De läkemedelspolitiska ramarna fastläggs på central politisk nivå. Via offentliga utredningar, remissrundor, beredning på Socialdepartementet, propositioner, utskottsbehandling, slutbetänkanden, riksdagsbeslut och lagstiftning skapas de politiska förutsättningarna för läkemedelsanvändningen i landet.
Att mycket kan hända under denna utdragna resa illustreras av att slutbetänkandet i våras efter den senaste propositionen skilde sig markant från enmansutredaren Olof Edhags ursprungliga arbete.
I händerna på lagstiftningen
Medan riksdagspolitikerna har makten att besluta om högkostnadsskydd, förskrivningsrätt, former för prissättning och subventionering, utbyte till generika på apoteken med mera, har landstingskollegorna ? med sitt ökande kostnadsansvar för läkemedelsanvändningen ? knappast någon möjlighet att påverka läkemedelspolitiken i någon större utsträckning.
? Det enda verksamma medlet vi har på landstingsnivå är att hålla en livaktig och konstruktiv dialog med förskrivarna via läkemedelskommittéerna. I och med den så kallade Kloka Listan har vi breddat dialogen till att också omfatta allmänheten. Men i övrigt är vi i princip helt i händerna på lagstiftningen, säger Stig Nyman (kd), landstingsråd i Stockholms läns landsting.
Diskrepans
Han tycker att det råder en diskrepans mellan att å ena sidan bära kostnadsansvar och å andra sidan sakna instrument att påverka läkemedelspolitiken.
? Medan landstingen står för läkemedelskostnaderna kammar ju staten hem den vinst som läkemedlen ger i form av lägre sjukskrivningskostnader. Delar av denna vinst borde rimligtvis komma landstingen till godo. Men i grunden är det ändå rätt att läkemedelspolitiken ligger på riksplanet, alla partier är ju överens om att den ska vara gemensam över hela landet, säger Stig Nyman.