Läkemedelskemist ny rektor för landets äldsta universitet

En tät relation mellan industri och akademi utgör ingen stor risk för forskningens frihet, menar Anders Hallberg, professor i läkemedelskemi och sedan första juli ny rektor för Uppsala universitet. Den relationen är tvärtom viktig för att ge forskarstuderande och studenter inte minst på den farmaceutiska fakulteten den bästa tänkbara utbildningen.

29 aug 2006, kl 10:25
0

Annons

Efter fyllda 60 år har Anders Hallberg lämnat uppdraget som dekanus för den farmaceutiska fakulteten i Uppsala för att bli universitetets rektor. Han lämnar också en forskarbana som bland annat genererat över 220 publicerade vetenskapliga arbeten, flera vetenskapliga priser liksom flera patent. 2004 tilldelades Anders Hallberg Ulla och Stig Holmquists vetenskapliga pris i organisk kemi, på 300 000 kronor. Hans forskning är inriktad på att designa läkemedel, främst mot infektionssjukdomar så som hiv, malaria och hepatit.
Anders Hallberg lämnar dessutom en relativt stark förankring i läkemedelsindustrin. Sedan han blev professor i Uppsala 1990, då han samtidigt avgick som kemichef vid Astra Draco i Lund, har Anders Hallberg dels varit deltidsanställd på Astra Draco under hela 1990-talet, och därefter till 10-15 procent av arbetstiden haft olika konsultuppdrag inom främst bioteknikindustrin. Ett par veckor innan han formellt tillträdde som rektor avslutade Anders Hallberg sina sista fasta konsultuppdrag.
– Jag ser det inte som förenligt att jag som rektor även är engagerad i industriprojekt och rektorskapet kräver dessutom all min vakna tid, säger Anders Hallberg.

Men fram tills nu har du ändå varit engagerad i näringslivet i relativt stor omfattning. Varför har det varit viktigt?

– Som professor i läkemedelskemi menar jag att det är viktigt att jag åtnjuter ett förtroende i företagen, då jag därigenom får inblick i processer och principer som jag sedan kan förmedla till våra forskarstuderande och farmacistudenter på universitetet, säger Anders Hallberg.
Universitetens beroende av industrins pengar har debatterats flitigt under våren. Bland annat visade en enkät som Sveriges Radios P1-program Kaliber presenterade i maj, att omkring hälften av de 2 100 professorer som svarade upplevde att deras forskning styrdes av möjligheten att få extern finansiering. En av sex professorer upplevde dessutom etiska konflikter med externa finansiärer. Nobelpristagaren i medicin, professor Arvid Carlsson i Göteborg, uppgav i samma program att han aldrig skulle ha samma chans idag att utöva den fria forskning som ledde till hans nobelpris år 2000.
Anders Hallberg ledde som forskningsledare på Biomedicinskt Centrum, BMC, vid Uppsala universitet ett 20-tal forskare. Under 2005 fick han närmare tre miljoner kronor i forskningsbidrag från externa anslagsgivare, däribland det privata näringslivet. Det motsvarar omkring hälften av den totala summa forskargruppen hade till förfogande för den löpande driften.

Hur ser du, som nybliven rektor och tidigare forskningsledare och dekanus, på akademins förhållande till näringslivet?

– Det är alldeles utmärkt och helt nödvändigt. Inom farmakologin delar industrin och akademin en gemensam målsättning genom vår strävan att få fram bättre läkemedel, men vi kan till skillnad från industrin gräva mer på djupet med ambitionen att öka förståelsen för komplexa samband. Samarbetet innebär ett viktigt intellektuellt utbyte och vi förväntas ju dessutom utbilda doktorer som är attraktiva för industrin. En mycket stor andel av dem som disputerar hos oss på farmaceutiska fakulteten börjar sedan arbeta inom läkemedelsindustrin, säger Anders Hallberg.

Men ser du inga risker generellt sett med ett ökat ekonomiskt beroende av industrin?

– Vi får aldrig låta oss styras, och jag tror inte att det behöver bli så. Det är ju industrin som tar kontakt med oss för att de vill stötta våra befintliga projekt, och även om vi naturligtvis blir medvetna om att vissa projekt är intressantare för industrin än andra så är det inte mammon som styr, säger Anders Hallberg.

Skulle ökade statliga fakultetsanslag påverka universitetets inställning till att ta emot forskningsmedel från industrin?

– Nej, inte annat än att risken för en eventuell styrning skulle minska ännu mer genom det faktum att vi kunde avvisa industrins stöd i större utsträckning om vi var mättade med statliga anslag. Jag hade som forskningsledare inom ämnet läkemedelskemi tre tydliga önskemål gällande relationen till industrin: den ska inte målinriktat rekrytera våra duktigaste forskare och lärare, den ska hjälpa oss med de kompletterande biologiska utvärderingar som är nödvändiga inom våra läkemedelskemiprogram, samt den ska gärna bli ännu mer positiv till att stödja oss och fakultetens nyfikenhetsdrivna läkemedelsforskning ekonomiskt.
– Vi måste få formulera forskningsfrågorna, och vill sedan industrin eller Vetenskapsrådet stödja vår forskning är det bra.

Du nämner Vetenskapsrådets stöd, där du själv hade ett miljonanslag och där du varit ordförande i dess beredningsgrupp för läkemedelskemi, och industrins stöd som likvärdigt. Är det så du ser det?

– Nej, anslag från Vetenskapsrådet innebär en kvalitetsstämpel som ofta leder till ytterligare medel från andra finansiärer. På så vis är Vetenskapsrådet viktigare än industrin.

Akademins ansvar i förhållande till industrin är bland annat att tillgodose behovet av välutbildade forskare. Klarar ni det i tillräcklig omfattning?

– Behovet har ju svängt fram och tillbaka genom åren, och just nu skulle vi nog kunna öka volymen av utbildade doktorer för att tillgodose industrins behov, säger Anders Hallberg.

Som rektor för Uppsala universitet blir du chef för cirka 6 000 anställda och omkring 40 000 studenter. Vilka frågor anser du vara mest angelägna att driva i den offentliga debatten för att tillvarata universitetets intressen?
– Det är generellt sett viktigt att jag som rektor är aktiv i debatten. Men man bör välja sina slagfält, och vilka frågor som är de viktigaste måste jag få växa in i. Kvalitetsfrågor på alla plan kommer emellertid alltid att ha högsta prioritet. Dessutom bör de statliga forskningsanslagen öka. Jag önskar också att vi kan locka till oss fler excellenta forskare från utländska universitet och från näringslivet, och att vi strävar efter att åstadkomma starka forskarkonstellationer inom universitetet. Det som kan oroa mig lite är att rörligheten generellt sett bland forskare minskar, säger Anders Hallberg.
Ett ytterligare orosmoln, åtminstone för den farmaceutiska fakulteten för vilken Anders Hallgren tidigare var chef, är det minskade intresset för apotekar- och receptarieutbildningarna. Förvisso gick antalet sökande per utbildningsplats på apotekarprogrammet upp något höstterminen 2006, från 2,3 sökande per plats våren 2006 till 2,6 sökande hösten 2006. Men fortfarande är konkurrensen om utbildningsplatserna betydligt lägre än vid slutet av 1990-talet, och på receptarieutbildningen sjunker antalet sökande stadigt och i Uppsala var det endast 0,9 sökande per utbildningsplats hösten 2006.

Hur ska ni locka fler studenter att söka till de farmaceutiska utbildningarna?

– Det är en tråkig utveckling att allt färre söker till dessa utbildningar. Förr i tiden var det faktiskt lättare att komma in på läkarlinjen än på apotekarutbildningen. Jag tror inte vi har lyckats tillräckligt bra med att marknadsföra vad en apotekarutbildning leder till. Många tror fortfarande att Apoteket AB är den enda arbetsgivaren, men i verkligheten handlar det om en stor arbetsmarknad inom både industrin och på olika myndigheter.
– Även om betygen inte säger allt, det finns säkert dem med lägre betyg som kan bli bra apotekare, så är ändå urvalet med hjälp av betyg det bästa system vi har för att få de bästa studenterna.

Är det olyckligt för er att även Göteborgs universitet nu erbjuder en apotekarutbildning?

– Nej, då den startade fanns det ett stort behov av fler utbildningsplatser och för oss har konkurrensen varit bra. Men det ställer också högre krav på oss att bättre marknadsföra vår utbildning
– Vi har nu en mycket modern och bra apotekarutbildning med forskningsanknytning, och nu i höst startar dessutom en ettårig magisterutbildning i klinisk farmaci som till stor del finansieras av Apoteket och Apotekarsocieteten. Det finns en nisch där kliniska farmaceuter är till stort gagn för sjukvården och det ska bli mycket intressant att se hur den nya utbildningen faller ut, säger Anders Hallberg.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng