen och stundligen omges med.
Även läkemedelsindustrin måste höras och synas.
Fast nu gäller inte samma regler som för all annan verksamhet. Läkemedelsindustrins målgrupper är avgränsade. Liksom dess möjlighet att personligen få träffa sina kunder. Kundens chef, det vill säga klinikchefen, ska först ta sig tid att sätta sig in i frågan och ge sitt höga godkännande till konsulentbesöket. Vad man får säga och skriva är begränsat. Varje annat framgångsrikt företag lanserar den del av sig själva som man är stolt över, som är bäst. Resten talar man så klart tyst om! Men för läkemedelsindustrin gäller andra spelregler. Här glömmer vi intet och här görs inga omskrivningar. Nej, man ska ta med ?hela sanningen?, det vill säga ALLT så att INGET missförstås av NÅGON.

I Läkemedelsvärlden kunde man i vintras läsa om Merck som i USA låtit sina konsulenter studera läkarens behov och beteenden för att bli mer framgångsrika försäljare. Vioxx sålde på det här sättet mycket bra. (Idag är preparatet indraget, men av helt andra skäl.) Att på ett psykologiskt sätt öka sin försäljning är en självklar arbetsmetod idag för alla företag. Och myndigheter! Varje reklambyrå vill hitta just det som appellerar till den utvalda kundgruppen. Ett känt exempel är SAS charmskola på 80-talet. Men när läkemedelsindustrin gör samma sak är det politiskt opportunt att hacka på dem. Inte blir Vioxx vare sig ett bättre eller sämre läkemedel för att det marknadsförs på ett visst sätt. Och när ska det gå upp för svenska myndigheter att läkare har tillräcklig utbildning för att kunna bedöma annonser och säljsamtal. Om något hindrar läkaren från att göra en bra bedömning av information är det snarare hans/hennes tidsbrist än kompetens.

I senaste numret av Läkemedelsvärlden läser vi om Astrazenecas brev till landets läkare, där man stolt informerar om den lyckosamma utdelningen av LFN:s genomgång av magsyraläkemedel. Genast måste det rackas ner på brevet och alla lägger sina kloka huvuden ihop för att ?trycka dit dom?. Landets alla läkemedelskommittéer mobiliseras.

När ska det svenska samhället inse att förutsättningen för utveckling och innovation är konkurrens? Att konkurrens är bra och stärker viljan att bli bättre, att ta fram nya produkter och tjänster. Med nuvarande hantering av läkemedelsindustrin och dess marknadsföring hämmas försäljningen och därmed också möjligheterna till konkurrens och utveckling.
Och – vad kostar det den så utarmade svenska sjukvårdsbudgeten att en mängd personer inom myndigheter och andra grupperingar tar sig tid att minutiöst läsa företagens pillerannonser, kommentera dem och dessutom informera sina välutbildade kollegor vad de bör tycka och handla.
Man kan bara konstatera att det blir allt dyrare att administrera den svenska ohälsan.
Bia Hellström
apotekare, Scenhuset

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng